Ingen guldgruva
Rune tog raskt itu med sin nya karriär som jordbrukare. För hundra dollar köpte han ett par hästar för att kunna nå de mest svårtillgängliga områdena. Med hjälp av några lokala arbetare röjde han upp mark där han kunde odla soja och majs.
Snart växte där också ananas, papaya, frilandsgurka och paprika. Inkomsterna från jordbruket räckte till för att täcka familjens underhåll, men någon guldgruva var det inte. Då skörden slog fel var katastrofen nära, särskilt för Rune. Hur skulle han nu försörja sin familj?
”Inga pengar, inga inkomster. Men hyran skulle betalas och mat måste vi ju ha”, förklarar han.
För att råda bot på situationen beställde han dyra hybridfrön från Asien.
Satu hade jobb mer än nog därhemma med barnen och hushållet. Huset omgavs av en två meter hög tegelmur som försetts med krossat glas upptill för att hålla tjuvar borta. En dobermann, en basset och en pekingeser fungerade som vakter, riktigt kloka hundar allihop. Trots att ett gäng huliganer en gång försökte locka med en saftig köttbit, nappade hundarna inte på betet. Bra så, för köttet innehöll glasbitar.
”Grannens hund hade slukat en likadan köttmåltid och dött på fläcken,” säger Satu.
Ytterligare tre barn
Familjens äldsta barn, Linda, började skolan då hon var sex år gammal. Det var inte lätt: varje morgon i ett par månaders tid grät hon då hon skulle iväg. De yngre barnen, Jasmina och Bettina, skötte Satu hemma. 1994 föddes Sebastian. Förlossningarna var enligt Satu något helt annat än i Finland.
”Det gick till ungefär som hos en gynekolog, liggande med benen i benstöd. Och det var helt förbjudet att röra sig. Jag fick panik.”
Också Rune höll nästan på att svimma. Då Josefina föddes, 1996, hjälptes barnen till världen på ett betydligt sundare sätt under överinseende av en japanskfödd barnläkare. Ett par år senare födde Satu ännu ett barn, Clarissa.
