Efter att föräldrarna åkallat Henrik steg den döde sonen upp
Var det ett korståg?
Hur var det med det korståg som Erik och Henrik sägs ha lett till Finland?
Tämlig enighet råder om att något slag av krigståg från Sverige till Finland verkligen företogs på 1150-talet. Sju olika möjliga årtal för det under perioden 1150–1158 har nämnts av historiker.
Men var det ett korståg eller ett traditionellt häradståg? Det är klarlagt att det på det nuvarande Finlands område (åtminstone i Egentliga Finland och Kaland) fanns en kristen bosättning långt före 1100-talets mitt. S:t Henrikslegendens beskrivning att finnarna som ett hedniskt folk skulle ha behövt ett korståg är enligt Tuomas Heikkilä en senare förenkling. Gränsen mellan ett rövartåg och ett korståg var flytande, och kanske låter det snyggare att beskriva saken som ett korståg.
Att svenskarna gjorde flera omfattande tåg österut, till exempel åren 1142 och 1164, bekräftas av Novgorodkrönikan (som alldeles nyligen gavs ut i svensk översättning).
Liknande tåg gjordes också från dansk och tysk sida. Till exempel var dagens Estland sedan 1180-talet föremål för tyskt kristet missionerande, vilket från år 1200 allt mer övergick till ett erövringskrig. Liksom i fråg om de tåg som riktades mot Jerusalem beskrevs detta gärna som ett korståg. En berömd händelse är slaget vid Taani-linn (”danskborgen”) på Domberget i nuvarande Tallinn den 15 juni 1219, då den danska flaggan, Dannebrogen, ska ha fallit ned från himlen.
Finland upplevde ju sedan, enligt skolböckerna, både ett andra och tredje korståg. Det andra, riktat framför allt mot tavasterna, skedde på direkt uppmaning av påven, Gregorius IX, som i ett brev till ärkebiskopen i Uppsala 1237 förklarade att han ”hört att många tavastlänningar har avfallit från kristendomen och nu förföljer de troende bland annat genom att offra dem till demoner, lemlästa dem, bränna dem på bål och sticka ut ögonen på deras präster”. Påven ville därför ha ett korståg mot dessa hedningar och utlovade syndaförlåtelse för dem som deltog.
Intressant med tanke på S:t Henrikslegenden är att den påvlige legaten Nicolaus av Albano (som under namnet Hadrianus IV var påve 1154–1159) gjorde en resa i Norden 1152–1154. Nicolaus uppdrag var uppenbart att utvidga den katolska kyrkliga organisationen, till exempel grundades som resultat av hans nordiska resa ärkebiskopssätet i Trondheim (Nidaros). Det är rimligt att tänka sig att Nicolaus under denna resa också vände sig österut. Enligt berättelserna ska Henrik ha följt med Nicolaus från Rom.
Den döde Henriks mirakler
Vad hände efter mordet på Henrik?
S:t Henrikslegenden vet besked. Den ärorike martyrens finger hade blivit avhugget på isen, och långt därefter på våren, då isen hade smält och upplösts, kraxade en korp över fingret, som påträffades på ett isstycke. Enligt traditionen hade Lalli huggit av fingret för att komma åt guldringen på det, men tappat fingret i snön.
Enligt de folkliga berättelser, som bland annat den österbottniske prästen Christfried Ganander upptecknade på 1700-talet, hittades tummen av en blind man, efter att ringens guld hade blänkt i hans ögon. När den blinde lyfte fingret från marken och gnuggade sina ögon med det återfick han synen. Fortfarande i dag ingår det avhuggna fingret med ringen i Åbo ärkestifts heraldik.
Vidare berättar S:t Henrikslegenden om mirakler som följde: En far och mor i Kaisala by beredde sig att svepa sin döde son, men denne steg levande upp efter att föräldrarna hade åkallat salig Henriks beskydd. I Vemo skedde på liknande sätt med en flicka, Lucia. I Sastamala blev en kvinna, som i tre år lidit av en svår sjukdom, fullständigt frisk efter att hon hade åkallat sankt Henrik. Och så vidare. S:t Henriklegenden ger ytterligare sju exempel på mirakler och tillägger att också många andra tecken och under följde i Henriks spår.
Den viktiga frågan om var Henriks jordiska lämningar skulle hamna löstes på ett för helgonlegender vanligt vis. Hans kropp lades i en släde, som först drogs av en hingst och sedan av en oxe. Där oxen stannade skulle en kyrka uppföras, och den platsen blev Nousis.
