Tre generationer vildmarksvandrare

Ett oljeutsläpp i tvättfatet. Det är vad Sonja kommer ihåg, när jag frågar vad hon som purung scout tyckte var den mest lärorika upplevelsen.

”Vi simulerade ett oljeutsläpp i havet med kombinationen matolja och tvättmedel i handfatet. Oljan bredde ut sig i fatet precis som ett riktigt oljeutsläpp gör på havet. Vi testade med Fairy på vilket sätt utsläppet bäst kunde samlas upp.”

Sonja minns också en utmanande situation hon råkade i som femtonåring.

”Jag gick i skogen med utländska scouter och skulle med hjälp av en mätapparat upplysa dem om hur stora trädbestånd Finland har. Den uppgiften klarade jag med den äran.”

Sonja började i scouterna redan som förstaklassist. Då bedrevs verksamheten i ett litet och kallt mormorstorp. Det hade ingen innetoalett och inte indraget vatten. El fanns det dock. Numera är torpet rivet.

”Det störde ju inte mig, unga vargunge. På den tiden kallades alla som började hos scouterna för vargungar.”

Då fanns ett åttiotal scouter i kåren Kannuksen Korvenkävijät (Kannus Vildmarksvandrare), som grundades 1965. I dag ligger medlemsantalet kring etthundrafyrtio. Det gamla torpet är utbytt mot församlingens utrymmen eller mot kurs- och lägercentret PartioJylhäs lokaler.

Sonja gör varje dag en god gärning för scouterna. Det erbjuder en livsstil som är trivsam och där hon kan vara kreativ.

Sonja är kårledare för Kannus Vildmarksvandrare, vilket innebär att hon ansvarar för administrativa ärenden, mötesplanering och bidragsansökningar.

Mamma Tarja basar för kurs- och lägercentret Jylhäs verksamhet. Jylhäs inkomster täcker scouternas utgifter.

Sonjas far, Arto Karppi, är scoutkårens kassör, chaufför och allmän idéspruta. Vid behov bistår också Sonjas man, Jussi Hanni.

Vildmarksvandrarna har stadigt blivit fler som resultat av medveten värvning. Många vuxna är också med.

”Och de som kommer med stannar. Det vittnar om att verksamheten uppfattas som meningsfull och håller en bra nivå. Coronaviruset har till och med medfört ett uppsving. Vi har hållit våra möten utomhus, så inte har pandemin stört oss så värst”, berättar Sonja.

”Men visst är vi ju också i vanliga fall mycket utomhus”, tillägger Tarja.

Sonja har inga fritidsbekymmer, för hon är dessutom ordförande för Kannus kyrkofullmäktige. ”Och så tillbringar vi mycket tid på vår sommarstuga i Lestijärvi. Där har vi mer än nog av att fixa och meka.”

Scoutingen är med omkring 45 miljoner medlemmar i över 200 länder världens största ungdomsrörelse. I Finland är de aktiva scouterna omkring 65 000. Den mångsidiga scoutverksamheten passar alla: barn, unga, vuxna, personer med specialbehov, människor som rör sig i skog och på vatten. Ungas delaktighet i beslutsfattande stimuleras på alla nivåer.

”Jag har alltid uppfattat scouting som något mycket samhörighetsbetonat. Det tilltalar mig. Bland scouterna får man många kompisar och bekanta, och scouter finns världen runt. Bland scouter lär man sig sådant man inte får lära i skolan”, säger Sonja.

Scoutprogrammet är uppdelat i olika åldersgrupper, så att varje barn och varje ungdom kan verka ihop med andra i samma ålder. Sju- till nioåringar är vargungar, tio- till tolvåringar äventyrare, från tolv till femton är man stöveltrampare, från femton till sjutton strövare och mellan 18 och 22 vandrare.

Också vuxna är alltså välkomna hos scouterna. ”Ingen tidigare erfarenhet krävs. Vi kallar dem ’vuxenstöd’”, säger Tarja.

Scouterna samlas en gång i veckan i kårens möteslokaler, som kallas scoutlyor. På mötena lär man sig om natur och hajker, om att arbeta med händerna, om gruppsamarbete, skapande och företagsamhet.

