Maupertuis och hans kolleger insåg att det inte skulle gå att bygga något triangelsystem längs kusten. Anders Celsius föreslog att de skulle invänta vintern och göra mätningar på Bottenvikens is. Men vad skulle sällskapet i så fall företa sig fram till dess?
Ett annat förslag var att låta hugga upp en rät linje i skogen från norr till söder, och så göra mätningarna omedelbart. Men också det skulle innebära stora svårigheter, då man skulle behöva ta sig över en mängd sjöar, floder och myrar.
Maupertuis beslut blev att genomföra uppdraget genom triangulering med fasta mätpunkter på ett antal bergshöjder. Det gällde då att på varje mätpunkt ha fri sikt till minst två andra mätpunkter, för att kunna gör vinkelobservationer.
Johannes Wegelius, skolmästare i Torneå skola och för eftervärlden känd genom den finska postilla han skrev, gav den viktiga upplysningen att Torneälven rinner mer i nordsydlig riktning än de dåtida kartorna angav.
Överstelöjtnanten du Rietz gav några av sina soldater order att assistera de franska gästerna. Det var indelta soldater som vistades hemma och arbetade med jordbruk, ”mycket käcka karlar som inte skyr några ansträngningar”, enligt Outhier:
”De vägrade aldrig att utföra sitt arbete, även då detta blev utan alla raster. Trots det mest plågsamma arbete behöver dessa finnar mycket litet mat: litet torkad fisk, som de har i en väska av björknäver, som de bär vid sidan, och en kagge med syrad mjölk, det är all deras mat och dryck.”
Småningom stod det klart att de enda kala bergstoppar lämpliga som mätplatser var Nivavaara, Kaakamavaara och Huitaperi (”Vita berget”). På övriga bergstoppar måste en mängd skymmande träd fällas.
För mätpunkterna uppe på bergen lät Maupertuis göra koner av avkvistade trädstammar resta mot varandra och upptill sammanfästa med remmar. Under konerna gjordes exakt på medelpunkten plats för de instrumentet som skulle göra vinkelobservationerna.
