Den kanske knepigaste av alla parametrar som historiker har att hantera gäller just tidsuppfattningen. Vad är tid?
”Vi föreställer oss tiden linjärt, mäter tiden på en fast skala med klockor. I bondesamhället var tiden i stället cyklisk. Livet följde årstidernas växlingar och solens uppgång och nedgång. Först in på 1900-talet med glödlampor, som kunde tändas och släckas när man ville, gavs en praktisk möjlighet att arbeta oberoende av mörkret”, säger Nils Erik Villstrand.
Generellt är det svårt för människor att föreställa sig tid långt bakåt eller framåt i historien. Tiden är framför allt här och nu.
”Många har minnen av sina far- och morföräldrar, de har ett namn, en identitet. Men längre än två generationer bakåt blir familjehistorien ofta diffus. Man kanske har hört de äldre anfädernas namn, men i nästa stund har man glömt namnen. Förfäder
”Det finns ingen tradition i Österbotten att buga och bocka för överheten”
som inte har ett ansikte eller inte hör ihop med en berättelse förblir anonyma och försvinner i tystnaden.”
Samtidigt, säger Nils Erik Villstrand, visar forskning att människor har behov av att sortera upp sitt eget förflutna och försöka förstå det relaterat till samhällsförändringarna i stort. Det finns också en existentiell dimension: varifrån kommer man och varför har ens liv blivit som det blivit? Vi vill leva ett liv som går att redigera till en berättelse.
I särskilt ett avseende är synen på historiens gång central för en individ.
”Går utvecklingen mot det bättre eller sämre? Historien visar att förväntningshorisonten starkt påverkar hur människor mår och agerar. Tror man att tiderna ska bli bättre, klarar man mer. Upplevs framtiden som hotfull, blir det farligt.”
Hur mycket lär sig människor av historien? Måste alla generationer göra samma misstag som föräldragenerationen gjorde?
”Vi lär oss, men vi glömmer också. Till exempel menar jag att EU är resultat av en lärdom. Vill vi undvika krig, behöver nationerna integreras i ett samarbete. När det sägs att vi inget lär av historien, syftar man enögt på de gånger då det förflutna med tragiska konsekvenser inte har fått fungera som pedagog.” ”På individnivå ligger det nog
”Nu har vi en ungdoms-kult driven av starka kommersiella krafter, med självcentrering som en bärande idé”
djupt i människan att prova på saker för att se om det stämmer som föräldrarna eller skolan lär. Ungdomsåren är formativa, man måste få ifrågasätta den äldre generationen och göra sina egna misstag. Förr eller senare kommer upptäckten att allt inte var så självklart som det verkade.”
Med det sagt undrar Nils Erik Villstrand ändå om vi kommit till en tipping point i relationen mellan äldre och yngre.
”Äldre människor marginaliseras i dag. Forskning visar att de gamla i de nordiska länderna nu har lägre status än någon annanstans i världen. Samtidigt är faktum att äldre nu mår bättre och är friskare än någonsin i historien. Många lämnar yrkeslivet när de är som mest kompetenta, plötsligt frågar ingen efter vad de kan.”
Hur ska man tolka inkonsekvenserna? Mångfald hyllas, men den inkluderar inte äldre. Man kräver hållbarhet, men går i sönderrivna jeans. Det är lättare än någonsin att hitta information, men på universiteten vittnar man om att de årsklasser som kommer in har sämre kunskaper än förr…
”Det är lätt att odla fördomar på båda hållen”, säger Nils Erik Villstrand. ”Den sista gruppen nybörjare som jag föreläste för vid Åbo Akademi var utan konkurrens den mest skärpta jag mött – och då ska man betänka att jag undervisat på akademisk nivå sedan 1975.”
”Jag tror att generationsöverskridande samtal nu är viktigare än någonsin. Förr bodde generationerna ihop, man träffade varandra. Först med välfärdssamhället på 1960-talet gavs utrymme för en egen ungdomskultur. Nu femtio år senare har vi en ungdomskult driven av starka kommersiella krafter och med självcentrering som en bärande idé.”
”Till det här kommer den globala samtidigheten, som jag har svårt att tro att människan är biologiskt skapad för. Allt sprids som en löpeld, inget är snabbare än ett rykte på sociala medier, som raffinerat rider på människors behov av självbekräftelse. Var finns plats för den typ av nyfikna kritiska samtal som jag lärde känna på det judiska museet?”
”Samtidigt har vi nu ett samhälle där snart allting registreras i databaser. Ingen trodde på Orwell, när han skrev sin dystopiska roman 1984. I dystrare stunder undrar jag om vi inte är där nu”, säger Nils Erik Villstrand.
”Trots allt har jag i mitt vid det här laget rätt långa umgänge med historien lärt mig att knappast någon människa lever i en situation där hon inte alls kan forma sin framtid. Den är aldrig huggen i sten. Vi kan ta kommandot över våra liv!”
Nils Erik (Nisse) Villstrand,
född i Purmo, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi 2000–2017, museidirektör vid Österbottens museum i Vasa 1996–1999. Han är hedersmedlem i Svenska litteratursällskapet i Finland, ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten, utländsk ledamot i Kungl. Vitterhetsakademien och korresponderande ledamot inom Kungl. Skytteanska Samfundet. Bland hans senare publikationer finns Riksdelen, Finlands svenska historia 2 (2009), Sveriges historia 1600–1721 (2011) och Åbo Akademi i sin början 1918–1945 (2019).
