Konsten att tala och skriva modersmålet korrekt har vi alla fått öva på i skolan. På senare tid har dialekterna fått större acceptans, men alla i en äldre generation lär ha erfarenhet av lärare som försökt pränta in vad som är rätt och fel i fråga om uttal och stavning.
Den enkla sanningen är dock att det är dialekterna som är det äkta, ursprungliga språket – och att alla dialekter är lika äkta. De har var för sig utvecklats i en avgränsad miljö, oftast en socken. Dialekten användes, tillfördes nya drag och gavs form på kyrkbacken, där sockenborna samlades. Varje socken utvecklade med tiden på det sättet sin egen dialektvariant.
Mångfald är ett viktigt språkligt arv.
Till detta kommer dock komplikationer: Makt utövas med språket som redskap. Och standardisering av språket ger praktiska fördelar.
De här aspekterna fick speciell kraft för drygt 150 år sedan då språket började användas som ett ideologiskt verktyg. Finskan skulle enligt tongivande politiker överta svenskans plats i Finland. De mer extrema menade att det skulle ske genom att svenskan eliminerades. Parallellt blev det viktigt att använda ett korrekt språk, både på finska och svenska.
Före detta språkpolitikens inträde dominerade pragmatismen: huvudsaken var att förstå varandra över språkgränserna så gott det gick. Nu blev frågan inte bara om man talade ”rätt” eller ”fel” språk, utan också om man talade språket i fråga ”rätt” eller ”fel”.
År 1894 ställdes frågan var den bästa svenskan talades i Finland. I Helsingfors var en förhärskande syn att det språk som talades i Helsingfors skulle betraktas som normalsvenskan. I Åbo protesterade Gustaf Cygnæus, teaterkritiker och blivande chefredaktör för Åbo Tidning. Till exempel konstaterade han
”…att man i hufvudstaden gör sig skyldig till en hel hop språkfel, och att den mest korrekta svenskan förekommer i Sydösterbotten [det som i dag benämns landskapet Österbotten]. Runeberg och Topelius hafva användt sådan svenska, har det sagts. För min del hyser jag en tredje åsikt, att nämligen den vackraste svenska i Finland talas af de bildade i Åbo. Korrektheten vill jag ej hålla på, men ingenstädes i Finland talas, ledsamt nog, korrekt svenska. Den ena landsdelen har sina fel, den andra sina. Lika många anmärkningar, som sydösterbottniskans förkämpe riktat mot helsingforsiskan, eller ännu flere kunna göras mot det österbottniska idiomet. Och Åbosvenskan är långt ifrån fri från formfel. Och så fins det felaktiga språkformer, gemensamma för alla delar af landet.”
Gustaf Cygnæus menade att om man tog hänsyn till uttalet
”…så står otvifvelaktigt den österbottniska dialekten längst från det korrekta och välljudande. Det finnes knappast en enda svenska talande österbottning, hos hvilken man ej efter några ord skulle spåra provinsialuttalet.”
Inte heller de ”bildade klasserna” i Helsingfors hade dock något att yvas över:
”…de ega ej samma svenska uttal. De utgöra nämligen ett konglomerat af inflyttade från alla landets delar och uttalet varierar därför i oändlighet. Helsingfors med sin snabba utveckling såsom metropol är alldeles för ungt för att ega säkra traditioner i detta afseende.”
Gustaf Cygnæus rekommenderade det han kallade universitetssvenska, som räknade sina traditioner just från Åbo. Som det stora föredömet nämnde han Ernst Rönnbäck, uppvuxen i västra Finland och en produkt av läroverken i Åbo. Med kärlek till sitt modersmål förenade Ernst Rönnbäck öppet öra för dess skönhet: ”Vackrare svenska än hans förekommer ej i Finland.”
Uppdraget att lära ut korrekt svenska borde enligt Cygnæus anförtros vetenskapligt bildade och för saken intresserade lärare: ”Genom det uppväxande släktet, lättast mottagligt för rättelser vid uttalet af sitt modersmål, bör reformen genomföras.”
Med språkpolitikens inträde i Finland bröts en tusenårig utveckling där svenskan och finskan steg för steg närmat sig varandra. Till exempel Kari Tarkiainen, tidigare riksarkivarie, har lyft fram att endast ett mycket långvarigt umgänge mellan språkgrupperna ”kan ha resulterat i en så massiv överföring av kulturord som det här är fråga om”.
Ett mycket stort antal ord, som i dag uppfattas som genuint finska, har kommit in i finskan från eller via (forn)svenskan. Ett skäl var behovet att helt enkelt kalla de nya företeelser, som följde med mötet mellan språkgrupperna, vid något namn. Men finskan lånade också in en mängd ord från svenskan för begrepp som det redan fanns ord för.
Kari Tarkiainen nämner ord som hunaja (honung), trots att man sedan årtusenden haft det egna ordet mesi, hytti (hydda) i stället för maja, leikkiä (leka) i stället för kisata, keppi (käpp) i stället för sauva, och så vidare.
Men saken är intressantare än så:
”Fornsvenskans ljud- och begreppssystem låg avsevärt närmare finskan än vad den nutida, normativa svenskan gör. Många av de dialektdrag [i svenskan] som språkligt är arkaismer, kan ha bevarats tack vare kontakten med finskan. […] Det mest markanta inflytandet har finskan haft inom uttalet, på tonfallets område.”
Med andra ord, skulle språkpolitikens intrång då för 150 år sedan inte ha skapat dogmen att det viktiga är att tala ”korrekt svenska” respektive ”korrekt finska”, skulle språken antagligen ha fortsatt närma sig varandra. Och vi skulle ha haft fokus på att förstå varandra, inte på att framhålla vad som är rätt eller fel.
I stället har vi i skolan fått kämpa med både tvångssvenska och tvångsfinska.
Till vänster några exempel på ord som genom mötet svenskt-finskt kommit in i finskan från svenskan. Några av orden används inte längre på svenska.
