Den 23-årige Albert Edelfelts målning av biskop Henriks död, gjord 1877.
Wikipedia

Är allt bara påhitt?

Det mest kända av Finlands alla mord. Lalli har hunnit ifatt biskop Henrik på Kjulo sjös is och gjort processen med honom kort. Men är mordet egentligen bara en fabricerad historia, fake news?
Allt handlar om att skapa berättelser, sådana man minns och återberättar för andra

Allt handlar om berättelser, om att skapa berättelser som gör intryck på människor. Berättelser som man minns och återberättar för andra och kanske rent av tar till efterrättelse för vad man själv gör i livet. När berättelserna får karaktär av fake news är inte alltid lätt att veta. Inom media är en vanlig kommentar att man inte ska förstöra en bra historia genom att söka fram fakta.

 

Berättelsen om mördaren Lalli är en berättelse man minns. Om den finske bonden som kommer hem och av sin hustru Kerttu får höra att Heinärikki, den utländske prästen, våldgästat gården och tagit mat för sig och sitt följe utan att betala. Kerttu ljuger, prästen har betalat för sig, men givetvis blir Lalli upprörd, ja så förbannad att han sätter efter Heinärikki med sin stora yxa och på Kjulo sjös is slår ihjäl inkräktaren.

 

Varefter berättelsens del två tar vid. Lalli sätter prästens mössa som trofé på sitt huvud och får av Kerttu komplimanger för huvudbonaden. Vilket bäddar för det gruvliga straffet: när Lalli tar av sig mössan följer håret och huvudsvålen med. Senare möter han en hemsk död, när han på grund av mordet håller sig gömd i en kåta vid en sjö: en flock aggressiva möss jagar honom upp i ett träd, därifrån han ramlar ner och drunknar. Mycket riktigt fanns, innan den torrlades på 1950-talet, i Harjavalta nära Kjulo en sjö med namnet Hiirijärvi (Mussjön).

 

Den mördade Heinärikki, Henrik, blir för sin del martyr och en helig man och ger efter sin död upphov till en serie mirakler. Fortfarande i denna dag erbjuder Henrik enligt katolsk uppfattning en direkt förbindelse till Gud genom de heliga ben av honom som, kanske, finns bevarade i Åbo och Helsingfors.

 

 

erik_den_helige_och_biskop_henrik_webb.jpg

Erik den helige och Henrik den helige på seglats för att omvända finnarna, så som saken illustreras i Länna kyrka söder om Stockholm.
Bild: Wikipedia

 

Vad vet man om Henrik och Lalli?
Sedan skolåren torde alla minnas att Henrik, Finlands nationalhelgon, var en engelsman som blev biskop i Uppsala och tillsammans med sveakonungen Erik genom det första korståget till Finland omkring år 1155 införde kristendomen i vårt land. Varefter han som Finlands första biskop stannade kvar för att missionera, tills han alltså mördades av Lalli.

Det finns emellertid inga bevis för att mordet skett eller för att Lalli existerat. Även Henriks existens som historisk person är ifrågasatt av en del historiker.

Tuomas Heikkilä, som publicerat det moderna standardverket om S:t Henrikslegenden, konstaterar att huvudkällan till mordet, Piispa Henrikin surmavirsi (Kvädet om biskop Henriks bane), fick sin slutliga form först under 1500- eller 1600-talet. Namnet Lalli finns inte i skrift före 1616, närmare 500 år efter det föregivna mordet.

Vad gäller själva legenden är huvudkällan de skrivna dokument som benämns just S:t Henrikslegenden. Det är det äldsta skriftliga verket från Finland, sammanställt på det dåtida universalspråket latin. I sin forskning har Tuomas Heikkilä gjort en fullständig genomgång av de omkring 50 textversioner av legenden (nio från 1300-talet, 33 från 1400-talet, sju från 1400-talets slut eller 1500-talet) som i olika former bevarats till eftervärlden, helt eller delvis.

De är alltså alla daterade långt efter 1150-talets mitt. Själva legenden bedöms av Tuomas Heikkilä vara kompilerad vid 1200-talets slut. Hans uppfattning om tidigare forskning i ämnet går inte att ta miste på: ”Över S:t Henrikslegenden eller Henrikskulten som helhet föreligger inte någon forskning som fyller vetenskapliga krav.” Den edition som allmänt använts av forskare är från 1828 ”och fyller inte ens minimikraven på en vetenskaplig utgåva av i dag”.

