Den här berättelsen kunde börja i Chicago med Johannes Wik, som hade ett eget byggbolag i staden, och hans hustru Elisabeth Wik, född Sandell (släkt Heikius), som arbetade som hembiträde. Johannes hade 1915 flytt från Kvevlax undan den ryska förtryckspolitiken, Elisabeth hade flyttat från Kaitsor, Vörå 1926.
När första barnet, John Gilbert, föddes 1930 rådde depressionstid. Familjen lockades nu av Johannes far, storbonden Isak Wik, tillbaka till Vassor, Kvevlax genom löfte om att få överta gården där. Här föddes en andra son, Sven, 1932. Johannes fortsatte med sitt Chicagoyrke och blev känd som byggmästaren som byggde de amerikanska husen.
Småningom insåg Elisabeth att det inte skulle bli något av löftet att ta över gården. Hon irriterades också av att svärfar lade sig i barnuppfostran och andra angelägenheter. En lastbil beställdes för bortfrakt av familjens tillhörigheter och Johannes ställdes inför ett ultimatum: antingen valde han sin pappa eller sin fru.
Det slutade med flytt till Smedsby och så småningom till Bobäck i Vasa, där Johannes byggde ett hus för den egna familjen.
Tjugo år senare flyttade sonen Sven Wik, i färd med ingenjörsstudier vid Tekniska högskolan i Otnäs, ihop med Ritva Multanen från Juva, Savolax. Hon studerade till lärare i svenska och engelska, sinsemellan talade paret finska.
Sven tog examen i lantmäteri och kartläggning blev hans yrke. Enligt minnesrunan långt senare blev han i detta en finländsk ”pionjär”. Hans stora hobby var orientering. I oktober 1955 föddes dottern Tina.
När lillasystern Miranda föddes bara fjorton månader senare visade sig det trånga studentboendet i Otnäs bli för utmanande.
”Mamma hamnade att ta hand om båda barnen och samtidigt plugga. Jag blev skickad till min farmor i Bobäck och var där så länge att jag hann glömma finskan. När mina föräldrar kom för att hämta mig kände jag inte längre igen dem. Det blev en chock för min mamma. Efter det här blev svenska vårt hemspråk. Annars hade det blivit finska”, berättar Tina.
TINA WIK
- Gift med Gunnar Mattsson 1983–2001, Otto Fagerstedt fr. 2007.
- 1987–1992 anställning Nyréns arkitektkontor, 1986-1997 arkitektkontor med Gunnar Mattson, fr. 1997 eget bolag Tina Wik Arkitekter.
- Professorstjänster: träbyggandets arkitektur (KTH), restaureringskonst (Kungl. Konsthögskolan), fr. 2010 arkitektur med inriktning på hållbart byggande (Högskolan Dalarna).
- 2000–2007 projektledare för Kulturarv utan gränser (Bosnien Hercegovina). Kommissionär för kommissionen för restaurering av nationella monument i Bosniens motsvarighet till Museiverket.
- Slottsarkitekt för Örebro slott, husarkitekt för Skepps- och Kastellholmens byggnader i Stockholm.
- Ordförande Europa Nostras Sverigeavdelning fr. 2016, ICOMO:s internatio-nella träkommitté 2017–2023.
Mamma Ritva Wik, f. 1932, arbetade som lärare, senare redaktör på Finnpap.
Systern Miranda, gift Saarentaus, lantmätare, aikidoinstruktör, med svart bälte av 7:e graden.
Brodern Christian Wik, affärsjurist (Roschier, Lukander Ruohola).
Nästa bosättningsort blev Columbus, Ohio, USA, 1958–1960. Sven var universitetslärare i geodesi (hur man bestämmer punkters läge på jordytan). Tina och Miranda gick på dagis och systrarna började tala engelska sinsemellan.
Följande adress blev Södra Kårböle, Helsingfors. Sven Wik började arbeta som projektingenjör och senare i olika chefspositioner inom företaget Kunnallistekniikka, sedermera Finnmap, ofta inom internationella projekt.
