Viktigt att hjälpa
Med stöd av läkarintyg kunde Satu studera i egen takt.
”Annars skulle det ha varit omöjligt, jag hade ju familjen att ta hand om också.”
Hon var det nära att ge upp, men segt och envist fortsatte hon. Arbete med händerna var lätt och njutbart för den visuellt begåvade Satu. Hennes päls- och skinnkreationer presenterades ofta i de österbottniska tidningarna, både i bilder och i artiklar. Efter sex års studier fick hon sin examen, 50 år gammal.
Tidvis har Satu funderat på att starta ett eget företag, men tiderna just nu är inte de bästa. Ett osäkerhetsmoment är också hennes sjukdom.
”Vissa dagar är jag totalt utpumpad. Det värsta är att Valvira (tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården) inte godkänt den medicin jag skulle behöva mot min sjukdom”, säger Satu, som om det behövs kan tänka sig att skaffa läkemedel i ett annat land.
För närvarande arbetar hon några dagar i veckan som assistent till en synskadad. Rune är anställd som eldstadsexpert på Turun Uunisepät i Vasa. Gemensamt för paret är viljan att hjälpa och stöda andra människor.
”Med våra erfarenheter är det lätt att förstå andra människors nöd. Och eftersom vi behärskar spanska, har vi också kunnat hjälpa många utlänningar här i Jakobstad”, säger Satu.
Hemmet är där hjärtat finns
Bolivia lever fortfarande starkt i Runes och Satus minne.
”Vi har massor av vänner där som vi håller kontakten med via Skype och Facebook. Jasmina har besökt landet en gång efter att vi flyttade därifrån.”
Jasmina har också arbetat ett och ett halvt år med missionsarbete i Utah i USA. Sebastian befinner sig i England och är även han involverad i missionsarbete. Också Linda, som bor i Helsingfors, är på väg utomlands för uppgifter i missionens tjänst. Ett internationellt perspektiv är naturligt för denna familj.
Spanska är alltjämt det språk man talar inom familjen.
”Det är som ett andra modersmål. I dag talar barnen också svenska med sin pappa och med mig några ord finska.”
Linda och Jasmina bor i Helsingfors. De har fler utländska kompisar än finländska.
”Båda två lever fortfarande mellan två kulturer och vet inte riktigt vart de hör”, säger Rune.
Så här i efterhand sett är det Satu som haft svårast att anpassa sig till förhållandena i Finland.
”Naturen och mentaliteten är så annorlunda här jämfört med det jag vande mig vid i Bolivia. Fortfarande är jag inte helt återintegrerad. Människorna är buttra och tillknäppta. Själv försöker jag vara öppen, men jag får inget gensvar. Kanske kan de dåliga tider vi lever i få finländarna att inse vad som är värdefullt, få dem att förstå vikten av gemenskap.”
”I Bolivia lärde jag mig att livet inte är någon självklarhet, säger Satu. Nu är allt ändå i balans. Barnen är snart fullvuxna och ett nytt skede i livet börjar.”
Den träbåt som finns utanför familjens röda egnahemshus har texten: ”Här bor en fiskare som fått sitt livs bästa fångst.”
