Kekkonen måste ha uppskattat reportaget: var sin puukko anlände till Patrice och Carita
Snart hamnade Carita hos Coco Chanel, legendarisk fransk modeskapare. Carita berättar om känslan då hon första gången gick upp för den breda trappan till Chanels ateljé i Paris. Coco satt tyst med perfekt målade läppar, cigarrett i handen och tittade på henne med mörka genomträngande ögon.
Carita passerade nålsögat. Men Coco Chanel var en sträng dam och hård arbetsgivare. De utvalda skulle vara totalt hängivna Chanel. Som belöning fick Chanelmodellen vid säsongens slut välja ut en designad Chaneldräkt.
”Jag valde att inte skriva kontrakt med Coco. Hon hade ångest för ensamhet och kunde kräva att man gjorde henne sällskap också nattetid. Dessutom insåg jag att jag med en modellfotografering kunde tjäna lika mycket på en dag som under en säsong hos Chanel, och för de pengarna kunde jag köpa de Chaneldräkter jag ville.”
En annan storhet i modebranschen som Carita lärde känna väl var Yves Saint Laurent, som började bygga upp sitt eget modeimperium i början av sextiotalet. Han var på många sätt Coco Chanels motsats med enkla klassiska plagg som återspeglade den mer frigjorda kvinnosyn som växte fram, som byxdräkten.
”Coco gav kvinnan frihet, Yves gav kvinnan makten”, är i sammandrag Caritas analys av de två modeskaparnas filosofi.
”Yves var en mycket blyg person, som det var omöjligt att inte tycka om”, tillägger hon.
Som kunde misstänkas svärmade männen runt Carita. Men hon var inget lättfångat byte. En dag fick hon ett frieri av en charmant fransk man, Patrice Habans, stjärnfotograf på Paris Match, ledande veckotidning inriktad på fotojournalistik.
”Vad kan jag göra för att få din kärlek och respekt”, frågade han.
”Gör något för mitt land”, svarade Carita.
Efter en tid återkom Patrice. Det han levererade till Carita var ett jättereportage om Finland i Paris Match med fantastiska bilder av bland annat president Urho Kekkonen, när denne skidade i Lappland. Reportaget har senare i statsvetenskapliga utrikespolitiska analyser getts olika uttolkningar, men den enkla sanningen är att det var Patrices frieri till Carita.
”Eftersom Patrice uppfyllt kravet, var jag ju tvungen att hålla min del av löftet”, konstaterar Carita. Med det blev Paris i princip hennes hemort, även om hon lika mycket som förr for runt i världen i modelluppdrag.
Att Urho Kekkonen uppskattade reportaget kan förmodas av att två presenter anlände från honom till Paris, var sin puukko till Patrice och Carita. Och ja, Patrice är fortfarande Caritas man.
Genom modehusen blev Carita del av en internationell community, som inkluderade en mängd kända artister. Genom kretsen kring Paris Match fick hon samtidigt en speciell insyn i det franska kulturlivet.
Marisa Berenson blev en nära kollega. Andra kända namn i bekantskapskretsen i Paris var Catherine Deneuve, Brigitte Bardot och Francoise Sagan. Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt alltid på Café de Flore med beundrare runt sig. Carita hörde inte till dem.
”De levde som de lärde, omoraliskt”, säger hon.
En särskild ställning i Caritas vänkrets har Regine, ”nattens drottning”, Régine Zylberberg, som i en rad metropoler byggde upp en nattklubbskedja dit celebriteterna sökte sig. På Regines nattklubb i Paris lärde sig Carita till exempel dansa twist tillsammans med hertigen av Windsor och hans maka, alltså Storbritanniens tidigare kung Edvard VIII, som abdikerade för att kunna gifta sig med den frånskilda Wallis Simpson.
En viktig vän i New York blev Jerry Schatzberg, med världsrykte både som fotograf och filmregissör (en känd film av honom är Fågelskrämman). Bland artister han ofta fotograferat finns Rolling Stones och Bob Dylan (till exempel den berömda omslagsbilden på dennes album Blonde on Blonde).
Schatzbergs studio i New York var också en samlingsplats för tidens ledande artister och kulturpersonligheter, och Carita var naturligt en i gänget. ”Jag reflekterade inte särskilt över att jag umgicks med berömdheter, i grunden är vi alla vanliga människor”, säger hon.