Österbotten i Carl Christian Böckers ögon
Carl Christian Böckers beskrivning av Vasa län trycktes i tre delar 1823 i Finska Hushållnings-sällskapets skriftserie. Skildringen är rik på detaljer och resonemang om landskapets jordbruk och andra näringar. Här några korta utdrag.
Om landhöjningen
Minskandet av Bottniska havsvikens vatten kan ingenstädes märkas tydligare än på Vasa läns långgrunda stränder; och i synnerhet uti Mustasaari socken (dagens Korsholm), samt framför allt Kvevlax kapell, där den gyttja Kyro älv ifrån sina leriga stränder lösriver mycket härtill bidrager. Uti mannaminne hava flere tusende tunnland inom Mustasaari höjt sig över vattuytan, och blivit bördiga ängsfält.
Om frånvaron av herrgårdar
Så välgörande och lyckligt det för allmogens karaktär kan vara, att inga större lantegendomar och possessionater här finnas, så menligt är det, på den andra sidan för åkerbrukets framsteg, att de exempel för ett bättre jordbruk, som av dem kunde väntas, här nästan alldeles saknas.
Om storskiftet
I synnerhet Kronoby skulle säkert uti åkerbruket stå främst ibland alla österbottningar, om icke deras industri möttes av den svåra omständigheten, att ingen vet var hans skifte ska bliva. Man har likväl gjort många uppodlingar, och detta är skälet varför de mest driftiga lägga sig emot storskiftets framgång och på allt möjligt sätt söka åtminstone uppehålla det, varemot den overksamma delen av folket önskar och väntar på denna såsom en annan Lex agraria, genom vilken de, mot en ringa penning skola komma i besittning av sina driftiga grannars välskötta och gödda upptagor.
Om svedjebruket
Efter vanligheten inträdde jag bland svedjebrukarna med den tanke, att allt svedjande vore fördärvligt, och utan undantag borde förkastas; men jag måste tillstå, att jag därom fick en annan övertygelse. Jag undersökte flera sveder ganska noga, och fann att man vid svedjandet ofta gått så varsamt tillväga, att enbart gräsluggen var avsvedd, och matjorden alldeles oskadd.
Om korna
Boskapsrasen i Vasa län är av liten växt, men trevlig och lätt född, och ofta får man utav denna ras kor som mjölka lika väl, ja bättre än den stora holländska som födes på Bennviks gård […] Boskapen skötes allra bäst uti Terjärv, som, vad denna näringsgren beträffar, har ett avgjort företräde framför hela det övriga landet, och ensam säljer mera smör än Gamla Karleby och Pedersöre socknar tillsammans.
Om hästar
Uti norra delen av länet, i Lochteå, Kelviå och Gamla Karleby, samt till en del även uti Kronoby och Pedersöre socknar, behåller man ännu allt den gamla fördomen mot sto-kreatur. Varför betydliga summor för inköpet av hästar årligen utgå till Tavastland; men i stället vårdar man sina hästar utmärkt väl, och sätter en stor ära uti att hava dem vackra, vilket hos mången övergår nästan till en vurm.
Om konkurrens om skogen
Delägarna uti en gemensam skog är uti ett krigstillstånd, där den mest tilltagsna tillägnar sig den bästa skogen. Blodiga slagsmål skola ofta uppstå ibland tjärbrännarna, och en rask dräng får nästan vad han fordrar i årslön; icke så mycket för sitt arbete, som fast mer för den hjälp man väntar sig av hans djärvhet och styrka, och fråga blir att tränga in uti en annans uråldriga tjärvisten eller ifrån sina fördriva en inträngande. Understundom skall man hava exempel att sådana intrång hämnas sålunda, att tjärveden eller tjäran genom mordbrand uppbrännas.
Om tjärbränneriets följder
Det mest talande bevis uppå tjärbränneriets inflytande på nationalkaraktären är forsfärderna, vilka säkert aldrig blivit påtänkta om icke nöden eggat omtankan, och styrkan givit mod till dessa farter, vilka, utom österbottningen och jämtlänningen, ännu intet folk på jorden vågat.
Om att äga sin jord
Den stolthet som utmärker den österbottniska bonden synes härleda sig huvudsakligen ifrån den omständighet, att han överallt själv äger den jord han odlar.
Om förmögna socknar
Av alla socknar i länet torde Laihela moderkyrka vara den förmögnaste. Man lever där ganska sparsamt, och har nästan allmänt spannmålslager av åtminstone 50 à 60 tunnor, därnäst kommer Lillkyro […] Uti Närpes, Maxmo och Oravais av Vörå, Nykarleby, Pedersöre, Kronoby moderkyrkolän samt Nedervetil och Kaustby kapell av Gamla Karleby är välmågan jämn, så att man i vanliga år har sitt eget behov av spannmål och på varjehanda sätt förtjänar sig så mycket, att man i de hårdare åren aldrig, om icke någon gång uti Nedervetil och Kaustby, nödgas gripa till nödbröd. […] Uti norra delen av länet torde, näst Kaustby och Kelviå, Övervetil vara det mest välmående, ehuru även där uti de mer frostömma trakterna ganska många nyttja barkbröd.
Om barndödligheten
Mortaliteten bland barn, särdeles uti de svenska socknarna, och ibland dem i synnerhet uti Närpes och Pedersöre, är vida större än uppå något annat ställe. Den vanvård som vållar detta […] består huvudsakligen däruti, att man föder barnen med ofta surnad komjölk, som gjutes uti ett horn, varifrån den igenom en napp suges, och finnas ställen (Esse) där man stundom skall träffa 5 à 6 års gamla barn som vandra omkring med sitt horn, och icke vilja njuta någon annan spis än mjölk från den kära tutten. Upplysning om skadligheten av detta bruk, och allvarliga föreställningar av prästerskapet, torde vara det enda som regeringen kan sätta emot detta missbruk, vilket kostat Österbotten flera liv än alla krig och pestilentialiska sjukdomar sammantagna.
Om sederna
Mest civiliserad uti de svenska församlingarna är allmogen i Kronoby, Pedersöre och Gamla Karleby moderkyrkolän, samt till en del uti Larsmo, Esse och Nedervetil kapell; Närpes, Vörå, och till en del Mustasaari torde komma därnäst i ordningen.
Ibland finnarna har onekligen Lillkyro främsta rummet, och därnäst största delen av Ilmola och Storkyro. Laihela hänger ännu vid de gamla finska sederna, och är uti detta avseende bland finnarna lika exemplariskt som Nykarleby socken bland svenskarna.
Om sederna torde i allmänhet få anmärkas, att ehuru de beklagligen här liksom överallt annorstädes uti vårt land i senare tider blivit så förändrade, att fylleriet bland karlarna och otukt bland kvinnorna i samma progression tilltagit, och landets fängelser stundom icke kunnat inrymma alla dess brottslingar, finnes likväl ännu ställen, som dels äro mindre angripna av den allmänna smittan, dels även bibehållit de forna enkla och rena sederna alldeles ofördärvade. Ibland dessa står Terjärv alldeles som en dröm från forntiden; av 1 800 personer finns där ingen som lidit kroppsstraff, och före kriget knappt en enda förförd kvinna.