Henrik blev med andra ord först begravd i Nousis, som även antas ha varit Finlands första biskopssäte. 1229 flyttade biskopssätet till Korois vid Aura å, inte långt från stadscentrum i dagens Åbo, varefter en ny flytt skedde till den nya domkyrkan i Åbo omkring år 1300. Denna var från början en Mariakyrka, men i ett avlatsbrev 1296 omtalas S:t Henrik som kyrkans skyddspatron. Sannolikt har relikerna efter S:t Henrik, i varje fall en del av dem, följt med dessa flyttar.
Under 1200-talet tillväxte Henriks helgonstatus allt mer i Finland. Den liturgiska åminnelsedagen blev den 20 januari, vilket senare ändrades till den 19 januari, då festen krockade med dem som ägnades helgonen Fabianus och Sebastian. Liksom sin korstågskollega Erik är Henrik helgonförklarad bara lokalt och inte av påven, en teknikalitet som knappast haft betydelse för gemene man.
Ställning som Finlands nationalhelgon antas Henrik ha fått först vid 1400-talets början genom biskop Magnus II Tavast. Till exempel anskaffades då till den ursprungliga gravplatsen i Nousis kyrka en sarkofag prydd med mässingsplåtar, där Henrikslegenden framställs. Denna så kallade kenotaf beskrivs som ett även ur ett europeiskt perspektiv enastående konstverk.
Mordet enligt S:t Henrikslegenden
Men då Finlands folk, som var ett förblindat och grymt släkte, ofta tillfogade Sveriges invånare allvarliga skador, samlade sig den helige konung Erik en krigshär och företog ett tåg mot dessa fiender till Kristi namn och till hans folk samt tog från Uppsala kyrka med sig den salige Henrik. Sedan han med makt underkastat dem under den kristna tron och sitt herravälde, döpt åtskilliga och grundat kyrkor i dessa trakter, återvände han till Sverige med en ärofull seger.
Sen salig Henrik, som såg sig vara av Gud förordnad till odlare och väktare av Herrens vingård, stannade djärvt kvar i dessa trakter för att med den himmelska lärans flöden bevattna de nyss omvändas unga plantor och för att befästa Guds dyrkan. Och han fruktade inte för att utsätta sig för de största svårigheter för att kunna utbreda Guds ära. […] Han åsidosatte rikedom och den tröst som vänner skänker, samt sin höga ställning som biskop i Uppsala, och för några få fattiga lamms frälsning utsatte han sig för många dödsfaror. […]
Men medan han vist och trofast bemödade sig om att uppbygga och stärka Finlands kyrka, hände det sig att han ville tillrättavisa en mördare med kyrkotukt på grund av detta brotts förskräcklighet, för att inte en alltför lättfången förlåtelse skulle uppmuntra till förbrytelser. Men den eländiga blodsmannen föraktade detta frälsningens botemedel och förvände det till att öka sin fördömelse, genom att hata den som så hälsosamt näpste honom. Den olycklige förgrep sig nämligen på den rättfärdighetens tjänare, som nitiskt verkade för hans välfärd, och mördade honom grymt. Så gick då Herrens präst i döden för rättfärdighetens skull och inträdde lycksaligen med den ärorika segerns palm i det himmelska Jerusalems tempel.
Sedan tog denne brottslige mördare från den heliga biskopens huvud hans huvudbonad, som han brukade bära, och satte den på sitt eget huvud. Efter att ha återvänt hem sade han skrytsamt om sitt illdåd att han hade fällt en björn, och avsåg med detta dråpet på den helige mannen. Så gladde han sig då han hade gjort ont och jublade över denna mörksens gärning. Men då han försökte ta av sig huvudbonaden som han hade satt på sitt huvud, hängde huden och köttet fast vid den och på samma gång ryckte han dem från huvudskålen. Det var förvisso den gudomliga vedergällningens rättvisa straff, att han blev ömkligen plågad av ett sådant straff, som inte fruktat att grymt anfalla Herrens smorde och därtill plundra den dräpte.
Utdrag översatt till svenska av Tryggve Lundén 1947, med en del senare korrigeringar, så som S:t Henrikslegenden är återgiven i Tuomas Heikkiläs bok.
Som framgår skiljer sig legenden från kvädet såtillvida att biskopsmördaren redan tidigare gjort sig skyldig till dråp och därför hade blivit ålagd kyrkobot. I legenden är det inte tal om någon våldgästning hos bonden Lalli.
