Gustav Hägglund, general och tidigare kommendör för försvarsmakten, har presenterats i Katternötidningen förr (3/2014). Då bjöd han generöst på detaljer ur sitt liv.
Bland annat berättade han om sin farfar Johan Alfred Klåvus, ”Klåvus-Janne”, som växte upp i Nybränn, Purmo, och i tjugoårsåldern tillsammans med sin mor drog söderut, där han sedermera blev arbetsledare vid Statsjärnvägarnas verkstad och facklig ordförande i Helsingfors.
Han berättade om sin far Johan Woldemar Hägglund, generallöjtnant, under vinterkriget kommendör för Fjärde armékåren och känd för den klassiska frågan ”Kestääkö Kollaa? (Håller Kollaa?).
Och han berättade om hur han föddes som sladdbarn, hur familjens hem i Viborg förstördes under vinterkriget och hur han som evakuerad tillsammans med mamma Anna-Lisa och systrarna Greta och Brita växte upp i Joensuu, Kuopio, St Michel och Pertunmaa.
Låt oss höra hur Gustav Hägglund lärde sig svenska. De var ingen lätt sak.
”Mina föräldrar var helt tvåspråkiga, pappa hade gått i svensk lärdomsskola, mamma i finsk. Min pappas svenska var bättre än finskan, där han gjorde en del objektfel. Meningen var att vi skulle tala svenska hemma, men därav blev inget, mitt umgänge var helt finskspråkigt och jag började i finsk folkskola i St Michel.”
På andra klassen, i oktober, beslöts att familjen skulle flytta till Helsingfors, troligen delvis för att sonen skulle lära sig svenska. Gustav, som i familjen kallades Gösta, sattes i Topelius folkskola.
”Jag kunde då inte ett ord svenska. Min pappa förberedde mig på att lärarinnan skulle komma att ställa mig två frågor: Vad heter du? – Då skulle jag svara Gösta Hägglund. Sedan skulle hon fråga: Hur gammal är du? – Då ska du svara åtta år. Det här tränade pappa och jag på.”
Lärarinnan började mycket riktigt med att ställa en fråga:
”Hon frågade hur gammal jag var. Jag svarade ’Gösta Hägglund’, och det stod jag fast vid trots att hon protesterade.”
”Det här var kanske mitt livs hårdaste test, att gå till skolan och inte kunna ett ord svenska.”
Den första dagen följde mamma dessutom Gustav till skolan.
”Det var lite genant att vara mammas pojke, och jag förstod att mina nya kamrater kommenterade saken, fast jag inte begrep orden. För att vara på den säkra sidan så måttade jag ett slag mot den närmaste killen så att han stöp. Han råkade vara den starkaste i klassen, så efter det fick jag vara i fred.”
Men att lära sig svenska ordentligt tog tid. Efter folkskolan började Gustav på mammas försorg i Svenska Normallyceum, känt som Norsen. Mamma var klassiskt intresserad, så valet blev den klassiska linjen med latin som ett centralt läroämne.
”Min modersmålslärare Ivar Isidor Westman, som sen blev rektor för skolan, skrev som kommentar på mina uppsatser vanligen: ’Innehållet gott, språket vedervärdigt.’ Jag hade svårigheter i synnerhet med rättstavningen.”
Senare har Gustav förstått att han hämmades av en lätt dyslexi, som framför allt syntes i stavningen av svenska och engelska. I femtonårsåldern hade han lärt sig hantera saken. I studentexamen blev Gustav primus. Nu kommenterade Ivar Isidor Westman sin elevs modersmålsuppsats: ”Om det här inte är laudatur, så utdelas det inga laudaturer.”
”Jag skrev om Nietzsche. Jag hade tidigare författat en hemuppsats om honom, så jag kände hans historia väl. Jag var så pass slug att jag skrev att jag varit mycket imponerad av honom i början, men efterhand hade insett att den berömde filosofen nog var på fel linje.”
Under sin långa militära karriär har Gustav Hägglund haft stor hjälp av sina språkkunskaper: finska, svenska, tyska, engelska, franska och latin.
