Två veckor före sin sjuttonårsdag skuddade Mari Finlands stoft av sina fötter och reste i väg till Australien som utbyteselev.
Enligt Rotarys program skulle hon ha tre olika värdfamiljer. Hos vardera bodde hon fyra månader. Året var lärorikt och innehöll allt möjligt nytt. Det gällde att bekanta sig med och lita på nya människor, att anpassa sig, vara öppen och adaptiv.
”Den första skoldagen ställdes jag på en estrad inför två hundra elever för att berätta om mig själv på engelska. Det var en alldeles förfärlig pärs, men konstigt nog klarade jag det.”
Den första värdfamiljen var en prästfamilj vars ledstjärna var disciplin. Familjens egna flickor fick till exempel inte sminka sig. Också skolan var sträng.
”Skoldräkten måste vara precis korrekt, skjortlinningen innanför byxorna eller kjolen. Det krävdes speciella strumpor. För att kunna avvika från reglerna måste man visa upp en lapp med godkännande både hemifrån och från skolan.”
Den andra familjen bodde på landet. Till denna ensamstående mammas familj hörde tre tonårsbarn. På gården fanns får, en gris och ett par hundar. Gårdsplanen pryddes av träd med frukter och nötter.
”När jag gick på fälten undrade jag över ett lustigt oavbrutet prasslande ljud. Man sa mig att det var fråga om rattlesnakes. Först hemma i Ylivieska råkade jag i ordboken se att de var skallerormar! Och dem fanns det mycket av.
Precis som gräshoppor hemma i Finland.”
Mari minns en utflykt till häst med familjen i Blue Mountainbergen. Under fyra dagar lagades maten över lägereld och man sov i tält medan hästarna rörde sig intill.
”Då var vi alltså riktiga cowgirls.”
Också Mari satte sig upp på en häst fast hon aldrig hade ridit. Det fick kusen snart nog av och tog sig för att galoppera vilt efter eget huvud.
”Då var jag rädd. Jag försökte bara hålla i manen för att hållas kvar på hästryggen. Lyckligtvis fick en av instruktörerna stopp på pållen innan någon olycka skett.”
Utfärden lämnade för övrigt magnifika minnen av strålande stjärnhimlar och solnedgångar.
Den tredje familj Mari bodde hos var ett par pensionärer: ”Hos dem trivdes jag kanske bäst. De var så lättsamma.”
Återkommen till Finland hade Mari vunnit självförtroende, tålamod och tjugo kilo till att leva med.
”Det blev en kulturchock att man i Finland inte hälsade på mötande på gatan. Och inte såg varandra i ögonen, långt mindre log.”
Fortfarande, många år efter vistelsen i Australien, tänker Mari ofta på engelska.