Tina visade sig vara en tjej med stark egen vilja och integritet.
”Jag började läsa i femårsåldern, hade tio penni i veckopeng och sparade och sparade för att kunna köpa min första egna bok. Till sist hade jag fått ihop en mark. I bokhandeln fanns en bok som hette Teddy – björnen och kostade 90 penni, medan en annan bok som jag hellre ville ha kostade 1 mark och 20 penni. Jag orkade inte vänta två veckor till, utan köpte Teddy – björnen.”
”Men boken var så dålig. Jag ångrade djupt att jag inte kunnat vänta på att köpa något som verkligen var bra. Det här minnet har påverkat mig hela mitt liv.”
Ett annat minne handlar om när Tinas mamma 1960 födde sitt tredje barn.
”Jag gick med pappa och lillasyster till telefonkiosken för att ringa till sjukhuset. Under promenaden frågade pappa om vi hoppades på en flicka eller pojke. Miranda och jag hoppades förstås på en flicka. Men pappa hoppades på en pojke. Jag blev så besviken. Tyckte han inte att vi dög?”
Pappa fick glädja sig. Lillebroderns namn blev Christian.
Tinas uppväxt kom, tror hon, att präglas av att hennes pappa inte hade någon erfarenhet av flickor.
”Hemma i Vassor fanns det bara pojkar i hans generation. Kanske var det därför han aldrig daltade och aldrig sa att du är tjej och det här ska du akta dig för.”
”När jag skulle lära mig att simma kastade han mig helt sonika i vattnet. ’Simma nu’, sa han. Han stod visserligen bredvid, så att han skulle kunna fiska upp mig. När jag var tolv år och ville få min cykel till sommarstället i Sjundeå, 50 kilometer borta, sade pappa bara: ’Cykla dit då.’ Så det gjorde jag.”
Som kartläggare och orienterare tyckte han att det här med att läsa karta och kompass och orientera i skogen var en kunskap alla skulle ha.
”Så jag fick karta och kompass och under en minut undervisade han hur kompassen fungerade. Sedan stack han i väg och sa att jag skulle ta mig till ett visst ställe, där han skulle plocka upp mig.”
”Pappa såg liksom inte någon skillnad i hur man var som flicka eller pojke. Tills jag blivit äldre. Då skulle jag plötsligt bete mig väldigt kvinnligt.”
Ofta kände sig Tina genom sitt läsintresse som en främmande fågel i familjen. Moster Hilkka Pusa och hennes man Aulis Pusa var däremot läsande.
”Jag åkte till dem alla skollov. Satte mig på bussen i Helsingfors, bytte buss i Lahtis och sedan vidare via Heinola till St Michel. Min moster blev egentligen den som stod mig närmast under hela min uppväxt, och trakten kring Saimen blev det som verkligen känns som Finland för mig.”
Österbotten kom i stället att stå för det frireligiösa.
”Farmor hade superreligiösa åsikter om allt. Modern musik fick inte spelas. Sminka sig fick man inte. När jag som elvaåring på besök hos farmor blev väldigt sjuk kallade hon inte på en läkare, utan på sina församlingsmedlemmar. Jag låg i en säng i vardagsrummet och man började be till Gud att min sjukdom skulle försvinna.”
”Att idén blir viktigare än kärleken kan jag inte acceptera. När jag fyllt femton och kunde skriva ut mig ur kyrkan så gjorde jag det. Jag undrade vad mina föräldrar skulle säga. Då visade det sig att pappa hade gjort samma sak.”
Vid femton års ålder träffade Tina också sin första stora kärlek, Mike, under en språkresa i England.
”Han läste som jag Sartre och existentialismen och fattade först inte att jag var så mycket yngre, eftersom jag läste de böckerna. Tillsammans studerade vi feministen Germaine Greer och hemma började jag utmana framför allt min pappa med de här frågorna. Det blev häftiga diskussioner. Min syster var i jämförelse foglig och snäll, men för säkerhets skull skickades hon till mannekängskola, för att lära sig gå som en kvinna.”
