Barnen i invandrargrupp
Nu gällde det att anpassa sig till livet i Österbotten. Efter livet i en miljonmetropol var det svårt att vänja sig vid det nästan folktomma Jakobstad med två för barnen främmande språk. För barnen var allt nytt, för Satu och Rune nygammalt.
”Ute på stan kastade jag hela tiden blickar bakåt och höll ett stadigt tag om handväskan. Det tog sin tid innan jag kunde lita på att ingen skulle knycka den. I mataffärerna sköt människorna fram sina kundvagnar med sammanbitna miner, nästan aggressivt”, säger Satu.
Barnen började studera svenska i en invandrargrupp i Lagmans skola. Lärare var Runes inspirerande språklärarsyster Gunilla Kleis.
”En imponerande prestation av Gunilla. Hon kunde ungefär lika lite spanska som barnen kunde svenska, så jobbet krävde verkligen yrkesskicklighet”, säger Satu.
Den finska sommaren var inte mycket att hurra över, så det var lätt att motivera sig för studierna.
”Ännu i juni klädde vi oss i täckjackor och mössor”, säger Rune och Satu leende.
Tankevärlden förändras
Satu skötte hushållet och barnen, och Rune sökte arbete. Men för en man som fyllt 50 var det inte lätt att få napp. Den första tiden var familjen tvungen att leva på utkomststöd. Till slut fick Rune i alla fall jobb på posten, som morgontidningsutdelare. Efter ett år i Finland började Satu fundera på att återvända till skolbänken.
”Jag hade ingen som helst utbildning sedan tidigare. Det enda jag kunde uppvisa var några korttidsjobb på en hamburgerrestaurang och ett konditori i Lahtis.”
Satu höll på att hoppa i taket då hon fick en studieplats på yrkeshögskolans vestonomlinje. Ett år gick och studierna avancerade, då Satu plötsligt drabbades av en fullständig utmattning.
Diagnosen var posttraumatisk stressreaktion.
”Jag låg i sängen nästan i ett halvt år, orkade ingenting.”
Alla flyttningar och omvälvande förändringar hade sugit kraften ur storfamiljens mamma.
”Perioden i Bolivia var verkligen ingen avkopplande tillvaro. Ingenting var enkelt, ingenting kom gratis. Varje dag fick vi kämpa för uppehället.”
Anpassningssvårigheter
Också Rune hade svårt att anpassa sig.
”Jag hade glömt vintermörkret och hur allvarliga människorna här i landet är. I två år lät jag aldrig någon gå bakom mig, om jag vandrade i mörker tillsammans med barnen”, säger han.
Problem upplevde även niondeklassisten Jasmina.
”Hon grät ofta då hon kom hem från skolan, hon fick inga kompisar och kände sig ensam. I skolan i Bolivia gick det helt annorlunda till, där pussade och kramade alla varandra varje morgon.”
Efter flytten till Finland konstaterades Satu ha sköldkörtel- och binjureinsufficiens, med symtom som hjärtklappning, rytmstörningar och panikkänslor.
”En ärftlig sak”, säger Satu, som fick medicin mot sina symtom.
