Det är en from förhoppning att tro att vanliga elkonsumenter ska vara beredda att anpassa sitt livsmönster efter variationerna i elpriset, säger professor Runar Brännlund.
Den 10 juni 2016 slöt Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna i Sverige en överenskommelse (”Energiöverenskommelsen”), som bland annat innebar att landet 2040 ska ha ett elproduktionssystem till 100 procent baserat på förnybar energi som vattenkraft, vind, sol och bioenergi.
Att förverkliga målet innebär en stor omställning med tanke på att omkring 40 procent av dagens elproduktion utgörs av icke-förnybar primär energi, kärnkraft. En sådan omställning väcker naturligtvis frågor. Allt från hur omställningen ska gå till och vilka styrmedel som behöver tas i bruk, till vilka konsekvenserna kan tänka bli för elkonsumenter och samhällsekonomi.
I underlaget till överenskommelsen konstateras att omställningen kommer att innebära en påtaglig ökning av intermittent (icke planerbar) kraftproduktion, framför allt vind- och solkraft, vilket kommer att leda till en effektutmaning.
Ett elsystem till stor del baserat på vind och sol kan helt enkelt inte garantera att det finns tillräckligt mycket el vid varje tidpunkt. Exempelvis kalla vinterdagar med högt effektbehov men samtidigt lite vind och i stort sett ingen sol innebär ökad risk för elavbrott och/eller periodvis mycket höga elpriser.
Detta är kända utmaningar, som man hoppas ska lösas med ökad kraftproduktion från biobränslen, men kanske framför allt av att konsumenterna blir mer flexibla i sin elanvändning.
Det senare innebär att hushåll och företag förväntas anpassa sin användning till de förhållanden som råder i produktionen. En intressant fråga som vi försökt studera mer ingående är om det finns någon potential för den typen av ”efterfrågeflexibilitet”.
Vilka incitament finns för elanvändarna att använda el flexibelt? Vad krävs för att en eventuell potential ska realiseras?
För det första kan man konstatera att den helt övervägande delen av hushållen i Sverige (och många andra länder) har elavtal med bundna priser. Det betyder att prissvängningar inom dygnet, veckan, eller till och med året inte ger några som helst incitament att minska elanvändningen i bristsituationer eller öka den i överskottssituationer.
Förespråkarna för ökad flexibilitet knyter sin förhoppning till en övergång mot timprissättning på el. Man menar att om konsumenterna betalar det pris som korresponderar mot marknadsläget varje enskild timme, så kommer man att skifta efterfrågan från höglasttimmar (högt elpris) till låglasttimmar (lågt elpris). Vi skulle få en utjämning av konsumtionsmönstret som bättre överensstämmer med produktionen.
Den forskning vi bedrivit kring efterfrågeflexibilitet visar att den typen av förändring av hushållens konsumtionsmönster endast är en from förhoppning, även vid timprissättning. Det beror på att incitamenten är alltför svaga, relativt det värde hushållen tycks sätta på att ha god tillgång till el vid specifika tider på dygnet och under olika delar av året.
Att det är så beror på att kostnaden för el utgör en ganska liten del av hushållsbudgeten, men framför allt på att det livsmönster vi följer, vad gäller arbetstider och annat, mycket påtagligt är bestämmande för elkonsumtionen.
Exempelvis innebär en sju timmars förskjutning av dygnets konsumtionsmönster för ett genomsnittligt hushåll en veckodag i februari en betydande förändring av livsmönstret, samtidigt som det skulle ge en kostnadsbesparing på bara cirka 2 procent, dvs. 1 svensk krona (10 cent) per dag.
Det förefaller därför inte troligt att särskilt många hushåll är villiga att ändra sitt livsmönster och sin dygnsrytm i den utsträckning som förändringen av elkonsumtionen skulle kräva. Våra studier indikerar att en kompensation motsvarande 500 euro per år, dvs. 1,40 euro per dag, skulle krävas, för att begränsa (eller flytta) en del av elanvändningen från höglasttimmarna på morgonen (kl. 07–10) och kvällen (kl. 17–20).
Ett annat sätt att uttrycka detta är att hushållens elanvändning är mycket ”oelastisk”. Det skulle behövas en prisökning på cirka 15 gånger dagens höglastpris för att man på allvar skulle fundera på att ändra beteende.
Politikerna tycks alltså hysa förhoppningar om att vi elanvändare ska bli mer flexibla, om de priser vi möter på ett bättre sätt speglar utbudet av el. En intressant fråga, dock, är om politikerna skulle vara beredda att ta reaktionen hos väljarna, om elpriserna sköt i väg till den nivå som skulle krävas för att vi skulle ändra vårt beteende?
