Livet stampade på stället i Jakobstad. Tiderna var usla, det var i början av 1990-talet och Finland genomlevde den värsta lågkonjunkturen i landets historia. Satu var hemmamamma med tre flickor, ett, två och tre år gamla. Rune, med utbildning i IT-branschen, arbetade som målare inom egen firma. Han hade hört att man i Bolivia sökte jordbrukare utifrån och att det var billigt att leva i landet. Frågan var om de var utrustade med den rätta nybyggarandan. Ingen av dem hade erfarenhet av jordbruk.
”Men vi såg ingen framtid i Finland, nittiotalet var en dyster tid”, säger Satu. Att flytta utomlands var ingen främmande tanke. Både hon och Rune hade i sin ungdom bott ett par år i England och arbetat med missionsarbete på frivillig grund. Båda är mormoner och tillhör alltså Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Äventyret började med att Rune flög till Bolivia för att få en allmän uppfattning om landet. Allt såg bra ut. ”Vi gjorde också en rekognoseringsresa dit tillsammans, och efter det beslöt vi oss för att flytta”, berättar Satu.
Bolivia
Bolivia i Sydamerika, söder om ekvatorn, är en blandning av het tropisk regnskog och kylig altiplano (högplatå med tolv bergstoppar högre än 6 000 meter). Santa Cruz ligger i Amazonas flodområde på drygt 400 meters höjd över havet. Bolivia är till ytan tre gånger så stort som Finland, har dubbelt så många invånare (drygt 11 miljoner) och 37 officiella språk, med spanska som det dominerande. President sedan 2006 är Evo Morales, tidigare ledare för landets kokaodlare.
Spanska, pronto!
Det tog sin tid att få ihop pengar till flytten, men i oktober 1991 var det dags. Satu var 30 år gammal, Rune 37. Familjen bosatte sig i den tropiska miljön nedanför altiplano, högplatån, i utkanten av miljonstaden Santa Cruz.
Nu var de alltså gringos, ”vita miljonärer”, eftertraktade samarbetspartners. I bolivianernas ögon var de rika, men inte i egna.
”Till en början gillade jag inte Bolivia. Det var för hett, dammigt och smutsigt och en massa småkryp. Trafiken var kaotisk, bussarna saknade dörrar och vägarna var fulla av gropar. Ändå kändes flytten som den rätta lösningen”, berättar Satu.
Via kyrkan fick de råd och hjälp. Men den nya obanade stigen bjöd på en värld av utmaningar och allt skulle de lösa själva, på eget sätt och med egna krafter, med svett och hårt arbete. Allra först måste de lära sig språket.
”Vi trodde det skulle fungera med engelska. Men inte, spanska var det som gällde.”
Familjen anställde en lokal hemhjälp som flyttade in i en lägenhet intill och snart klarade de av att på knagglig spanska göra sig förstådda. Efter några år talade de enbart spanska med sina barn.
”På så sätt var det lättare för alla. Om jag hade talat spanska och finska med barnen och svenska med Rune och spanska med hemhjälpen, skulle det ha blivit en enda salig röra. Det krävde jobb nog att anpassa sig till ett nytt land och klimat, till en annan kultur och andra människor.”