Men som motvikt till ansvaret glömmer man inte att ha roligt! Enligt Finlands Scoutrörelses grundardokument gäller öppenhet och jämlikhetsprincip i scouternas verksamhet och beslutsfattande. Det betyder bland annat regional jämlikhet och likvärdighet oavsett kultur, religion och trosuppfattning, och förstås också jämlikhet mellan könen.

För individen bereds tillfälle till att utöva den egna religionen.

Scoutrörelsen är självständig, partipolitiskt obunden och icke vinstdrivande. Strävan är att scoutingen ska finnas inom räckhåll även för människor med en hög tröskel till fritidsverksamhet. Man vill ha med såväl individer med invandrarbakgrund som resursfattiga och personer i behov av särskilt stöd – så kallade sisuscouter.

Alla gillar storläger, särskilt Sonjas och Jussis barn Iita och Niilo.

”Alla läger där man övernattar är kul”, förklarar Iita.

Niilo tycker att det bästa med lägren är utom­huslekarna. Han är bra på att skida och kan göra upp eld med elddon. På fritiden överlistar han fiskar. Till pilkarkompis väljer han ofta sin morfar Arto.

Det stora lägret Midgård, som förra sommaren arrangerades på Birsskär i Lochteå, är en av Sonjas toppupplevelser. Där svarade hon för programmet för de tolv- till femtonåriga stöveltramparna. Lägret hade ett vikingatema och blev minnesvärt.

”Vi gjorde vikingahjälmar av vit gips och målade dem i guld och silver”, berättar Iita.

Till de olika vikingaätterna utdelades ”vikingavaluta” som de kunde utöka med inkomster från småsysslor som vedhuggning och vattenbärning. Emellanåt gick man och badade och lekte.

På kvällen uppträdde ledarna i en pjäs som handlade om vikingar. Den sista kvällen hade man tappat bort Tors hammare och sökandet satte alla på benen.

Auktionen där scouterna fick ropa in användbara grejor som svärd, leksaker och godsaker var också populär.

”Mot slutet krigade ätterna mot varandra. Vi gjorde mjuka hammare av liggunderlägg. Alla tyckte om det och det var roligt”, säger Iita och Niilo.

Ofta tillbringar barn och unga numera förfärligt mycket tid inomhus framför datorer och mobiler.

”Sådant avskyr jag mer än allt annat. Till och med små barn har telefoner med sig på läger. Men ute i terrängen finns inga laddningsmöjligheter, och nog märks det att barnen störs av bristen på uppkoppling”, säger Sonja.

Sonjas och Jussis familj är mycket utomhus. Men man måste inte alltid åka på hajk.

”Ofta räcker det att till exempel se hur skogens bär växer till. Ibland tänder vi en lägereld och steker korv.”

Huvudsaken är att röra sig i naturen utan att lämna skräp efter sig.

”Kilpisjärvi, Haldefjäll, Lemmenjoki, Saariselkä, Kiilopää… Dem har vi alla betat av. Naturen är för oss en plats där man kan göra utfärder och koppla av. Den ger oss också mat”, berättar Sonja.

Hundarna Viljo och Joiku får jaga med Jussi. Den långhåriga dvärgtaxen Viljo har fått pris för sin uppspårning av ett skadat klövdjur. Den strävhåriga taxen Joiku driver hare och rådjur.

”Jag går huvudsakligen på älgjakt. Jag är inte med scouterna annat än då och då på logistikuppdrag. Mitt yrke är inom transportbranschen”, upplyser Jussi.

Sonja och Tarja är som framgått ett radarpar i Kannus scoutverksamhet, med makarnas stora stöd. Tarjas man är företagare och mångsysslare och ordnar effektivt talkoarbete åt yngre scouter.

”Det är viktigt att lära ungdomar att pennies don’t fall from heaven”, tycker Tarja.

Sonja beskriver sig som idégivare och möjliggörare: ”Även den galnaste idé låter sig oftast realiseras!”

Tarja är företagare i frisörbranschen. I Kannus har hon en barberarsalong med fem hyrstolar. För ögonblicket är hennes huvudsyssla att vara barberar- och frisörlärare på Karleby yrkesskola. Vid sidan om hinner hon dessutom studera pedagogik.

Många resor till utlandet har mor och dotter genomfört som scoutledare, till Skottland, Spanien, Portugal, Danmark och Island.

Både Tarja och Sonja kommer med värme ihåg trippen till Island 2019, ett sällskap på 40 personer.

”På drygt ett halvår samlade vi in 40 000 euro till reskassan. Ingen trodde att vi skulle lyckas med det, men jag visste att det skulle gå. Vi sålde ljus, strumpor och allt möjligt lämpligt till jul. Vi tvättade bilar och fönster och anordnade olika slag av evenemang”, berättar Sonja.

Resan gjordes i samarbete med den finska författarinnan Satu Rämö, bosatt på Island, som hjälpte till med planeringen.

”Det var verkligen en fantastisk tripp med alla heta källor, vattenfall, museer och vandringsturer på islandshästar. Det var i juni, solen sken och man kunde gå i t-shirt.”

En av Tarjas favoritvandringar var den till Haldefjäll 2020. Scoutgänget åkte först i bil till Kilpisjärvi. Därifrån flög man i helikopter till foten av fjället. Tarja var reseledare, ofta leder hon vandringarna också.

”Vi traskade under fyra dagar ner från Haldefjälls topp längs en vacker men krävande och karg stig. Vi övernattade i tält, lagade mat på gaskök och tvättade oss i fyragradiga fjällbäckar. Vi luktade alla lika illa. Men vi var jämställda”, skrattar Tarja.

På vandringar följer man principen att takten bestäms av den långsammaste. Den gången var den yngsta medresenären åtta år och den äldsta sjuttiotre.

”Till en början undrade jag nog hur det riktigt skulle gå, orkar de trampa på i spåret? Men de här två nämnda var hela gängets snabbaste och bäst tränade”, säger Tarja.

Lappland har efterhand blivit som en mammas gata för både Tarja och Arto, för i Levi bor deras andra dotter Sara. Också hon är naturmänniska, tycker om att ströva omkring i naturen.

Tyvärr kan Sonja inte längre delta i vandringar. För ett par år sedan var hon med om en arbetsplatsolycka i jobbet på en enhet för funktionshindrade. Klienten blev nervös och klamrade sig så hårt fast vid Sonjas högerhand att flera ledband bröts.

”Handen opererades framgångsrikt, men ett år efter operationen fick jag en CRPS-diagnos. Det betyder ett komplext regionalt smärtsyndrom. Smärtan har nu lämnat högerhanden och spritt sig till bålens höga halva.”

Sonja fick också svår arytmi. Det uppstod biljud i hjärtat och vilopulsen kunde ligga på 170 slag i minuten.

”Jag fick hjärtmedicin. Den lugnar, men när det är som värst kan jag ändå åka på smällar. Medicinen frestar också på magen. Jag måste vara noga med vad jag äter. Av råg får jag nervvärk i hela kroppen. Emellanåt kan jag inte ens borsta mitt hår eller själv stiga ur sängen.”

Även vädret har betydelse. Lågtryck och kall blåst är illa. Men trots allt mår Sonja bättre i köld.

”Jag skulle gärna återgå till jobbet, men läkarna har förklarat att jag inte längre kommer att kunna utföra en sjukvårdares fysiska arbete.”

Mentalt har det varit en utmaning för Sonja att bearbeta olyckan. Hela livet är förändrat, men hon är inte bitter.

Tarja säger att hennes dotter har accepterat det skedda: ”Hon vill inte ha medlidande. Men så klart hjälper vi Sonja så mycket vi kan.”

På lediga stunder försöker Sonja sticka ylletröjor, fast det är en tålamodsprövande syssla. Värken skjuts en smula i bakgrunden om hon gör något intressant.

Ylletröjorna lär komma till god användning. Planen är att 2023 åka med scouterna på bussresa till Nordnorge.