En annan källa som brukar ges som referens gällande Henrik är Åbo biskopskrönika, som påbörjades i Åbo i 1300-talets början, och som bevarats i det så kallade Palmskiöldska fragmentet. Enligt denna krönika blev Henrik biskop i Uppsala 1148 och anlände till Finland med kung Erik 1150.

Men också denna biskopskrönika är alltså sammanställd långt i efterhand. Faktum är, konstaterar Tuomas Heikkilä, att det inte finns några som helst omnämnanden i källorna från 1100-talet om Henrik som biskop i Uppsala. Han är även helt okänd i samtida historiska källor. Samtidigt anses kung Erik först 1158 ha haft den härskarposition som källorna beskriver.

Inte en enda av de medeltida legendvarianterna framställer heller S:t Henrik som biskop över Finland eller som biskop i Åbo. Att Henrik i efterhand tillskrivits den rollen kan tänkas ha två motiv, enligt Tuomas Heikkilä: att legitimera de senare Åbobiskoparnas maktställning och att befästa föreställningen om Henrik som Finlands apostel.

Den förste biskop i Finland som bevisligen var underställd ärkebiskopen i Uppsala var Thomas, utnämnd omkring 1220. Under hans tid som biskop blev det finska stiftet en etablerad del av Uppsala kyrkoprovins.

 

tuomas_heikkila_webb.jpg

Tuomas Heikkilä, docent i allmän historia och kyrkohistoria, har tagit livet av både Lalli och biskop Henrik, som saken uttrycks på hemsidan för Helsingfors universitets humanistiska fakultet.
Bild: Romi Rekomaa/Lehtikuva

 

Kung Eriks våldsamma död
Allt i legenderna är ändå inte påhitt. Till exempel bekräftade en tvärvetenskaplig undersökning nyligen att de 24 skelettdelar som förvaras i ett relikskrin i Uppsala domkyrka och som sägs härstamma från kung Erik med stor sannolikhet verkligen gör det.

Erik Jedvardsson var kung i Sverige i slutet på 1150-talet och dödades enligt berättelserna i strid den 18 maj 1160 av den danske tronpretendenten Magnus Henriksson efter en mässa i Östra Aros (Uppsala). Erik ska ha vägrat att sätta sig i säkerhet och stannat för att höra mässan till dess slut, varefter han överfölls då han lämnade kyrkan. Hans huvud ska ha huggits av medan han låg på marken. Sedan sägs en källa ha runnit upp på platsen, och mirakel började ske, varefter Erik efter några årtionden upptogs i Vallentunakalendariets helgonförteckning.

Erik beskylldes av sina motståndare för att ha varit berusad under mässan och kanoniserades aldrig av påven, men fick likväl i Sverige status som Erik den helige och som Sveriges nationalhelgon. För stockholmare är han känd som den lockige man med krona som har prytt stadens sigill sedan 1300-talet.

1273 överfördes Eriks kvarlevor till den nya domkyrka man börjat bygga i Uppsala, och benen vilar fortfarande där invid högaltaret. Här ligger även Eriks begravningskrona av förgylld koppar, den äldsta bevarade svenska kungakronan.

Den nämnda undersökningen av skelettdelarna visade att Erik vid sin död var 35 år, 171 centimeter lång, välnärd och vältränad. Detta framgår bland annat av bentätheten i skelettet, som var 25-30 procent högre än genomsnittet hos 35-åriga män i dag. Skadorna på skelettet ger stöd för berättelserna om Eriks död. Skelettet visade elva olika skador, till exempel en stickskada högt uppe på kraniet. Troligen var den sista skada som drabbade kungen innan han dog en huggskada mot en halskota.

 

eriks_skalle_och_krona_webb.jpg

2014 öppnades i Uppsala domkyrka Erik den heliges skrin, innehållande kranium, benbitar och en kungakrona i förgylld koppar. Professorn i osteoarkeologi Sabine Sten till vänster ledde den vetenskapliga undersökningen, som bekräftade att mycket i legenden om Erik verkligen stämmer.
Bild: Foto Bertil Ericson/TT
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone