Som jag tidigare skrivit i denna tidning går det fenomenalt bra för nästan samtliga däggdjur i Finland. Trenden är mycket positiv och många arter har under relativt kort period gått från utrotningshotade till livskraftiga. I denna artikelserie har vi nu kommit fram till min personliga favorit, nämligen uttern.
För oss som lever och bor i närheten av de österbottniska åarna i Katternötidningens kärnområde är uttern ingen nyhet. I mitt hemmavatten, Esse å, fanns det uttrar redan på 1980-talet och från och med nittiotalet har populationen i ån varit oerhört stark.
De allra senaste åren har uttern ökat markant också på andra ställen. Jag har fått många telefonsamtal av morgonpigga semesterfirare som sett uttrar både långt ute till havs och i den österbottniska skärgården.
Många blir också fundersamma när de hittar utterspår längs ett litet skogsdike långt upp i skogen. Uttern är dock inte alls beroende av stora vattendrag, utan rör sig obehindrat långa sträckor längs små skogsdiken och till och med längs skogsbilvägar.
I takt med att utterstammen ökat har vi också fått lära oss nya saker om detta lekfulla mårddjur. Att uttern uteslutande skulle livnära sig på fisk, som gamla skolböcker lär oss, är en seglivad myt.
Till exempel är grodor vintertid stapelföda för många uttrar. Uttern dyker ner i vattnet och gräver upp de övervintrande, köldstela och lättfångade grodorna ur den mjuka dyn.
Den i mångas ögon ”gulliga” och ”sympatiska” uttern är också ett veritabelt rovdjur och en opportunist som tar den föda som står till buds. Under mina utterspårningar har jag till exempel sett när uttern rövar ägg och fågelungar, äter kattmat från husterrasser, besöker rävåtlar och mumsar i sig slaktrester som jägarna lämnat utanför sina slakthus.
I Esse å har också observerats hur uttern fångat en dykande strömstare i en isfri fors vintertid.
Personligen tror jag att den stora utterstammen lokalt kan vara en betydande orsak till att många sjöfåglar minskat i antal. Inga vetenskapliga undersökningar om utterpredationen har ännu gjorts, men mina egna och andras observationer tyder på att uttrarna ställvis kan plundra och tömma en hel skrattmåskoloni på relativt kort tid.
Uttern har väldigt få fiender i naturen. Det var säkert en ovanlighet när jag vid en spårning en gång såg en kungsörn ta en utter som intet ont anande korsade en istäckt sjö.
Däremot har uttern inget trafikvett. Många uttrar blir överkörda. En del uttrar drunknar i fiskeredskap och speciellt små och utsvultna årsungar kan tränga sig in i och dödas i lagliga minkfällor. Allt detta tycks dock inte påverka populationen, som alltså fortsätter att öka.
Uttern är en enstöring och starkt revirhävdande. Detta innebär att till exempel i Esse å, där alla revir redan är upptagna, tvingas tillkommande uttrar söka nya och kanske sämre revir på lite oväntade platser.
Den kraftigt utbyggda Esse å med hela sju vattenkraftverk hyser en av Finlands starkaste och mest livskraftigaste utterpopulationer, vilket visar att uttern inte hotas av vattenkraften. Så länge ån är fiskrik och ett antal outbyggda forsar finns kvar för uttern att fiska i vintertid fortsätter uttern att stortrivas.
Som i så många andra fall så hänger den finländska och europeiska lagstiftningen inte alls med när en djurart ökar så kraftigt som uttern gjort.
Visserligen har uttern gått från utrotningshotad till livskraftig (LC) enligt den senaste hotklassificeringen. Uttern är dock fortsättningsvis totalt fridlyst och enligt jaktlagen en anmälningspliktig viltart.
Den som hittar en död utter ska fortsättningsvis enligt jaktlagen utan dröjsmål anmäla om saken till Finlands viltcentral. Enbart inom mitt område i Pedersörenejden torde det årligen hittas 5–10 döda uttrar, och den största delen av dessa anmäls aldrig.
Uttern finns ännu också med i EU:s habitatsdirektiv bilaga IV över de arter som kräver särskilt skydd. Detta innebär att vid större byggprojekt i närheten av vatten ska utterförekomsten alltid utredas. Hittas något stengryt, någon rotvälta eller hålighet som uttern besökt tolkas detta som en rast- och förökningsplats för arten och därmed är den platsen strikt skyddad.
Uttern, som håller sig med kanske tiotals alternativa håligheter, skrattar säkert åt dylika märkliga EU-bestämmelser. Jag som naturinventerare tackar och tar emot. Att följa utterspåret på vårvinterisen är nämligen det mest givande och intressanta arbete jag kan tänka mig.
