”Godmorgon, hyvää huomenta!” hörs det utanför kafferummet när de anställda stampar av sig snön. Det är en riktig vinteridyll i Pajala och utanför kommunhuset står både bilar och sparkstöttingar parkerade.
Informationstavlorna är på tre språk: svenska, finska och meänkieli. Bredvid varje kontorsdörr finns flaggdekaler som visar vilka språk tjänstemannen i fråga behärskar. På kommunchef åsa allans dörr längst bort i korridoren finns en svensk och en finsk flagga, men hon förstår också meänkieli rätt bra.
”Inte hade jag väl trott när jag flyttade till Sverige att jag skulle få nytta av min skolfinska, men här i Pajala kommun går förvaltningen på tre språk”, säger Åsa Allan som blev utnämnd till kommunchef i september 2015.
Intresset för språk och kulturer är en av de röda trådar som har gått genom Åsas liv, och det saknas inte mångfald i Pajala. Hemma talar hon engelska med sin man Lionel Allan och svenska med sina två barn, Viggo åtta och Adina tio år. I grannhuset talas ännu fler språk eftersom det fungerar som asylmottagning för en del av de cirka 500 flyktingar som kommit till kommunen sedan 2015.
”Barnen talar Pajaladialekt, men har inga problem att kommunicera med släkt och vänner när vi åker hem till Oravais på somrarna. Ja, för mig är Oravais hem, men barnen känner nog att Pajala är deras hem.”
Om en vecka kommer Lionels släktingar från Sydafrika på besök och då blir det internationella inslaget i byn Erkheikki ännu större.
”Det blir roligt när barnen får leka med sina jämnåriga kusiner. Hoppas bara att vädret håller i sig, för kusinerna har aldrig sett snö.”
Från London till Pajala
Att Åsa Allan från Oravais hamnat i Pajala ser hon inte som något självklart, men samtidigt är det inte heller helt ologiskt. Pajala är en gruvort, nu visserligen utan aktiv gruvverksamhet, men Åsa Allan har ägnat en stor del av sin yrkeskarriär åt malmgeologi.
2007 disputerade hon, när hon ännu hette Åsa Edfelt, vid Luleå Tekniska Universitet med en avhandling om malmfyndigheter i Tjårrojåkka nära Kiruna. Hon blev i Luleå sedan avdelningschef på Hifab, ett av Nordens ledande företag inom projektledning.
”Ledarskap är en annan sak som jag verkligen brinner för. Personalens välmående är så viktig för att hela organisationen ska fungera framgångsrikt. Det gäller i alla branscher.”
Steget till Pajala följde efter den gruvboom som följde med Kinas och andra tillväxtländers sug efter metaller. Runtom i Norden öppnades gamla nedlagda gruvor och nya byggdes upp. Geologer blev åter en eftertraktad yrkesgrupp.
I Pajalatrakten väcktes förhoppningar när börsbolaget Northland Resources meddelade om sin avsikt att bygga en järnanrikningsanläggning i Kaunisvaara. Våren 2012 körde produktionen i gång och då hade Åsa Allan värvats som senior geolog. Inom kort utsågs hon till planeringschef för gruvans geologiska verksamhet.
”Jag hade ingen anknytning till Pajala, förutom att jag kört förbi här på väg upp till fjällen”, berättar hon när vi satt oss i bilen för att ta en titt på landskapet och gruvan i Kaunisvaara.
Gruvan var Pajalas nya stolthet, och många ortsbor hade satsat stora delar av sina besparingar på aktier i Northland Resources.
”Personalen hade en otroligt stark arbetsmotivation. Gruvan gav en kick för alla i kommunen och en möjlighet att bo kvar i Pajala. Den kategori som ökade mest var invånare i åldern 20–30 år, en dröm för varje glesbygdskommun.”
Men så sjönk priserna på metaller på världsmarknaden. Bolaget fick lönsamhetsproblem. Efter endast två år i drift var det hösten 2014 slut med Northland Resources gruvverksamhet. Sveriges största industrikonkurs i modern tid var ett faktum.
Med det föll också Northland Resources planer på att återöppna den gamla gruvan i Hannukainen i Kolari.
