Väte, det enklaste, lättaste, vanligaste och tidigast bildade grundämnet i universum efter big bang, är i form av en tvåatomig gas (H2) sällsynt i atmosfären, men desto vanligare i bunden form i vatten, diväteoxid H2O.
Vätgasen är numera också både älskad och ifrågasatt inom energisektorn.
Ett mått på kärlek från politikens sida är de 430 miljarder euro – det motsvarar fem finländska årliga statsbudgetar – som EU beslutat att stöda vätgasprojekt med fram till 2030. Inom sju år ska denna väldiga mängd av skattepengar ha hittat sina mottagare.
Vätgasen omfamnas även av Finlands regering, både den tidigare och den nuvarande. Ett nationellt vätekluster grundades 2020 – nu i september 2023 är medlemmarna 82, många av dem internationellt verksamma storkoncerner.
I april 2021 grundades ett särskilt bottniskt vätekluster, Both2nia, med för närvarande 124 medlemmar, bland dem även en del företrädare för kustkommunerna.
En central frågeställning är hur vätgasen ska fås dit där den ska användas. Det korta svaret är norrut till Sveriges och Finlands stålindustrier och söderut till kontinenten. Effektivast sker transporten genom ett rörsystem.
Ett exempel på vad som lockar gav den förre energiministern Mika Lintilä: ”Man kan väl säga att nordligaste Bottniska viken håller på att bli som Persiska viken med tanke på den mängd vindkraft som är på kommande dit.”
En jämförelse med Sverige visar likheter och olikheter. Det industriella initiativet till den aktuella vätehypen togs 2016 av gruvbolaget LKAB, energibolaget Vattenfall – båda statligt helägda – och stålbolaget SSAB, med både svenska och finska staten som delägare.
De tre företagen lanserade begreppet Hybrit, en akronym för Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology, som syftar till att utveckla och industrialisera en metod för att framställa stål utan kol, vilket väsentligt kan sänka koldioxidutsläppen vid ståltillverkningen.
I korthet kan vätgasen ersätta de ämnen, kol och koks, som traditionellt används i reduktionen, den process då syret avlägsnas från järnmalmen. Restprodukten blir då vatten i stället för kol-dioxid.
Metoden är välkänd, men för första gången går nu industriföretag in för att använda processen i stor skala, transformera om hela sin verksamhet och producera ”grönt stål”.
Andra har hängt på idén. Mellan företaget H2GS (H2 Green Steel), grundat 2020, framdrivet av riskkapitalister, och Hybritbolagen har till och med en antagonism skymtat, då båda i viss mån konkurrerar om malmtillgångar, tillgång till el och annat.
Även de svenska regeringarna, både den tidigare och nuvarande, har talat för de här projekten. När Sveriges EU-ordförandeskap inleddes i början av 2023 bjöds EU-dignitärerna in till LKAB:s gruva i Kiruna.
Även privata pengar börjar nu satsas i större skala i vätgasprojekten. I Finland har familjen Herlin, bland annat genom sin huvudföreträdare Antti, uttalat sitt stöd för gröna omställningsprojekt. Brodern Ilkka är involverad i företaget Ren-Gas, som planerar en hel rad vätgasbaserade fabriker i Finland.
I Sverige meddelades nyligen att de klassiska finansfamiljerna Wallenberg och Stenbeck finns med bland de finansiärer som lägger in 18 miljarder kronor (omkring 1,5 miljarder euro) i H2GS, som lovat få i gång produktion av grönt stål i Boden redan i slutet av 2025.
Även flera stora pensionsfonder deltar i finansieringen av H2GS-projekten, liksom investerarbolaget Just Climate med den förre amerikanske vice presidenten Al Gore.
I Finland har storföretag som Fortum och Neste aviserat stora vätgasplaner. Grundstenen för den första finländska produktionsanläggningen för grönt väte murades i företaget P2X:s regi i Harjavalta i början av det här året.
