Föreställningen ”Kan jag bli filmstjärna?” har nyss börjat på Ylivieskas teaterförenings scen i upplevelsehuset Artteri. En dörr öppnas. Ur kulisserna tassar Mari Suihkonens rollgestalt Annikki Ikonen in på estraden.
Den blommiga åtsmitande klänningen, gröna kortjackan och vinröda hatten klär henne. Liksom sökande skydd tar Mari, eller alltså Annikki, tag i sin vita handväska. Med rörande gester smälter hon samman med sin blyga rollgestalt, en städerska som via intrigens vindlingar får plats som filmstjärna.
Rollen innefattar också sång. Det handlar om den näst näst sista föreställningen av sexton. Salen är nästan fullsatt. Den komiska föreställningen ackompanjeras sömlöst av sexmannaensemblen Filmhökarna. Hemmapubliken njuter synbart av vad den får se.
Men vägen fram till detta har varit en utmaning för Mari. Alla människor är spända inför ett uppträdande, mer eller mindre. Men Mari är med egna ord ett undantag. Här talar vi om infernalisk scenskräck. En som förlamar och får en att kväljas av yrsel.
”Min förfärliga uppträdandefobi har handlat om en rädsla för att uttrycka mig själv – den som jag är. Till en del lever den rädslan fortfarande. Jag håller fortfarande på med att lära mig vara mig själv.”
Mari minns en gång då hon satte sig vid pianot för att spela på en konsert. När publiken stilla som möss väntade på den första tonen hade hon glömt allt hon lärt sig.
”Alldeles som om jag aldrig ens sett tangenter förut.”
För fem år sedan föreföll blotta tanken på att framträda på scen omöjlig. Men mer om det längre fram.
Mari har alltid känt sig vara lite annorlunda än andra, ett starkt utanförskap. ”Jag gör saker och ting på mitt eget sätt. Sätt som kan se märkliga ut, men som fungerar för mig.”
”Jag kan inte riktigt förklara varför. Redan på daghemmet fanns det ’coola typer, i vars sällskap jag inte hade att göra.”
”Kanske fick den här utanförkänslan mig att tro att man inte gillade mig för att jag var jag. Och inte god nog?”
Av rädsla för att misslyckas undvek Mari mycket som hon egentligen ville göra. Som att framträda.
”Jag hade ett starkt behov av att vara mig själv. Men kände att jag måste dölja den jag var.”
Sannerligen en knepig ekvation.
Mari beskriver sitt stora behov av ensamhet och tystnad.
”Jag är på olika sätt överkänslig. Ibland är alla ljud bara för mycket. Folkmassor och sociala medier är ingenting för mig. Det känns knäppt att lägga ut sina bilder på Instagram. Därför följer jag heller inte någon där särskilt aktivt.”
Tack vare sin fantasi har Mari ändå aldrig haft tråkigt.
”När jag som liten slöt mig i min egen bubbla, brukade min bror säga att nu är den där Mari på sin egen planet igen.”
Som barn hade hon många fantasikompisar: tomtar, häxor, älvor och alver.
”Jag pratar fortfarande med dem. Livet är mycket roligare om man tror att det finns tomtar, älvor och gnomer i omgivningen. Vetskapen om att de bara finns i mitt huvud har ingen betydelse”, säger Mari med ett leende.
Mari tror också fast på en större kraft, på vägledning och intuition.
”Sådan finns inom oss alla, man måste bara kunna lyssna. Det är inte alltid lätt, men absolut viktigt.”
Maris kreativitet syntes tidigt. Flickan sydde personliga kläder till sig själv av gamla gardiner och lakan. Utan mallar förstås.
”Jag tog isär gamla klädesplagg och sydde om dem så att de passade mig, eller totade till dem i största allmänhet. Jag bröt smycken i bitar och av bitarna satte jag ihop smycken som var finare.”
Tillsammans med mormor smälte Mari ner stearin till modellvax, och blötte upp torkad tusch som hon sedan färgade tygbitar med.
Mari älskar att skapa med händerna. Idéer om målning, snideri eller annat hantverksarbete virvlar ständigt runt i huvudet. ”Det finns konst i allting. Till och med i sådant som en bils registerplåt.”
Som liten flicka drömde Mari om en egen liten konsthandel och ett konstgalleri.
Även musiken har alltid funnits med. På daghemmet skedde små under.
”Efter en musikstund gick jag till pianot och spelade efter gehör de sånger vi hade sjungit. Dagistanterna föreslog för mina föräldrar att jag skulle få pianolektioner.”
Så blev det också när Mari var i sexårsåldern. I skolåldern antogs hon till musikinstitutet.
Men att följa med i en färdigkomponerad marsch var ingen grej för Mari.
”Jag har aldrig varit bra på att lära mig regler och teori. Musikteorin var rena hebreiskan. Jag förstod inte varför man behövde lära sig sådant, musik kunde man ju bara spela.”
När musikinstitutets rektor inte godkände Mari för fortsatta studier tynade hennes motivation. Mari tror att rektorns beslut föranleddes av just hennes ointresse för teoriläran.
”Jag vågade mig vid det laget inte längre på att spela efter gehör eller på att improvisera. Jag gick trots allt i musikgymnasiet, men efter det föll musiken bort för långa tider.”