”Men min franska är ganska dålig. Under Brysseltiden hade jag en fransk privatlärare, men fast jag nog förstår språket bra, blev det lite övermäktigt att tala det”, urskuldar han sig.
Hur med ryska språket?
”Ryskan var obligatoriskt ämne i kadettskolan i två år, men vi höll på principen att i umgänget med ryssarna så räckte det med två fraser: Stoj, ili budu streljat! (Stanna, eller jag skjuter!) och Ruki verh! (Upp med händerna!). Lite samma attityd som när ryssarna försökte förryska oss i början av 1900-talet.”
”Det här har jag ångrat senare, det var idiotiskt att slarva bort två års utbildning på det sättet.”
Gustav Hägglund har gjort en karriär som ingen annan officer i Norden. De nordiska länderna har haft ett sextital försvarschefer efter andra världskriget. Men ingen av dem har dessutom varit ordförande för Europas försvarschefer och chef för två stora FN-operationer i Mellanöstern.
Gustav menar att hans framgångar i hög grad återfaller på föräldrarna: ”Nog går det tillbaka på attityden i hemmet och särskilt mamma. Hon sa alltid att du klarar säkert det här!”
Till exempel skickades Gustav vid femton års ålder till Tyskland för att arbeta tre månader på en farm. Ingen talade där något annat än tyska, och föräldrarnas tanke var just att detta skulle ge sonen effektiv språkträning.
”Mamma lade med mig 300 D-mark, som då motsvarade en lantarbetares månadslön, som säkerhet, så att jag skulle kunna ta mig hem igen, om jag hamnade i nöd.”
En annan beskrivning av vad som väglett Gustav Hägglund kan vara pliktmedvetenhet: ”Man ska utföra det man har som sin uppgift. När jag arbetade för FN var min slogan: Name it, we do it. Det gällde att nå resultat och det skapade förtroende.”
”Jag har också alltid tänkt att jag inte representerar Gustav Hägglund, utan det finska försvaret, och då kan jag inte drälla i fyllan på Esplanaden. I mina utlandsuppdrag har det gällt att uppträda så att Finland inte kommer på skam.”
Tonen satte han i det första utlandsuppdraget i den finska bataljonen på Sinai. Företrädaren hade inte skött sig.
”Ensio Siilasvuo, som den tiden var chefssamordnare för FN:s fredsbevarande uppdrag i Mellanöstern, och två andra generaler ringde inom en timme och sa att nu måste jag fara till Sinai. Vad skulle jag dit för, jag skulle precis börja som bataljonschef i Dragsvik? Du måste dit och rädda Finlands ära. Jag fick säga Yes Sir.”
”På plats i Sinai 1978 fick jag börja med att förklara för den finländska truppen att för det första duar ni inte mig, för det andra börjar ni klä er och uppträda som soldater ska. Här är nio andra nationaliteter som bildar sig sin uppfattning om Finland på grund av er.”
Gustav Hägglunds ledarskap gjorde intryck inom FN, som 1985 krävde att få just honom till ställningen som force commander i Golan. Antingen skulle Finland lansera Hägglund som kandidat eller så skulle uppdraget gå till Sverige.
Frågan nådde fram till Gustav Hägglund själv när han, under sin tid som chef för Nylands brigad, fick ett telefonbud mitt under ett lunchsamtal med den svenska ambassadören.
”Jag undrade vem som vågade avbryta oss. Det var försvarsmaktens kommendör Jaakko Valtanen som frågade om jag var beredd att ta ett nytt FN-uppdrag i Golan. Jag svarade att jag behövde fundera på saken och tala med hustrun. Jo, det finns gott om tid, ända till kvällen, förklarade Valtanen. Och tillade att det nya uppdraget nog också skulle innebära befordran till generalmajor. Jag hade då varit överste i bara ett halvt år.”
”Jag hade bestämt mig för att inte åka på något nytt utlandsuppdrag utan att min hustru Ritva var med. Hon gav sitt ja på ett villkor: ’Då får du lov att livnära mig resten av livet.’ Det lovade jag, och sedan skötte hon hemmafronten. Utan det skulle vårt liv inte ha fungerat.”
Från Golan förflyttades Gustav Hägglund sedan på begäran av FN:s generalsekreterare till Libanon, ”för att rätta till problemen där”.