Efter den här tiden bodde Tina inte mycket hemma.
”Vi flyttade 1971 till Tanzania, för att min pappa utsetts till projektledare för ett Finidaprojekt. Föräldrarna bodde i Arusha, min syster och jag gick i en nystartad internationell skola, IMS, i Moshi 60 kilometer österut.”
”Sedan fick jag ett stipendium till Charlotte, North Carolina, USA. Där fyllde jag sjutton, gick i vad som motsvarade det andra året i gymnasiet och tog körkort och amerikansk studentexamen.”
Skolgång i Tanzania och USA dög inte för rektorn på Lönkan (Nya Svenska Samskolan), när Tina återkommit till Helsingfors. Hon placerades en årskurs ner på Mirandas årskurs.
”Efter en vecka hade jag fått nog. Jag läste skollagen och hittade inget om att utbildningen utomlands inte kunde godkännas. Jag förklarade för rektorn att jag bytte till min riktiga klass. Sedan läste jag in hela gymnasiekursen under höstterminen.”
I studentexamen fick Tina bra betyg i alla ämnen utom i svenskan. Grammatikfelen var för många.
”Jag fick skriva om svenskan på hösten. Men tyckte att det var ett bra pris för att slippa ett extra år i skolan.”
Sedan blev det Stockholm och studier i matematik och dans. Tina inledde en dansförberedande utbildning och tänkte att hon skulle bli dansare.
”Så blev jag gravid. Det var inte alls planerat, jag var nitton år. Men jag hade en längtan efter barn. Jag tänkte att jaha, då fixar jag det här då. Barnets far tyckte att jag skulle göra abort. Jag sa att jag absolut inte ville tvinga ett barn på honom, men han kunde inte heller tvinga en abort på mig. Jag sa att jag skriver ’fader okänd’ och sköter det här själv.”
”Det tyckte han inte var så bra. Men i dag är det här hans enda barn och hans ögonsten i livet. Han borde ge mig en stor diamant!”
Så föddes Erika. Medan Tina väntade henne började hon läsa statistik och kulturgeografi. Följande steg var arkitektur.
”Mitt slutbetyg räckte för att bli antagen till arkitekturlinjen, frånsett att jag hade läst en timme kemi i veckan för lite. Så medan jag läste kulturgeografi och väntade Erika läste jag in kemin. Hon föddes den sista april, på kungens födelsedag. Två veckor senare tenterade jag kemin och kunde började plugga arkitektur på hösten 1976. Där ungefär började mitt vuxna liv.”
Erika var med vid föreläsningarna, ammades där av Tina och blev allas favorit.
I dag, snart 48 år senare, vittnar Tinas cv om oupphörlig flit och outtröttlig upptäckarlust. Tre professorstjänster och hundratals uppdrag i olika arkitektroller har hon hunnit med. Samtidigt som hon fött och uppfostrat sex barn.
Pappa till de fem senare är Gunnar Mattsson, arkitekt även han. Efter att deras första barn Maria fötts 1983 flyttade de blivande makarna ihop i en sexrummare vid Mosebacke torg på Söders höjder. Med panoramautsikt över Stockholm arbetade de här tillsammans vid två stora arbetsbord medan ”barnen fick springa runt och härja som de ville”. Snabbt föddes Anja, 1984, och Johannes, 1986.
Just här blev det ändå lite för mycket på en gång för Tina.
”Gunnar var mycket erkänd som arkitekt, men hans yrkeskall gjorde att han inte alltid tänkte på ekonomin. När jag kom hem från BB med Johannes, med tre flickor hemma, tyckte Gunnar att nu skulle jag sätta mig vid arbetsbordet och börja rita. Då sade jag nej, packade alla ungarna i bilen och körde till Finlandsfärjan. Så att jag skulle få lite ledighet. Med fyra barn.”