I närregionen (Karleby) har företaget Flexens (med åländska rötter, numera med franska Lhyfe som största ägare) presenterat planer på en 300 megawatts anläggning för vätgasframställning.
Störst potential i Finland för att minska existerande växthusgasutsläpp har helt klart SSAB:s stålverk i Brahestad, med i dag 7 procent av de nationella utsläppen. En ambition som uttryckts är att börja framställa en del av stålet utan utsläpp 2026.
En klar skillnad mellan Finland och Sverige gäller debatten. På svensk sida finns inom akademin och media ett tydligt ifrågasättande av vätgasen som nyckeln till en grön omställning.
Problemet bottnar enligt kritiken bland annat i själva processen för att utsläppsfritt framställa vätgas, nämligen genom elektrolys av vatten med hjälp av el. Den mängd el som behövs är enorm, de siffror som nämnts är 70 TWh per år för Hybrit och 12 TWh för H2GS. 82 TWh är exakt den mängd el som hela Finland använde 2022.
Tvivlet gäller bland annat just detta, möjligheten att på kort tid få till stånd nyproduktion av så oerhörda mängder el så billigt att det ekonomiska utfallet i slutändan blir positivt.
Relaterat till detta framförs också tvivel om att det elsystem som ska ta hand om överföringen av den nya elen, med ledningar och annan infrastruktur på plats, ska kunna ske i det tempo som krävs. Tillståndsprocesserna i Sverige hör till de långsammaste i Europa.
Annan kritik går ut på att verkningsgraden blir alltför dålig, om vätgasen används för energilagring för att sedan åter transformeras tillbaka till el.
Ledningen genom Baltikum över havet till Ingå på den finländska sidan finns redan på plats, hopkopplad med det finländska naturgasnätet. Här har ledningen ritats in i en tänkt ihopkoppling med de planerade vätgasledningarna. Naturgas är i sammanhanget enkelt utbytbar med vätgas.
Det finns ingen komplett och helt uppdaterad förteckning över planerade havsvindkraftsparker. De här inritade havsvindkraftsparkerna baseras på olika källor. Alla vindkraftsplaner kommer helt säkert inte att förverkligas, medan andra sannolikt tillkommer.
Vad betyder det för Österbottens del, om planerna på storskalig vindkraftsproduktion och vätgasproduktion blir verklighet?
- En vindkraftsutbyggnad utan dess like måste äga rum, både till lands och havs. De havsvindkraftsparker som planeras är ofta av digniteten att de var för sig sett till mängden el överträffar Olkiluoto 3.
Att ta in sådana elmängder i det finländska elnätet är knappast att tänka på. Elnätet går inte att dimensionera så stort. Det enda rimliga sättet att transportera denna energimängd är i form av gas.
- Med det blir en egen vätgasinfrastruktur nödvändig, ett system av rör där gasen överförs under stort tryck. På s. 4-5 här i tidningen ger vd:arna för de svenska och finländska infrastrukturbolagen argument för detta.
- En oklar fråga är hur väl dessa projekt går ihop med miljöhänsyn. Östersjön inklusive Bottniska Viken beskrivs som ett extra känsligt hav, och även om bara en del av de många havsvindkraftsplanerna förverkligas, förändrar det havsmiljön påtagligt.
Det kan också nämnas att det svenska Sjöfartsverket lyft fram de svårigheter som uppstår vintertid, när fartygstrafiken är beroende av isbrytare. En analys beställd av myndigheten visar att isbrytartrafiken genom åren som följd av isförhållandena i hög grad gått igenom just de områden som planeras för vindkraftsparker i Bottenviken.
- En oklar fråga är också om all den kompetens och arbetskraft som behövs verkligen finns tillgänglig för dessa jätteprojekt. Människors benägenhet att lämna storstäderna för jobb norrut är begränsad.
- En diskussion kan redan nu också skönjas på temat att en stor del av den producerade elen och vätgasen är avsedd för användare söderut i Europa, samtidigt som också de profiter som kan tänkas uppstå hamnar utanför produktionsområdet.