Gustav Hägglunds karriär hör ihop med en god familjesammanhållning. Förutom hustrun Ritva följde även barnen Sami, Marianne och Christel ofta med i utlandsuppdragen.
”Det gav dem en internationell kompetens. Våra USA-vistelser, då jag studerade vid USA:s kommendörshögskola och senare vid Harvard, gav dem en perfekt engelska. Men när Marianne följde med till Damaskus blev jag lite förskräckt. En lång, blond och intelligent flicka blev i den miljön enormt uppvaktad. ”
Christel kom för sin del att bidra till ett historiskt beslut.
”Hon frågade när hon var 15–16 år gammal: Pappa, varför får inte jag gå in i armén, när min bror får det? Jag hittade inte en enda rationell förklaring till att det var så. I stället blev jag anhängare av kvinnlig vapentjänst, vilket också introducerades under min tid som försvarsmaktens kommendör. Nog måste varje människa oberoende av kön ha rätt att försvara sin familj och sitt land.”
Men familjen har för Gustav inneburit också stor sorg. Sami, sonen, dog 2010 i magcancer, 49 år gammal.
”Jag kommer aldrig över det. Sami var min bästa kompis och samtalspartner. Vi hade gemensamma intressen, jakt och fiske, och var väldigt mycket ihop. Vi hade också samma yrke, han var överstelöjtnant och skulle utan vidare ha varit general nu om han fått leva.”
”Man väntar sig att föräldrarna någon gång ska dö, till och med makan eller maken, någondera dör ju först. Men att ett barn dör, ens framtid och arv, det går egentligen inte att hantera”, säger Gustav Hägglund.
Rysslands anfallskrig i Ukraina har aktualiserat många av de frågor som genom åren upptagit Gustav Hägglund. Bland dem Natofrågan.
”Jag var medlem i försvarsledningen när Finland inledde militärt samarbete med Nato, först som chef för huvudstaben 1990-1994 och sedan som kommendör 1994-2001. Strax därpå åkte jag till Bryssel för att träffa Natos militärkommitté och hålla föredrag om Finlands försvar. Jag var då den första icke-Nato-försvarschef som talade i kommittén.”
”Mitt anförande väckte uppmärksamhet då jag inte gnällde om stöd, utan med stolthet beskrev Finlands prestation att som det enda krigförande landet på kontinenten under andra världskriget ha avvärjt en ockupationsmakt. Dessutom var vi fortfarande i stånd att mobilisera över en halv miljon välutbildade soldater.”
Vid samma tid kom EU äntligen till skott i fråga om den punkt i Maastricht-fördraget, som fastställde att EU skulle ha gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och en försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till gemensamt försvar. Just 2001 tillsatte EU sin första militärkommitté.
När ordföranden skulle utses, kom Gustav Hägglund på tal.
”Det här är det enda val jag deltagit i. De som skulle välja var EU:s försvarschefer. Från danskt och tyskt håll ombads jag kandidera. Jag frågade presidenten [Tarja Halonen] och försvarsministern [Jan-Erik Enestam] om det var förpliktande att gå in i spelet. Jag hade tänkt pensionera mig och kanske engagera mig i näringslivet. De sa att det var min plikt.”
Gustav Hägglund ställde upp och vann med åtta röster mot sju.
”Efter valet påstod elva av försvarscheferna att de hade röstat på mig. Det säger kanske något om politiken. Min italienske motkandidat skällde ut sina Natokumpaner för att de hade valt en kandidat från en icke-allierad stat och svikt hans land.”
Under Gustav Hägglunds treåriga ordförandeskap skapades redskap för EU:s krishantering: en 100 000 man stark lista på soldater som medlemsländerna höll redo för krishantering, fyra staber redo att leda dem och en styrka på 1 500 man i hög insatsberedskap.
”2003 genomförde vi två krishanteringsoperationer, en observatörsmission i Makedonien och en pacificeringsoperation i östra Kongo. Året därpå initierade vi överföringen av Nato-operationen i Bosnien till EU.”
”Men därefter har inte mycket hänt i militär krishantering, snabbinsatsstyrkan har inte aktiverats en enda gång och operationerna har varit marina samt små insatser i Afrika.”
