Vindkraftsbyggen behöver planeras utgående från lokalkännedom.
Gun-Marie Wiis

Vindkraftsplanering på distans

Man får inte en riktig helhets-bild av naturen och dess tillstånd från kontorsfönstret, skriver Mattias Kanckos.

Den pågående pandemin har lett till att distansarbetet upplevt ett rejält uppsving. Jag har själv jobbat utan kontor och på distans i hela mitt yrkesverksamma liv och ser mycket positivt på denna utveckling. Dels med tanke på miljön, men också med tanke på landsbygdens livskraft och överlevnad.

Tyvärr har dock också det allmänna distansarbetet ytterligare förvärrat det problem som jag redan tidigare påtalat i denna tidning. Nämligen att ingenjörer, planerare, forskare, kontorsbiologer och naturskyddsbyråkrater sitter framför sina skärmar och drar sina slutsatser utan att ha gjort ett enda besök i naturen eller varit i terrängen.

Pandemin har gett dessa så kallade kunskapsarbetare ytterligare en orsak till att sitta kvar framför sina skärmar. Min bestämda åsikt är att man inte kan få en riktig helhetsbild av naturen och dess tillstånd från kontorsfönstret.

 

Ett färskt exempel på hur illa det kan bli när planering görs på distans fick jag nu i sommar, när jag gjorde en liten utredning för en vindkraftspark som ett utländskt bolag planerat i Österbotten. I samband med att skog skulle avverkas för vindturbinen och avverkningsanmälan gjordes till skogscentralen, framgick att flygekorrar observerats i grannskiftet.

Väl på plats kunde jag snabbt konstatera att flygekorrens tidigare boträd nu stod som ensamma pelare i en några år gammal plantskog, och att flygekorren således försvunnit redan tidigare. Men på skogsskiftet där vindturbinen skulle byggas fanns en av de finaste orörda skogar jag sett i hela Österbotten!

En närmare 150-årig orörd skog med stora naturvärden. Skulle man ha placerat vindturbinen 100 meter österut, skulle man ha kunnat bygga turbinen i plantskogen, dit det dessutom fanns en färdig skogsväg.

Nu hade man avverkat den gamla skogen och dessutom sprängt och byggt en helt ny väg genom den steniga marken, vilket förstås samtidigt gjorde arbetet mycket dyrare. Till och med den ingenjör som eskorterade mig på platsen insåg snabbt själv att detta kanske inte var så lyckat.

Jag har inte sett naturutredningarna för detta vindkraftsprojekt, om det ens finns några. Planerarna hade dock missat både flygekorrens boplats, skogen med de stora naturvärdena och den svåra terrängen. Ett kort besök på plats av en sakkunnig biolog hade definitivt fått planerarna att tänka om.

 

Vindkraften utbyggs för närvarande i rasande takt i Österbotten. Som oberoende konsult kan jag inte ha någon åsikt om detta är rätt eller fel. Däremot är jag kritisk till hur planeringen av vindkraftsparkerna i många fall sköts helt på distans framför skärmen, i värsta fall från utlandet.

De viktiga parametrarna för planerarna är avstånd till bebyggelse, flygfält, befintliga naturskyddsområden, andra vindkraftverk och närheten till skogsbilvägar. På basen av denna information ritar man grovskaligt in vindturbinerna på kartan.

När man väl hittar en planlösning som uppfyller lagstiftningens krav på olika avstånd, ska det väldigt mycket till för att ändra turbinernas placering eller stoppa ett vindkraftsprojekt

Den krassa sanningen i Finland i dag är att om en vindkraftspark kommit så långt som till det första planeringsstadiet, kommer den också att förverkligas förr eller senare, eventuellt med några smärre kosmetiska ändringar. De som kämpar mot vindkraftsetableringar jobbar bokstavligen i motvind.

TEXT: Mattias Kanckos