Minnesota, USA, för många år sedan.

Rani-Henrik Andersson står i talarstolen och håller för första gången i sitt liv ett anförande på en konferens på engelska. Åhörarna består till stor del av representanter för ursprungsbefolkningen. En pirrig situation, men allt löper fint. Tills en man plötsligt hoppar upp ur sin stol och med hög röst utbrister: Du som är vit har ingen rätt att forska i vår historia!

Rani funderar en hundradels sekund. Vad ska han svara? Han har räknat med att en kinkig situation som den här kunde dyka upp någon gång. Och nu var stunden här.

“Mitt svar var att både du och jag har rätt att ha en åsikt. Det förgångna, historien och arkiven är öppna för alla, och forskarens uppgift och rättighet är att objektivt behandla vilket ämne som helst.”

Situationen lugnade ner sig. “Men visst förstår jag att representanterna för ursprungsbefolkningen inte alltid är så förtjusta över att en vit man ägnar sig åt forskning i deras kultur och historia. För vissa kan det tolkas som ett uttryck för nykolonialism.”

”De flesta indianfolk har inte ens ett ord för naturen, allt är del av en större helhet”

Ur indianernas perspektiv
Ibland är det emellertid bättre att betrakta fenomen utifrån. Till exempel ur ett finländskt perspektiv. Då kan forskningen ske på ett objektivt och värderingsfritt sätt, kommenterar Rani.

“I USA uppfattar man oss som en finländsk skola för forskning om Nordamerika, en skola som försöker förstå indianerna även ur deras eget perspektiv. Amerikanarna känner oss som Helsinki School of the America West.”

I Finland har historie- och kulturforskningen traditionellt koncentrerats till Europas historia och medeltiden.

“Forskning om indianer har tyckts lite udda och naiv och gör det kanske fortfarande. Den är dock precis lika valid som till exempel forskning om japansk kultur.”

Under senare tid har man börjat tala mer om forskning om ursprungsfolk (Indigenous Studies), det vill säga en bredare forskning som också begreppsmässigt låter mer “seriös” än indianforskning. Själv anser Rani sig snarare representera en fördjupad Nordamerikaforskning än enbart indianforskning.

“Trots det måste jag ibland övertyga folk att jag inte vill vara indian”, skrattar han.

En extern infallsvinkel
Förenta staterna är som ett andra hem för Rani. Han föddes i Jakobstad, men hemorten är nuförtiden Borgå. I USA har han bott i fyra år och besökt 48 av 50 delstater. De tre i topp är Montana, Wyoming och Kalifornien, andra favoriter är Oregon, delstaten Washington, Brittiska Columbia och Yukon i Kanada samt Alaska.

“Naturen i de här landskapen är hisnande vacker. Också området kring de stora sjöarna är majestätiskt, och ruskan fantastisk. Sorry bara Finland”, säger Rani och skrattar igen.

Nordamerikaforskningen är tvärvetenskaplig och multimetodisk.

“Inte lär man sig mycket under ett besök enbart i New York eller Los Angeles. Både inom undervisningen och forskningen är det viktigt att ha en djup kännedom om de områden, platser och kulturer man talar eller skriver om.”

Rani har också hunnit besöka hundra indianreservat.

“De skiljer sig mycket från varandra, situationen för folket i reservaten varierar över en bred skala. Vissa reservat på östkusten har casinoverksamhet och är extremt rika, andra igen ytterst fattiga.”

I Agassis fotspår
Läsning har sedan barnsben varit Ranis favoritsysselsättning.

“Jag har alltid varit fascinerad av människors olika sätt att uppfatta världen, naturen och historien. Intresset väcktes via böcker och filmer.”

Som barn tillbringade Rani mycket tid ute vid stugan i Jakobstads skärgård. Tillsammans med sin kusin brukade han bygga wigwamhyddor med tak av vass.

“Den där holmen är fortfarande världens bästa ställe, och jag och familjen försöker vara där så mycket som möjligt varje sommar. Två månader fyllda med simning och paddling, och med rökt östersjölax, det bästa som finns!”

Under den här tiden låter Rani både håret och skägget växa fritt. Lata och loja dagar, javisst, men många av hans böcker har kommit till på stugverandan. “Hellre där än på kontoret.”

Under tonåren fann Rani tennissporten. Tennisläraren Pertti Kaarla lärde honom både tekniken och det taktiska tänkandet och undervisningen gick hem. Rani utvecklades snabbt och tävlade så småningom på den högsta nivån, i A-klassen. Hans speltekniska förebild var Andre Agassi.

Meningen var att Rani skulle bli antingen lärare, tennistränare eller tennisproffs, helst det sistnämnda.

“Tennis är en härlig idrottsgren. Den kräver koncentrationsförmåga, taktiskt tänkande, kraft och explosivitet. Koordinationen mellan öga och hand utvecklas. Framför allt lär man sig att spela mot sig själv. “

Rani spelar fortfarande i högt tempo och nära nätet. Men numera blir det inte mer än tre gånger i veckan. Familjelivet med en förstaklassist och ett dagisbarn kräver sitt.