Skogsrenen var ett av de viktigaste jaktbytena för våra förfäder. Den jagades så intensivt att den försvann från stora delar av Österbotten redan i slutet av 1700-talet. År 1921 torde skogsrenen ha varit utrotad i hela Finland.
Efter det skedde en liten spontan invandring till östra Finland från ryska Karelen. I början av 1980-talet började man hålla skogsrenar i hägn i Salamanjärvi nationalpark i Perho, varifrån de senare släpptes fria. Populationen av skogsrenar i Österbotten har därefter stadigt ökat, enligt flyginventeringen förra vintern uppgår populationen nu till omkring 2000 individer.
I takt med att populationen ökat, har skogsrenarna vandrat västerut. År 2015 observerades den första stationära renflocken i Pedersöre på vintern, även om enskilda skogsrenar redan tidigare varit på spontana besök. Skogsrenarna har sedan dess varit årligt återkommande vintergäster i mina hemmamarker och de senaste åren har skogsrenarna även stannat kvar över sommaren.
Eventuellt skedde den första kalvningen i Pedersöre ifjol. Skogsrenen återinförs nu också i Lauhanvuori och Seitseminen nationalpark i södra Österbotten genom ett stort EU-finansierat projekt.
Skogsrenen (Rangifer tarandus fennicus), som också kallas skogsvildren, är en underart till renen och liknar mycket tamrenarna i Lappland. Skogsrenen har dock högre mankhöjd, längre ben och längre nos än tamrenen, men skillnaderna är så små att det är svårt att skilja arterna åt om man inte ser dem tillsammans.
Skogsrenen och tamrenen kan också korsa sig med varandra. Därför har man byggt stängsel i östra Finland för att skilja arterna åt geografiskt.
Ett särdrag för skogsrenen (gäller även tamren) är att också honan (vajan) bär horn. Tjurens (sarvens) horn är dock mycket större. Skogrenens horn är också smalare än tamrenens, en anpassning till ett liv i skogen.
Skogsrenen föder nästan alltid endast en kalv, vilket betyder att populationstillväxten i Österbotten gått långsammare jämfört med till exempel älg och vitsvanshjort, som allmänt får två eller tre kalvar per år.
Huvudfödan vintertid för skogsrenar är lavar, så för skogsbruket förorsakar skogsrenarna sällan några skador. För jordbruket kan skogsrenen i vissa fall förorsaka skador när djuren äter upp grödor, trampar sönder ensilagestukor eller liknande.
Hoten mot skogsrenen i dag är framför allt av två slag: trafik och stora rovdjur, främst varg. Till exempel i februari i år skedde ett veritabelt blodbad i Kauhava, då sex skogsrenar på järnvägsspåret samtidigt dödades av tåget och natten därefter ytterligare fem individer.
Om de stora vinterflockarna håller till nära vägarna, är risken för trafikolyckor mycket stor.
För naturskyddarna är skogsrenen en svår nöt att knäcka, då vargen är en effektiv predator på skogsrenen. Det är tveksamt om de två arterna kan samexistera på lång sikt i dagens fragmenterade skogsmiljöer.
Frågan blir då om skall man skydda vargen, världens kanske mest allmänna stora rovdjur, som numera finns i alla EU:s länder och vars totala population i världen uppgår till uppskattningsvis 200 000 individer. Eller vill man skydda skogsrenen, en art som förekommer på ett mycket begränsat område, enbart i Finland och ryska Karelen, och med en totalpopulation på endast cirka 5 000 djur.
Tills vidare försöker våra myndigheter göra både och, vilket jag tror att på sikt inte kommer att lyckas.
