En vanlig krabat i vår natur

Har inte hittat en by i Österbotten där det inte finns flygekorrar

 

För snart 20 år sedan, närmare bestämt sommaren 2000, fick jag mitt första jobb som blivande biolog. En av arbetsuppgifterna var att inventera flygekorre för min dåvarande arbetsgivare i Larsmo kommun. Arbetsuppgiften var extremt intressant, men arbetsglädjen grusades av de dystra framtidsutsikterna.

Alla ”experter” var nämligen överens om att flygekorren skulle vara utrotad inom ett fåtal år, och själv var jag övertygad om att flygekorren snart skulle dö ut i min hemby Esse. Dessa dystra framtidsutsikter skapades under min studietid, dels direkt via utbildningen, men också via impulser från andra biologer och via mitt engagemang i olika naturföreningar.

Vad har då hänt snart 20 år senare? Man kan konstatera att flygekorren fortsättningsvis är ett våra allra vanligaste däggdjur i Finlands skogar, att minskningen har avstannat och att hotnivån för flygekorren nu är lägre än i tidigare bedömningar.

Via mitt företag har jag sedan 2000 gjort över 200 flygekorreinventeringar över hela Finland och ännu har jag inte stött på en enda by i Österbotten, där det inte skulle finnas flygekorrar. I Esse har flygekorren visserligen försvunnit från några platser, men jag har hittat flera nya platser där flygekorren fortsättningsvis stortrivs.

 


Mattias Kanckos under en av sina många flygekorrinventeringar.

 

Jag har fått lära mig att så ser det ut också för många andra arter. Då jag 2003 jobbade med naturinventeringar i Karleby, var fågeln gransångare med som utrotningshotad i ”röda boken” om hotade arter. Arbetsgivaren ville att jag skulle notera alla gransångare jag observerade.

Jag blev mäkta förvånad över uppdraget då jag kunde höra flera par gransångare i varje skogsbacke jag besökte. Det visade sig efter några år att populationen hade minskat temporärt på grund av naturliga variationer. Redan i följande uppdatering av ”röda boken” fanns gransångaren inte längre med.

Finlands natur mår i verkligheten riktigt bra och utvecklingen är starkt positiv för många arter. I fråga om däggdjuren har detta också konstaterats i den nyaste ”röda boken” från 2015. Däremot har forskarna slagit larm om att många fågelarter är hotade och att läget blivit sämre.

Undersöker man saken närmare, ser man emellertid att en stor del av de arter som nu listas som hotade är sådana som nyligen etablerat sig i Finland eller sådana som alltid förekommit i små mängder.

Till exempel arter som mindre sumphöna, vassångare, pungmes, smådopping, dammsnäppa, stäpphök, stäppsångare och skäggmes är alla relativt nya arter i Finland. Nu klassas de som utrotningshotade på grund av små populationer, vilket dock är högst naturligt för arter som nyligen anlänt.

I verkligheten har flera av dessa arter ökat i antal de senaste åren. Andra arter som tereksnäppa och brunglada har alltid förekommit sparsamt i Finland, medan de i övrigt i världen är mycket vanliga. Brungladan räknas faktiskt som jordens talrikaste rovfågel! Men i Finland är den klassad som akut hotad, den högsta hotkategorin av alla.

 

Jag betvivlar inte forskarnas klassificering, de har säkert följt de givna kriterierna, men genom att välja vilka arter den finländska bedömningen ska omfatta har man lyckats skapa en bild av en närstående katastrof för fåglarna i Finland.

Efter mina år i skogen som naturinventerare och guide har jag blivit allt mer kritisk till ”experternas” larmrapporter om utrotningshotade arter. I den riktiga naturen ser jag en helt annan utveckling.

Det är extremt viktigt att värna om naturen och den biologiska mångfalden. Jag har hittills ägnat hela mitt liv åt detta och kommer att fortsätta med det livet ut. Nuförtiden oroar jag mig dock inte längre för den biologiska mångfalden i Finland.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone
TEXT: Mattias Kanckos