Exportregionen Österbotten har en lång tradition, men ingen period överträffar tjärexportens glansdagar. De tog fart på 1500-talet och pågick till slutet av 1800-talet.
”Jag är övertygad om att tjärbränningen gett oss den företagsamhet som ännu florerar här i trakten. I stället för att vänta på att någon annan ska starta en verksamhet där man kan få anställning, skapar man sin egen inkomst”, säger Henry Nygård, docent i historia och författare till flera lokalhistoriska böcker.
Ett konkret tecken på tjärans betydelse för regionens ekonomi kan man se ännu i dag i såväl Karlebys som Nykarlebys stadsvapen. Tjärtunnan var ett självklart val för de båda städerna som grundades år 1620, under en period när efterfrågan på tjära ökade på världsmarknaden. Sjöfarten hade exploderat på världshaven och tjära behövdes för att hålla fartygen flytande.
Samarbete behövdes
Det var också en period när svenska kronan krävde in allt högre skatter, och för bönderna i Österbotten blev tjärbränningen en extrainkomst som tidsmässigt kunde förenas med jordbruket. Flera tjärdalar fanns ofta inom några stenkast, för att man skulle kunna vakta elden med samma manskap.
”Flera hemman gick ihop och tog träd ur samfällda skogar. Det behövs både kunskap och stora arbetsinsatser för att lyckas med tjärbränning”, berättar Henry Nygård, som gjort en inventering av tjärdalar i trakten. Han är också aktiv i den publika tjärbränning som ordnats vart tionde år av Överpurmo hembygdsförening sedan 1976, nu senast i juli.
Det finns skriftliga samtida dokument om hur tjärbränning gick till på 1700-talet, även om nedtecknaren vanligen utelämnat saker som antogs vara självklara då. Bönderna lärde sig tjärbränningsprocessen genom att vara med som daldrängar och dalkarlar.
”På den här tiden var det inte vanligt att bönder kunde läsa. De lärde sig genom muntlig tradition.”
Utvecklade egen teknik
Den ökade efterfrågan på österbottnisk tjära hängde också ihop med att det på 1600-talet uppstod en brist på tjära i Preussen, som tidigare hade hört till de stora tjärleverantörerna.
”I en del böcker står att teknologin importerades till Österbotten från Preussen, men jag hävdar att den teknologi som användes här i trakten uppfanns här”, sade historieprofessor Nils Erik Villstrand vid det populärvetenskapliga seminarium som hölls i samband med sommarens tjärbränning i Purmo. Henry Nygård instämmer.
”Principen för tjärbränning var känd sedan vikingatiden, men den metod som användes i Preussen och även på Gotland var annorlunda.”
Det är ingen enkel process att bränna tjära. För att producera den behövliga mängden med kåda måste tallarna som fyller tjärdalen barkas enligt ett visst mönster tre år i rad, innan de huggs. Timret ska radas på ett speciellt sätt och när tjärdalen är tänd ska temperaturen vara minst 140 grader. Om man eldar för hårt brinner en del kåda upp och produktionen blir mindre. Väder och vind påverkar, liksom timrets egenskaper och olika geografiska faktorer.
”Det är viktigt att temperaturen och syretillförseln håller en viss nivå. Inget är självklart, inte ens att få tjäran att rinna, det har vi märkt under åren”, säger Henry Nygård.
Skogar kalhöggs
Ännu på 1870-talet skeppades årligen 20 000 tjärtunnor, eller 2,5 miljoner liter tjära, från Jakobstads hamn, trots att tallskogen för länge sedan huggits ner i närområdet. Det gick åt 60–100 tallstammar för att få fram de 125 liter tjära som fyllde en tunna.
”Tjärbränningen började vid kusten men spreds i nordöstlig riktning vartefter tallskogen höggs ner. Det uppstod nya byar inåt landet, och på 1800-talet skedde en stor del av tjärbränningen i Kajanaland.”
Ett annat spår av tjärans blomstringstid är det kapital som exporten genererade och som plöjdes ner i nya verksamheter, inte minst i Jakobstad, som växte och frodades.
”Det var handelshusen och rederierna som tjänade mest på exporten. Handelshuset Malm var en av de största exportörena av tjära. Bönderna som brände tjäran fick en mindre andel av pengarna.”
Ett längre bestående arv var attityden till företagsamhet och modet att våga starta en affärsverksamhet i den egna hembyn.