Strax innan hade hon inlett sitt examensarbete. Om arabvärldens främsta arkitekt Hassan Fathy.
Detta gick tillbaka till 1980 då Tina gjort sommarpraktik i Kairo. Hon blev djupt fascinerad av livet i Egypten men ifrågasatte varför man bara ritade västerländska hus. Hon fick höra om Hassan Fathy, intervjuade honom och lärde känna hans medarbetare Rami El Dahan och Soheir Farid, som blev livslånga vänner och i Tinas sällskap även besökt Finland.
”Ingen i Sverige och Finland kände till Hassan Fathy. Det är så eurocentriskt. Han återuppfann det nubiska sättet att bygga kupoler och valv utan träställningar, en tradition som går tillbaka till faraonernas tid. Hassan lyckades hitta de sista murarna som ännu hade den gamla yrkeskunskapen kvar.”
Under graviditeten med Johannes var Tina åter på plats och studerade livet och arkitekturen i Egypten. Tack vare studier i arabiska kunde hon ta sig fram i de nubiska byarna. ”Kvinnorna drog in mig och ville ha svar på frågor om allt möjligt.”
På Etnografiska museet i Stockholm gjorde Tina efteråt en stor Hassan Fathy-utställning. Den anknytande katalogen blev en del av hennes examensarbete.
Tina Wik.
Bland Tinas många internationella uppdrag sticker särskilt ett ut. Under åtta år, 2000–2007, var hon projektledare och den centrala arkitekten i restaureringen av krigsförstörda kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Bosnien Hercegovina, ett projekt med biståndsorganisationen Sida som huvudfinansiär.
Uppdraget var krävande och tog hennes kunskaper i anspråk över en bred skala. Vad fick henne att ge sig in i detta?
”Jag är intresserad av all arkitektur, både ny och gammal. Jag är konstintresserad, gillar form och skönhet. Jag är intresserad av teknik, material, samhällsfrågor, etik och moral. Allt byggande är ett deltagande i och en tolkning av samhället. Frågan är vad man som arkitekt kan tillföra dem som använder platsen?”
Vad gäller gamla hus kommer ytterligare dimensioner in.
”Vilka berättelser bär historien på? Vad ska vi ska bevara? Och hur? Här kommer tekniken in. Restaurering är otroligt komplext, man måste brottas med och knyta samman många frågeställningar samtidigt.”
”Intressant för mig yrkesmässigt var att vi i Bosnien måste lösa problem på ett så annorlunda sätt. På hemmaplan tenderar allt att bli konformt. Samma slags kalkputs, samma kalkbruk, samma kalkfärg. Om man på ansökningshandlingar skriver att man gör som alla andra, får man godkänt.”
Men i Bosnien fanns material sällan tillgängligt.
”Jag fick själv leta fram kalkbruket. Jag fick själv se till att bränna kalkstenen och att allt gjordes från början. Jag fick åka till grannlandet Kroatien och leta fram vilka fabriker som var i bruk och som kunde uppfylla våra krav.”
För de människor som blivit berövade byggnaderna var den identitets- och trygghetsfaktor de representerade central. Men Tina såg att restaureringarna inte bidrog till den försoning mellan folkgrupperna som biståndsarbetet syftade till.
Hon beskrev saken vid en konferens om kulturarvets betydelse i Kosovo. Alla de många religionerna och folkgrupperna på Balkan var företrädda, den arkitekturintresserade prins Charles var hedersgäst. Tina var tydlig i sin föreläsning:
”När det internationella samfundet i konfliktszoner som Bosnien och Syrien lyfter fram hur restaurering bidrar till försoningsarbetet, så visar erfarenheten att politikerna lever i en drömvärld. Jag har inte någonstans i Bosnien sett att restaurering skulle bidra till försoning. För det krävs socialt arbete och andra insatser.”
”Det restaurering kan bidra till är däremot trygghet, genom att på något sätt återskapa den identitet som platsen burit på. När så sker och människor känner sig trygga nog, återvänder de. Det är lika viktigt som försoning. Det var mitt budskap till prinsen.”
