Låt oss gå en smula bakåt i tiden. När Mari gick i tredje klass på lågstadiet, kom en ny pojke till skolan.
”Jag minns fortfarande känslan. När jag som nioåring såg den killen visste jag att han på något sätt var min andra halva. Världen försvann i en dimma. Jag blev förälskad.”
Den grabben, Veikko Suihkonen, blev Maris man och far till hennes barn.
”Efter lågstadiet gick vi båda i musikklasser. Efter högstadiet for jag till musikgymnasiet i Kaustby och vi hade inget att göra med varandra.”
Tills de av en slump kom att tillbringa en kväll i samma kompisgäng. Där tog umgänget fart. De var då nittonåringar. Nu har paret hållit ihop i 21 år. De har två tonårsbarn, Amanda, 15 och Helmi, 13.
”Som barn blåste min man barytonhorn på musikinstitutet, i tonåren började han spela bas. Nuförtiden ingår vi båda i trettonmannagruppen Kyyrölä Big Band: han som basist och jag som en av vokalisterna.”
Till yrket är Mari massör och naturterapeut. Hon tyckte mycket om sitt arbete trots att det med tiden blev fysiskt tungt. Särskilt när barnen fötts.
”När barnen var små, glömde jag på många sätt mig själv. Jag var mor och skötte ett hem. Mina egna föräldrar har alltid ställt upp och stöttat mig i allt, liksom min svärmor. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att be om hjälp när jag skulle ha behövt det. Jag trodde att man måste fixa allt själv.”
Även i sitt arbete skötte Mari om andra människor. Följden blev förstås utmattning.
”Jag minns att jag i något skede tänkte att jag inte längre orkade ta hand om någon alls. Men jag såg ingen utväg. Jag är samvetsgrann och vill göra väl ifrån mig.”
Vid samma tid studerade Mari till yogainstruktör. Parrelationen var då inte mycket att hurra för.
”Vi var bägge tröttkörda, vi tappade bort oss själva och varandra. Livet tömdes på färg och glädje.”
Sedan svek Maris kropp henne. Bland hals-, bröst- och höftkotor hittades två utbuktningar och två bråck.
”En morgon kunde jag inte lyfta handen. Den gjorde alldeles ohyggligt ont. Jag inhiberade mottagningarna den dagen i tron att jag nästa dag igen skulle kunna ge behandlingar.”
Men kamelens rygg hade brutits. Trots att Mari helst av allt skulle ha velat arbeta, gick det bara inte.
”På mitt första läkarbesök i Uleåborg – före de här nämnda diagnoserna – konstaterade läkaren att något borde göras också åt min depression. Jag blev bestört. Inte hade jag någon depression!”
Men när Mari låg sömnlös i sin säng och kände paniken komma, insåg hon att allt inte var som det skulle.
