Naturligtvis väckte fransmännen uppmärksamhet. Ortsbefolkningen kom i mängd för att titta på besökarna, och många var ivriga att erbjuda sina båtar och tjänster. Man bar mjölk, fårkött och fisk till gästerna. På Huitaperi köpte fransmännen en 130 centimeter lång lax för det obetydliga priset 3 livres.
Som man kunde gissa var myggen en plåga:
”För att skydda oss tog vi på ett flor. Om detta kom lite för nära ansiktet eller om det inte slöt till riktigt fullständigt, blev vi ögonblickligen nerblodade i ansiktet av myggbett. […] På kvällen var man noga med att jaga ”myggorna ur tälten och därefter tillsluta dessa noggrant. Runt om tältet hörde man ständigt deras surrande, men eftersom de inte kunde komma in, hjälpte det oss blott att somna.”
Outhier såg fördelarna med den tornedalska klädkoden, som gästerna tillät sig även vid möten med landshövdingen:
”Om vi plågades av flugorna och av hettan, så var vi åtminstone fria från konvenansens krav. Vi gick omkring i tröjor och finnpjäxor, ett slags läderskor. Vi klädde oss som det var mest bekvämt, och ingen fann detta egendomligt.”
Emellanåt krävdes trädklättring för rekognoseringarna. En gång var trädet avkvistat alltför långt upp:
”Våra finnar högg då genast ned ett annat träd, de högg bort dess grenar och gjorde inskärningar längs det på en sida, och dessa tjänade oss som fotsteg då vi klev upp till det förstnämnda trädets nedersta grenar.”
Sökandet efter lämpliga mätpunkter innebar rejäla strapatser. Med en breddgrad norrut från Torneå hamnar man i Pello, dit expeditionen anlände den 1 augusti. Norr om Pello upphörde civilisationen, i vart fall den som skattlades av den svenska kungen. Den välbeställda Korteniemi gård blev ett naturligt centrum för arbetet i området, där berget Kittisvaara utsågs bli det nordligaste berget i triangelsystemet.
Gravyr av John Daulle 1755.
Societé Suisse de Physique
Outhier berättar att fransmännen småningom lärde sig en del ord på finska, så att de till exempel kunde köpa matvaror utan tolk. Han upplyser om att Lombele, Jerfwi och Ripi är tre ord för ”sjö”. Jerfwi är helt enkelt en sjö, Lombele en mycket lång sådan, och Ripi är en liten sjö.
Färden genom Tornedalens forsar beskrivs förstås, särskilt farlig är Vuennonkoski.
”Det gäller lika mycket att hålla båten uppe över vågorna och hålla den undan från de sjöar som förföljer den. Av de tre männen i varje båt ror därför två allt vad de orkar, under det att den tredje med hjälp av sin åra oupphörligt låter båten svänga än åt den ena, än åt andra sidan för att undvika att den ska stöta på stenar. […] Från stranden verkar båtarna ibland vara till hälften svävande i luften, andra gånger ser det ut som om de var uppslukade av vågorna.”