Tina kommenterar att frågan i ett annat krigsförstört land, Ukraina, ser annorlunda ut. Där handlar det om aggression utifrån, inte en inbördeskonflikt.
Tinas och Gunnars yngsta barn, Petra och Ida, föddes 1992 och 1999. Hela barnaskaran var i olika skeden och konstellationer med mamma på jobbet i Bosnien, vana att hjälpa till och ta hand om varandra. En del av det som skulle lösas i vardagen testade ändå Tinas organisations- och problemlösningsförmåga på allvar.
”Framför allt gällde min oro de oröjda minorna. Det var livsviktigt att respektera varningsskyltarna. Vid ett tillfälle var vi verkligen i fara”, säger hon.
Starka vänskapsband och många minnen följde av Bosnienuppdraget, men också en sorglig insikt om vilken påfrestning det är att leva i ett litet samhälle så förstört av krig. Många kom till Tina med olika klagomål i hopp om att få någon skärv av de internationella restaureringspengarna.
”I dag råder en katastrofal situation i Bosnien. Det är fattigt och korrupt, tilliten människor emellan brister och konflikterna mellan folkgrupperna finns i hög grad kvar. Och efter den kommunistiska Titotiden har de religiösa samfunden nu fått alldeles för mycket att säga till om. Många är inrotade i seder som inte är synkade med ett modernt samhälle där man litar på kunskap”, säger Tina.
Åren med de sex barnen i lägenheten på Söders höjder gav en egen upplevelse om vad en plats kan betyda.
”Alla i familjen blev ett med platsen. Vi hade fantastiska grannar, kände alla. Barnen var alla i samma dagis. Vi hade kontoret i kvarteret bredvid. Det var en idyll.”
”När vi lämnade vårt hem kände jag en rent fysisk smärta. Johannes assisterade vid flyttningen, han var på permission från sin kustjägarutbildning i finska armén. Till sist satt vi båda som förlamade i den nya lägenheten. Vi kunde inte somna. Vi hade inte förstått att man kunde reagera så.”
Hur klarar man ett utmanande jobb och så många barn samtidigt?
”Jag blev mamma i så unga år för att jag längtade efter det, även om det var oplanerat. Jag ändrade inte mitt liv efter barnet, utan barnet blev en del av min vardag. Sedan har jag en organisationsförmåga. Livet handlar mycket om att planera och organisera.”
”Jag gillar inte att man gör om allting för ett barn, att barnen blir kungar i familjen. På det viset har det varit bra att ha många barn. Det har inte funnits utrymme för något av dem att ta över. Jag är säker på att det i enbarnslandet Kina finns små kungar överallt.”
”Man får det även lättare i livet om man i tidig ålder lär sig att dela med sig, att samsas i en grupp. Och att göra sig hörd men inte vara den enda som hörs. Och om barnen är med i föräldrarnas arbete får de lära sig de vuxnas villkor och de krav som samhället ställer.”
i Bosnien.
Hur gick det för Tinas pappa Sven? Drygt femtio år fyllda chockerade han familjen genom att skilja sig från Ritva. En ny kvinna tog över och lindade honom runt fingret, enligt Tina. Tills han genomskådade spelet och drev fram en ny skilsmässa.
”Efter det började pappa gå på pensionärsdans och blev dansgalen. Det är få män på sådana danser och kvinnorna surrade runt honom. När han hade tagit hem någon efter dansen kunde någon annan ringa på nästa morgon.”
”Pappa visade sig också vara jätteintresserad av arkitektur. Han är den enda i min släkt som har åkt runt och tittat på allt vad jag har ritat.”
”Han förändrades. Det hårda och tuffa försvann. Pappa fick mer respekt och förståelse för livsfrågor. Kanske gjorde Parkinson och åldern sitt. På något sätt blev han till sist den där pappan som man hade önskat sig som barn”, säger Tina Wik.
