Ebba Brahe föddes in i högadeln 1596. Pappa magnus och farfar Per brahe var grevliga, farmor Beata kom från den friherrliga släkten Stenbock. Mamma Brita var född i den grevliga släkten Leijonhufvud, mormor Ebba i riddarsläkten Lilliehöök.
Då morfar Sten Leijonhufvud var svåger till Gustav Vasa, hade Ebba Brahe en direkt koppling till kungahuset. Per Brahe d.y. – född 1602 och sedermera välkänd generalguvernör över Finland – var hennes kusin.
Ebba föddes på sin mormors gård Lärjeholm nära den norska gränsen, och förmodligen var valet av orten ingen slump. Tiden var orolig, till exempel förrättades samma dag som Ebba föddes, den 16 mars, en rannsakning vid tinget i Pälkäne efter att knektar brutalt hade misshandlat kvinnor och män i Pakkala by med stridshammare och knutpiskor, en av de händelser som föregick det så kallade Klubbekriget.
Efter moderns död 1611 introducerades Ebba femton år gammal som hovjungfru hos drottning Kristina och lärde så känna de kungliga barnen, bland dem den ett år äldre kronprinsen Gustav Adolf.
Ännu samma år dog Karl IX. Gustav II Adolf blev därmed kung, men skulle som tonåring ännu få vänta på de fulla befogenheter som detta innebar.
Gustavs och Ebbas kärlekshistoria är välkänd och omskriven. Uppenbart var förälskelsen ömsesidig. Gustav tilltalade i brev 1612 Ebba som sin ”hjärtans allrakäraste” och påminde henne om att hon lovat tala med sin pappa. Rimligtvis om ett frieri.
Mamma Kristina, änkedrottningen, däremot satte beslutsamt emot. Bara en furstedotter var god nog för hennes son. Gustav vädjade i brev till Ebba att inte lyssna på dem vid hovet ”som försöker vända dig ifrån mig”. Det blev en maktkamp, där kungen till sist gav upp för sin mamma. Hans lott blev att gifta sig med Maria Eleonora, dotter till kurfursten av Brandenburg.
Jacob de la Gardie anmälde sitt intresse för Ebba hos hennes far, medan kungen ännu uppvaktade hans dotter, och fick godkänt. Jacob hade meriterat sig väl som krigsofficer genom att bland annat plundra Novgorod.
Jacobs far var den franske fältherren Pontus de la Gardie, som mot sin vilja hamnat i Sverige som krigsfånge. Jacobs mor Sofia Johansdotter var utomäktenskaplig men erkänd dotter till den nämnde Johan III, vilket kom att leda till att Jacob efter sina föräldrars död växte upp hos sin mormor Karin Hansdotter i Finland; Karin ägde gods i bland annat Pargas, Birkala och Kangasala.
Mötet mellan Ebba och Jacob utföll väl, och bröllopet stod i Storkyrkan i Stockholm midsommardagen 1618. Gustav II Adolf var inbjuden, men förklarade att han just den dagen var tvungen att i viktiga ärenden ge sig i väg till sjöss.
Äktenskapet mellan Ebba och Jacob framstår som lyckligt. Fjorton barn föddes, sju överlevde till vuxen ålder. Tystnaden kring den förstfödde, Pontus, död i tioårsåldern, har tolkats som att han var sjuklig eller handikappad.
Jacob var lättsam till sättet och gjorde hans och Ebbas hem till ett centrum för societetens umgängesliv. Drottning Kristina beskrev Jacob som en öppenhjärtig, pratsam person som uppträdde utan förställning, men som också kunde visa häftigt humör.
Jacob framställs som en omtyckt och respekterad make och pappa.
”I äktenskapet med Ebba finns åtskilliga tecken på att han verkligen ömmade för henne och allra tydligast blir detta de gånger när hon var sjuk eller låg i barnsäng och han valde att stanna hos henne, trots att det innebar att hans arbete fick stå tillbaka”, enligt Svante Norrhem, som skrivit en utförlig biografi om Ebba.
På motsvarande sätt uttryckte Ebba omtanke och oro över Jacob efter att denne en bit in på 1620-talet drabbats av grå starr, som gjorde att han fick allt svårare att sköta sina sysslor. Senare måste Ebba mata honom som ett barn och leda honom vart han än skulle gå. Trots det var Jacob på gott humör, och Ebba berömde honom för att hans tålamod, enligt Norrhem.
Ebba Brahe och Jacob de la Gardie förfogade över enorma egendomar i både den västra och östra riksdelen. Efter tjänstgöring för Jacob som guvernör i Tallinn och Riga bosatte sig familjen i Stockholm. Makarnas husbyggnadsprojekt blev Sveriges mest omtalade, ihågkommet som palatset Makalös.
Läget, vid Kungsträdgården, från takterrassen med en magnifik utsikt mot det kungliga slottet, var ypperligt för en familj som ville visa sin makt och prakt. 18 000 träpålar bar upp bygget. De fem våningarna toppades med ett lusthus med egen altan. Portalerna pryddes av kanoner huggna i sten. Stenhuggarkonst, skulpturer, fönsterinramningar och kartuscher gav byggnaden dess dekorativa prägel. Allt utfört av de duktigaste konstnärer och hantverkare som gick att få tag på.
