Österbottens Arkadien

1827 kom katastrofen: Åbo förstördes i eld

Carl Christian tvekade inte inför investeringar, vare sig det gällde sällskapets eller hans egna pengar, och i enlighet med tidens norm tog han på sig en stor försörjningsbörda även gentemot sina systrar. Det lömska var att han genom förtroendet att disponera hushållningssällskapets kassa och genom en tidvis vidsträckt växelhandel länge ”var satt i den vådliga ställningen, att alltid hava överflöd av penningar”, som han uttryckte det själv.

Strax före klockan 9 på kvällen den 4 september 1827 kom katastrofen. Köpmanshustrun Christina Hellman på Aningaisgatan i Åbo kände lukt av rök, sprang ut och såg hur gnistor i den hårda vinden spreds från ett grannhus till höskullen i familjens ladugård. Det blev början till den brand som aderton timmar senare hade förstört mer än tre fjärdedelar av Åbo stads byggnader, den största stadsbranden någonsin i Norden.

I sin verkstad tillverkade Carl Christian ju brandsprutor och i Ilpois utanför stadsgränsen hade han sitt jordbruk. Han förfogade därigenom över både utrustning, arbetsfolk och hästar för att delta i släckningen och gjorde enligt vittnesmål en heroisk personlig insats. Mot den rasande elden var åboborna emellertid chanslösa, ett tjugotal människor dog och många förlorade allt de ägde.

Efter att elden fått fäste också på hushållningssällskapets sida om Aura å lade Carl Christian all energi på att försöka rädda sällskapets lösa egendom. Med egen hand bärgade han sällskapets arkiv och lyckades också sörja för bibliotekets räddning. Konsekvensen var att han inte hann rädda egendomen i sitt eget hem, där maskiner och utrustning av ett stort värde förstördes. Värst av allt, för eftervärlden, var att ett femtiotal band med det statistiska material han samlat förstördes.

I augusti 1829 försattes Carl Christian i personlig konkurs. De flesta av hans fordringsägare avstod trots allt från sina anspråk, och hushållningssällskapet ansåg att han ostörd borde få fortsätta göra sina dyrköpta kunskaper så nyttiga för det allmänna som det dåmera var möjligt.

I en karaktäristik av sig själv talade Carl Christian i ett brev till sina kreditorer om ”… den misskalkyl på graden av sannolikhet, vid frågan om realiserandet av förhoppningar, som har sin grund uti den absoluta omöjligheten att då man jämt lever uti den ideala världen kunna rätt orientera sig i den verkliga”.

1833 avgick Carl Christian från hushållningssällskapet. Han funderade på att bli präst, även om vännerna tvivlade på att han hade den rätta tron.

Att Carl Christian inte hade förverkat förtroendet i samhället framgår av att han fick en ledande roll i kampen mot koleran i Åbo 1831. Fyra år senare utsåg samma kretsar som dominerade hushållningssällskapet honom till sekreterare i det då nybildade Finska Trädgårdsodlingssällskapet, en post han innehade till sin död.

In i det sista försökte han hinna med sitt statistiska arbete, men hindrades av det ständiga behovet av inkomster för att försörja sin familj. En födkrok blev redaktörskapet för redaktionen för Åbo Tidningar, men som den mångsysslare han var sökte han inkomster i allt från att förmedla plantskolealster till att sälja av skrifter, som han tidigare hade gett ut på eget förlag.

Carl Christian Böcker dog 1841, 54 år gammal, och efterlämnade hustrun Anna och åtta hemmaboende barn. Hans efterträdare på hushållningssällskapet, Lars Arnell, skulle komma att efterlämna samma oreda i affärerna som sina företrädare. Slutkommentaren måste bli att Finska Hushållningssällskapet knappast gav sina verksamhetschefer rimliga arbetsvillkor.

Vad blev det av den statistiska beskrivningen av Finland? Carl Christian Böcker hann aldrig få den färdig, men mycket av det material han samlade finns bevarat i riksarkivet och har utnyttjats av många finländska historiker.