På 1930-talet var Finland extremt viltfattigt. Det fanns nästan inga större däggdjur alls i vårt land. Älgen, bävern och skogsrenen var nästan utrotade liksom alla de fyra stora rovdjuren. Rådjur, vildsvin och mårdhund hade ännu inte kommit till Finland. Inte konstigt då att man började planera att ”berika” vår inhemska fauna med en ny viltart.
Med hjälp av några entusiastiska finländska emigranter i Minnesota gjorde man 1934 slag i saken och skeppade ett antal hjortar med båt från USA till Finland. Två av vitsvansbockarna dog under den påfrestande två veckor långa båtfärden, medan den tredje försvagades, men överlevde mot alla odds.
Denna enda vitsvansbock kom därför att bli ”anfader” till alla hjortar i Finland. Bocken och fyra hindar (hondjur) hölls först instängda i ett tre hektar stort hägn på Laukko gård i Vesilahti. Därav namnet Laukkohjort som länge användes i vårt land.
1938 släpptes hjortarna fria i naturen. Hela den finska populationen bestod då av en vuxen bock, tre vuxna hindar och två bockkalvar. År 1948, då den finska hjortpopulationen vuxit till omkring 100 djur, importerades ytterligare några hjortar från USA till Finland för att få mera genetisk diversitet.
Hur dessa enstaka ”nya” hjortar påverkade den finska populationens gener är oklart, men det är ingen överdrift att säga att den finska hjortpopulationen härstammar från en handfull individer.
Enligt viltforskningsinstitutet (Luke) uppgick den finska stammen av vitsvanshjort till hela 125 000 individer vintern 2020–2021. Tyngdpunkten i hjortarnas utbredning är fortfarande sydvästra Finland, där man ställvis har enorma tätheter av hjort, uppemot 150 individer per 1 000 hektar (jämför detta med målsättningen för älgstammen: cirka 3 älgar per 1 000 hektar).
Vitsvanshjorten är numera den överlägset talrikaste hjortarten i Finland, och stammen har vuxit speciellt kraftigt under de senaste åren. Trots intensiv jakt, där man numera får använda många annars otillåtna medel, och lång jakttid har jägarna haft svårt att bryta utvecklingskurvan.
Vitsvanshjorten är inte heller beroende av jägarnas och andra naturvänners utfodring vintertid för sin överlevnad, men utfodringen gör att hjortarnas kondition förbättras. Hindarna får flera kalvar och populationen växer snabbare.
Vitsvanshjorten har därmed uppfyllt och sannolikt överträffat de förväntningar som pionjärerna hade på den nya viltarten. Med åren har hjorten blivit ett mycket viktigt jaktbyte i Finland, och också för mig som aktiv jägare är arten en stor tillgång. Vitsvanshjortarna ger många spännande och intressanta jaktdagar i skogen och inhemskt, närproducerat, giftfritt och etiskt viltkött som min familj helt och hållet lever av.
Onekligen har hjortpopulationen dock nu ställvis i Finland nått samhällets toleransnivå. Den är inblandad i alltför många trafikolyckor. Specialodlingar, trädgårdar och skogsplanteringar kan också i enstaka fall skadas av hjortarnas framfart, men skadorna är ändå förhållandevis små.
Några negativa effekter på den inhemska faunan har hjortarna heller inte haft, tvärtom har hjortarna ställvis blivit ett viktigt byte både för varg och lodjur. Detta är antagligen orsaken till att det höjts väldigt få röster som kräver att hjortarna utrotas, trots att det är en främmande art i vårt land, likt minken, mårdhunden och bisamråttan.
Det handlade dock mer om tur än om skicklighet, när man planterade in hjortarna i vårt land. Ingen kunde förutspå utgången av introduktionen, och det kunde ha slutat illa för både hjortarna och för den övriga inhemska faunan. Dylika avsiktliga utplanteringar hör nog definitivt en förgången tid till.
