Carita Järvinen är sjutton år och sitter vid middagsbordet på Fiskartorpet i Helsingfors. Hon är bjuden till sin väninnas födelsedag och har sytt sin klänning själv, en enkel, äggskalsvit dräkt.
Middagen är trevlig på alla sätt, men Carita undrar varför sällskapet vid bordet intill tittar så mycket på henne. Hon undrar om det är något fel på hennes klänning och går för säkerhets skull till damrummet för att undersöka saken. Nej, klänningen sitter som den ska.
Till sist tar sällskapet vid grannbordet kontakt. Det visar sig att där sitter Fazers reklamchef, på jakt efter en modell som skulle kunna bli företagets nya ansikte i marknadsföringen. Den vackra flicka hans ögon fallit på verkar som klippt och skuren för det.
Carita får ett visitkort och ett telefonnummer till en fotostudio, men tar först inte saken på allvar. Det blir hennes väninna som ordnar så att fotograferingen blir av.
För denna behöver Carita en aftonklänning, så hon går för att hyra en sådan. Den vackraste, den hon verkligen vill ha, är dessvärre väldigt dyr. Fotograferingen går bra, men arvodet räcker inte till dräkthyran.
I studion blir Carita bekant med Claire Aho, känd fotograf – morfadern var Juhani Aho, Johannes Brofeldt, den första finskspråkiga yrkesförfattaren. Claire ser Caritas talang framför kameran och får henne att framöver ställa upp som sin modell i olika sammanhang.
Ryktet om Carita sprider sig. Claires bilder säljs in till de Londonbaserade tidningarna Queen och Tatler. En dag får Carita en inbjudan om fotografering på plats i denna stad.
Carita tvekar inte. För att inte oroa föräldrarna säger hon att hon ska besöka vänner i Stockholm, men i verkligheten bär det av till London med enkel biljett och en reskassa på 100 mark.
Så börjar historien om Finlands mest framgångsrika fotomodell.
Carita berättar att hon som barn inte tyckte om obekväma kläder. Däremot tyckte hon om att klä sig vackert och började tidigt sy sina kläder själv. Ännu långt senare som filmstjärna i New York tog hon ofta fram sticksömmen medan hon umgicks med vännerna.
I London togs Carita emot av reklambyrån Young & Rubicam. Den replik hon genast hörde var ”She’s perfect for Angel Face”, vilket syftade på kosmetikföretaget Max Factors då viktigaste produktmärke. Den kända Jean Bell blev hennes brittiska agent.
Carita hade inte haft någon plan att slå sig fram som fotomodell, men det ena uppdraget gav snabbt det andra, och för det mesta sade hon av nyfikenhet ja. Fotografierna av henne drev processen. Det här var före Internets och mobiltelefonernas tid.
”I jobbet som modell ingick att aktivt sköta kontakterna till uppdragsgivarna. På agentbyrån var man en i raden med en egen ’bok’ där man presenterades som modell med ett urval av bilder. Det gällde att ha mynt till hands för att kunna ringa jobbsamtal från telefonkiosker. Väskan med accessoarer måste stå beredd med allt som behövdes vid en fotosession.”
För Carita vidtog ett ständigt resande till fotograferingar med London, Paris och New York som nav. I Paris blev Dorian Leigh hennes agent, i New York Stuart Agency. Bilder av henne började dyka upp i modemagasin som Harper’s Bazaar, Elle, Vogue, Marie Claire och Glamour. Bland fotograferna fanns Terence Donovan, Brian Duffy och David Bailey, för att nämna några få.
Fotomodellarbetet uppfattas gärna som glamouröst, men det är också hårt arbete.
”Jag var noga med vissa saker, som att hålla tiden, vara vänlig, hänga upp mina kläder själv, inte vara diva. Jag var ute på jobb och det var viktigt att sköta sig.”
Med ett leende berättar Carita om vikten av att inte slarva med detaljer. Hon kom till New York med en klänning hon stickat själv. Den hade blivit lite kort, så hon hängde tyngder i den över natten för att ge den rätt längd.
”Under dagen gick jag stolt och trodde att jag tagit New York med storm, eftersom alla tittade på mig. Men på min agentur var första kommentaren ’What happened to your dress!’ Jag upptäckte att klänningen hade dragit ihop sig till sin ursprungliga längd. Jag blev snabbt tagen ner på jorden.”