Inte heller Gustav Hägglunds förslag om en fusion EU-Nato ledde någonstans.
”Européerna trodde att evig fred rådde och var inte intresserade av försvar. I stället ville de i fulla drag njuta av fredsdividenderna under USA:s paraply.”
I frågan om Finlands relation till Nato har Gustav Hägglund bytt ståndpunkt – två gånger.
”Länge tedde sig ett Natomedlemskap som en naturlig fortsättning till Finlands integration i väst. Men när jag som ordförande för EU:s militärkommitté besökte de tio länder som kandiderade till EU och Nato, möttes jag av samma visa.”
”De ville skrota den allmänna värnplikten och skära ner på försvaret till enbart en krishanteringsstyrka på några tusen man, som kunde delta i Natos och USA:s operationer. Därutöver ville man lita på att ett tacksamt USA skulle försvara deras länder.”
”Det var en farlig tankegång, som kunde spridas till Finland om vi blev medlemmar i alliansen. Ett trovärdigt eget försvar är den säkraste grunden för ett lands självständighet och trygghet. Utomstående hjälp är välkommen, och ju bättre landet kämpar, desto mer hjälp kommer sannolikt också.”
Efter besöken i kandidatländerna blev Gustav Hägglund en motståndare till att Finland skulle gå med i Nato.
Rysslands krig mot Ukraina kullkastade sedan med en gång alla argument mot ett Natomedlemskap. Den 24 februari i år blev Gustav Hägglund på nytt Natoförespråkare.
Varför gav Putin order om att anfalla Ukraina?
”Viktigast var nog Putins önskan att återställa det ryska imperiet efter Sovjetunionens sönderfall, på samma sätt som Stalin återskapade imperiet efter nederlaget i första världskriget. Putin betraktar sig som tsarernas efterträdare och därmed förpliktad att återställa deras domäner.”
Men Putin bedömde läget fel.
”Putin trodde sig kunna erövra Ukraina lika lätt som han 2014 lyckades i sitt anfall på Krim och i separatistområdena. Men ryssarna möttes av fosterländska ukrainare beredda till hjältemodigt försvar av sitt land.”
”Ryssarnas totala blunder berodde troligtvis på att de olika underrättelseorganisationerna tävlade om Putins gunst och inte vågade rapportera observationer som denne inte skulle ha gillat. Likheten med Stalins anfall mot Finland 1939 är slående”, säger Gustav Hägglund.
Hur kriget ska fås till slut kan man bara spekulera om, säger han.
”En statskupp i Moskva kunde erbjuda den mjukaste lösningen. Putin skulle få ta skulden för alla sina grymheter, och den nya ledningen skulle be om ursäkt och lova förbättra relationerna till väst.”
”Det finns hopp om att den ryska stormaktens svanesång har börjat. Stormaktstiden inleddes med Peter den store och hans seger vid Poltava i Ukraina 1709 och verkar ha begravts av Putin den lille i Ukraina 2022”, säger Gustav Hägglund.
Gustav Hägglunds intresse för persiska mattor väcktes under hans FN-uppdrag i Damaskus.
Beundran inför krigsveteranerna
Trots allt elände som Finlands krigsveteraner bar med sig är det beundransvärt hur väl många av dem klarade att återvända till ett civilt liv, säger Gustav Hägglund.
”Jag läste att under det här millenniet har 8 000 amerikaner stupat i krigen i Irak och Afghanistan, men 40 000 av veteranerna har tagit livet av sig efter hemkomsten, alltså fem gånger så många! Tänk vilka trauman som de måste ha haft, de 600 000 finländare som var vid fronten. Ändå byggde de sedan upp det här landet. Nog måste man lyfta på hatten för den generationen för vad den orkade.”
”Att soldaterna inte ville tala om kriget är ett tecken på vilken psykisk påfrestning det måste ha varit. Inte ens min pappa ville berätta. Han talade gärna om det frihetskrig som han deltog i när han var ung. Men inte om vinterkriget och fortsättningskriget, där han ledde armékårer. Nog måste det ha varit ett sjuttons trauma!”
