Begreppet ”propaganda” aktualiseras emellanåt även av tv:ns väderrapporter. Till exempel har man på SVT:s vädersajt i sommar kunnat läsa att vi är på väg mot extremare väder med värmeböljor och stora regnmängder. De som uttalar sig är inte klimatexperter, utan SVT:s väderjournalister. Men det kunde lika gärna ha varit någon annan.
På den tiden jag var yrkesverksam blev vi vanliga meteorologer tillhållna av en ledande svensk klimatexpert att utnyttja varje ”svår storm”, varje ”värmebölja” och varje ”kraftigt skyfall” för att via media få ut budskapet ”att detta kommer att bli vanligare och vanligare, och värre och värre” i takt med klimatförändringen. De flesta av oss i meteorologfacket reagerade argsint på denna styrning, men vi var de äldre och starka. De yngre som har flera år kvar till pensionen har inte lika lätt att sätta sig till motvärn.
Hur svårt det kan vara fick jag uppleva när jag jobbade i Storbritannien. På ett möte på landets vetenskapsakademi, Royal Society, blev vi närvarande meteorologer mer eller mindre utskällda av en ledande politiker, Labours dåvarande miljöminister Chris Smith, för att vi inte var ”eniga” i klimatfrågan.
Våra invändningar var att vetenskapsmän aldrig har varit och aldrig kommer att vara eniga. Vad politikerna kan få av vetenskapsmännen är en mer eller mindre säker bedömning. Sedan är det politikernas uppgift att utifrån denna bedömning, med hänsynstagande till osäkerheterna, fatta politiska beslut.
Men på grund av okunnighet eller ovilja tar de inga egna beslut, utan vill skjuta vetenskapsmännen framför sig.
Men, säger någon, borde meteorologerna inte för den goda sakens skull kompromissa med sitt vetenskapliga samvete och ge politikerna det politiska stöd de behöver?
Man kan diskutera detta som en moralisk-etisk fråga: är det rätt att dagtinga med sitt samvete eller fara med osanning om det tjänar en god sak?
Dessutom står man inför en annan fråga. Om vetenskapsmännen ställde upp på de enkla formuleringar som politikerna kräver, skulle snart verkligheten köra över dem. Så till exempel har prognosen att det blir varmare under de kommande 100 åren beskrivits som att det blir varmare och varmare för varje år som går.
Men observationer av verkligheten plus klimatsimuleringar visar att under 20–30 av åren fram till 2116 kommer temperaturen att sjunka under perioder på 5–15 år. En stagnation eller avkylning åren 2017–2025 skulle inte i sig motsäga 100-årsprognosen, men politiskt skulle det vara förödande. Den inbromsning vi haft i den globala temperaturen sedan 1998 motsäger på intet sätt ett globalt uppvärmningsscenario – men har uppfattats så.
Klimatsimuleringar görs med globala matematiska atmosfärsmodeller på super-duper-datorer. Modellerna är bra – men inte tillräckligt bra (ännu). I synnerhet är det svårt att simulera extrema väderfenomen som stormvindar och skyfall, eftersom de utmärks av korta tidsperioder över mindre områden. De klimatsimuleringar som visar ökning av stormar och skyfall bör alltså tas med en nypa salt. Värmeböljor och kalluftsinbrott är mer tacksamma och där visar simuleringarna ökning av de förra och minskning av de senare.
Men, säger kanske någon, med varmare väder är det väl ökad risk för mer energirika vädersystem med kraftigare vindar och mer nederbörd?
Jo, det kan tyckas så, men atmosfären är inte så enkelt beskaffad. Till exempel hänger ovädrens energi inte i första hand ihop med temperaturen, utan med dess horisontella och vertikala variation. Och de absolut varmaste delarna på jorden är ökenbältena kring 30° latitud och där är det sällan några skyfall eller stormar, eftersom det där mest råder ”högtrycksväder”. De beryktade tropiska orkanerna visar heller ingen ökning sedan förrförra sekelskiftet.
Men mest besvärande är att under det senaste halvseklet (eller mer), när vi iakttagit en klar temperaturökning över Norden, har extremväder med avseende på vind och nederbörd inte blivit värre.
På SMHI:s klimatdatasajt www.smhi.se/klimatdata kan man till exempel studera de senaste 20 årens förändring i den maximala byvindhastigheten. Icke ett uns förändring.
För den storskaliga vinden (den geostrofiska vinden) finns statistik sedan 1900. Tittar man förslagsvis på statistik för Sveriges kanske blåsigaste del, sydvästra Götaland, ser man i fråga om medelvind, maxvind och antalet tillfällen med mer än 25 m/s ingen ökning, snarare minskning. Extremnederbörden sedan 1900 visar heller inga som helst tecken på långsiktig variation.
Människan påverkar klimatet, men den nuvarande skrämselpropagandan motverkar sitt syfte.
Anders Persson
Anders Persson arbetade som prognosmeteorolog på SMHI:s operativa vädertjänst 1968–1983, varefter han i omgångar var anställd på det “europeiska vädercentret” ECMWF (European Centre for Medium Range Weather Forecasts) i Reading, England, med dussintals världsberömda forskare som “lärare”. Till meriterna hör att han arbetat för både US Navy (dess meteorologiska avdelning i Kalifornien) och brittiska Ministry of Defence (Met Office). Efter pensioneringen 2011 har han varit ivrigt efterfrågad som föreläsare av bland andra WMO (World Meteorological Organisation), Royal Meteorological Society och det statliga hydrometeorologiska universitetet i St Petersburg.
Anders Persson har skrivit flera böcker om finländsk historia och bodde under en period i Finland.
