Två ord som jag ibland fått frågor om är skryft (eller skruft) ’roande, underhållande, trevlig’ och dryft (eller druft) som känns igen från uttryck som ha (få) dryft eller druft), ’ledsamt, (lång)tråkigt’.
Skryft finns inte ännu i den finlandssvenska dialektordboken, som har hunnit fram till potät. Ordet kommer i sinom tid att behandlas under uppslagsordet skryp. Ordboken kan studeras på adressen kaino.kotus.fi/fo/.
Skryp tas upp i tjugosjätte bandet av Svenska Akademien stora historiska ordbok (SAOB), som ger bland annat betydelsen ’trevlig, nöjsam’, men betecknar ordet som ”bygdemålsfärgat”. Skryp hör alltså inte till det allmänsvenska ordförrådet, men ordet har gamla anor.
I Finland kan vi följa ordets historia tillbaka till 1700-talet och Porthan och hans lilla Kronobyordlista. I fråga om skryp anger han bland annat betydelsen ”nöjsam, rolig, tidsfördrifvande”.
Ordets grundbetydelse tycks ändå ha varit ’odryg, kortvarig’. Det har använts om t.ex. livsmedel eller någon annan förnödenhet som inte räcker länge. Den här betydelsen bokförs också av Porthan. Enligt honom kunde 1700-talets kronobybor säga att ”et pund smör ä skrypt”, vilket alltså innebär att ett pund (ca 425 gram) smör inte förslår långt.
De dialektsamlingar som vår stora finlandssvenska dialektordbok bygger på ger liknande exempel. ”Penga ä skry:pin varo” heter det i en uppteckning från Esse. I nutida dialekt används ordet skryp i första hand om något som förkortar tiden, som gör att tiden tycks gå fort. Också Porthan noterade denna betydelse. Han ä skry:p ti ly:ss åpå: (:trevlig att höra på) eller in skry:pan ka:r kan man fortfarande säga på god nordösterbottniska.
I fornisländskan hade det motsvarande skriúp- betydelsen ’skröplig, svag’. Betydelseutvecklingen är naturlig: det som är svagt håller inte i längden, det är kortvarigt.
Adjektivet dryg är ett motsatsord. Om man inte har det ”skryft” – då tiden går snabbt – så kan man ha ”dryft”. Då förflyter tiden mer långsamt. Dryg används i standardsvenskan om bland annat något som förslår under en längre tid.
Uttrycket ha (eller få) dryft förklaras i vår dialektordbok så här: ”ha det besvärligt el. ledsamt el. tråkigt, vantrivas (på resa el. på nytt ställe) o. längta tillbaka till hemmet el.d.” Uttryckssättet är känt från hela Österbotten. Dialektordboken ger bland de här två språkproven: tå få:r an ritti dru:ft ett förr i vä:de (:efter forna tider) från Karleby och ha: do na dry:kt heim? från Vörå.
Uttalet dru:ft i norra svenska Österbotten och dry:ft lite söderöver gör att man inte omedelbart förknippar uttrycken ha: dry:ft eller få: dru:ft med adjektivet dryg. Men orden hör alltså nära samman.
Betydelseutvecklingen från ’riklig; långvarig; tillräcklig’ till ’ledsam, tråkig’ är naturlig: när man har det tråkigt eller längtar efter något eller någon känns tiden lång.
Avslutningsvis om ljudutvecklingen. I skry:ft ser vi ett exempel på den vanliga övergången -pt– > –ft-; jfr köpte > tjö:ft och knappt > knaft. I dru:ft har det ordslutande v-ljudet i grundformen dru:v övergått till f framför den tonlösa konsonanten t, på samma sätt som i t.ex. uttalet snä:ft av adjektivet snä:v.
Gemensamt för orden är att de bygger på äldre former med ljudföljden konsonant+r+iu:. I flertalet dialekter har ett -iu:- i denna ställning utvecklats till ett y-ljud, liksom i standardspråket. I nordliga svenskösterbottniska dialekter finner vi i stället ett långt u, alltså just formerna skru:ft och dru:ft. Detta kan jämföras med de nordliga dialekternas bru:t ’bryta’ och stru:k ’stryka’.
