Rapporten från den mellanstatliga klimatpanelen IPCC i augusti underströk åter en gång vikten av att de globala utsläppen av växthusgaser minskas mycket och snabbt, om syftet är att begränsa uppvärmningen av klimatet till de 1,5 grader som nämns i Parisavtalet. De viktigaste metoderna för att nå målet har identifierats vara elektrifiering av samhället, energieffektivisering och övergång till vätgas över en bred skala.
I utsläppsminskningstalkot står vi inför något nytt genom att fokuset på utsläppsminskningar breddats också till andra områden än energiproduktionen. När elektrifiering inte är en möjlig eller förnuftig metod, som inom stål- och kemiindustrin, vänds blickarna mot vätet.
Väte kan framställas på många olika sätt, dock kräver vätgasproduktion – och därmed ett förverkligande av vätevisionerna – mycket el. Minst utsläpp i väteproduktionen uppkommer om vatten spjälks i väte och syre genom elektrolys med hjälp av vatten-, vind-, sol- eller kärnkraftsproducerad el.
En annan produktionsmetod är att frigöra väte från naturgas, så att koldioxiden tas till vara och läggs i förvar. Ur klimatsynpunkt borde endast en faktisk utsläppsminskning ha betydelse, inte metoden för att producera vätet.
Jag arbetade under drygt fem år inom Fortum med Europaansvar för att försöka skynda på energiomställningen. Medan vi i Finland och de andra nordiska länderna har frågat oss hur vi ska kunna ersätta naturgasen i närmast de industriella processerna, är en stor fråga i Centraleuropa hur man ska hitta ett alternativ till den fossila naturgasen för att värma upp fastigheter och balansera elsystemet, det senare för att möjliggöra en fortsatt övergång till mera vind- och solkraft.
På basis av vad vi i dag vet är vätet det bästa alternativet för att ersätta naturgasen. En väsentlig potential för utsläppsminskning finns i trafiksektorn, som utgör en stor utsläppskälla både lokalt och globalt. Den potentialen förverkligas effektivast genom främjande av utsläppssnåla teknologier, det vill säga förutom elektrifiering också sådant som vätgasdrivna färjor och på land bussar och långtradare.
Efterfrågan på väte kan förväntas bli mångdubblad inom några årtionden, och vätet prognostiseras komma att täcka in en betydande del av till exempel EU:s totala efterfrågan på energi. Många länder strävar nu till pionjärskap på vätemarknaden, till exempel Ryssland har satt målet att erövra en betydande andel av den framtida globala marknaden för vätgasproduktion. Tyskland meddelade i slutet av maj att landet avser investera 8 miljarder euro i flera dussin väteprojekt.
Finland har tillsammans med de nordiska länderna en historisk chans att ta plats i tätklungan för väteekonomin, till och med som energiexportör i riktning Centraleuropa. Hos oss i de nordiska länderna har vi redan i dag god tillgång till utsläppsfri el och också utrymme för att bygga mer vindkraftsproduktion.
Även om metoderna för väteproduktion redan är väl kända är väteteknologin ännu ung och kommer att kräva mycket utvecklingsarbete. Förutom produktionen av väte kommer också transporten av den, lagringen och användningen att kräva stora investeringar. Vi kommer att behöva både ”propellerhattar”, företag som utvecklar och testar nya idéer och politiska vägval och lösningar till exempel i fråga om finansiering och reglering.
Vi behöver också ett direkt stöd, som skyndar på utbuds- och efterfrågeutvecklingen – på samma sätt som stödet i det tidiga utvecklingsskedet för vind- och solkraft samt elbilar.
EU har en egen vätestrategi, Finland inte ännu. I februari i år inledde ett företagsdrivet nationellt vätekluster arbetet i syfte att på samarbetsbasis befrämja en omställning till väteekonomi. Vätet förutsätter en lång produktionskedja. Därför är det viktigt att vi i Finland snabbt får till stånd en elektrolysanläggning i industriell skala, kanske också en rörinfrastruktur som möjliggör transport och export av väte och försöksverksamhet för lagring av väte.
