Trots riskerna åker Maupertuis och Camus en gång nedför en fors, med Torneås borgmästare Petter Pipping som motvillig tredje passagerare. Maupertuis roar sig med att iaktta de bildningar som uppstår i vattnet då det snabbt störtar sig ned, men Pipping, som följt med endast av artighet, är rädd och konstaterar att detta ingenting är att skratta åt.
En gång betraktar de en lång stund ett stort djur som simmar långt ifrån dem:
”Vårt sjöfolk sa att det sannolikt var en stor gädda. De var inte så inbillningssjuka som många ortsbor, som tror att det är fråga om andeväsen som de kallar haltios. Andra säger att det är björnar som simmar mot båtarna för att stjälpa omkull dem och uppsluka dem som finns ombord.”
Outhier återkommer ofta till landskapets skönhet längs Torne älv. Ängarna grönskar, på många små åkerstycken ser man vackert korn med runda ax och råg. Humle odlas för ölbrygd, några odlar hampa.
På berget Pullinki fäster han sig vid en stor mängd bär som kallas blober. Han beskriver också ett bär, okrubere, som frambringar en röd frukt av mycket angenäm smak, och hiouteron, som har en stjälk lik åkerbärets, men vars frukt blir gul då den mognar.
Sommaren 1736 beskrivs som varm och det brinner enligt Outhier ”överallt i skogarna”. På många år har det inte varit så litet vatten i älven och en så svår torka. På Horliankero förstör en skogsbrand den signalkon som man tidigare satt upp. 22 man arbetar med att släcka elden, varefter signalen åter sätts upp.
En viktig sak var att få fram gradskillnaden längs meridianen mellan ändpunkterna i triangelsystemet, alltså Kittisvaara och Torneå stadskyrkas torn. Detta genomfördes genom astronomiska observationer från de båda ändpunkterna hösten 1736. Det tillgick så att distansen mellan zenit och en utvald stjärna (Delta i Drakens stjärnbild) mättes på båda ställena och sedan jämfördes.
En annan sak, helt avgörande, var att fastställa en triangelbas, för att kunna göra beräkningar baserat på vinkelmätningarna. Längden på denna triangelbas måste mätas mycket noggrant.
En bra plats lokaliserades i trakten av Aavasaksa, där Torneälven är mycket bred. Baslinjen gick mellan byn Närkki vid älvens östra strand och byn Niemi på den västra stranden, en sträcka på ungefär 14,4 kilometer. Viktigt var att ändpunkterna kunde göras synliga från både Aavasaksa och Huitaperi.
Med det stod det klart att fransmännen måste övervintra i Torneå, eftersom en exakt mätning av triangelbasen bara kunde göras när älven var isbelagd.
När sällskapet i slutet av augusti återvände till Torneå återstod två vinkelobservationer. En av dem handlade om att från klockstapeln ta vinklarna mellan Nivavaara, Kaakamavaara och Huitaperi. Det sistnämnda berget gäckade dem länge, på grund av ogynnsamt väder, och de stördes av att de ständigt omsvärmades av nyfikna människor. Till sist lyckades de en klar dag smyga upp i klocktornet och få den nödvändiga synkontakten med Huitaperi.
Triangelbasmätningen genomfördes den 15–28 december. Outhier beskriver hur fransmännen med stor noggrannhet tillverkade åt sig de mått som användes – exakt fem (franska) famnar långa, uthuggna av tallstammar, baserade på ett famnmått av järn som i Paris hade justerats vid +14 grader. Med hjälp av en präktig brasa fick de upp samma temperatur i det rum där måtten tillverkades.
Mätningen skedde genom att stängerna (9,745 meter) lades så exakt längs baslinjen som man kunde. Ställvis plogades isen med en hästdragen plog. Två mätlag med fyra uppmätare i varje gjorde var sin mätning.
Kylan var tidvis stark, och Monnier drack oklokt nog brännvin i kölden, så att hans tunga fastnade i silverkåsan med följd att ett stycke hud blev kvar på den. Fransmännen åkte ackja men välte hela tiden, vägen visades av en finne som fäst ”långa och smala bräder vid sina fötter”.
När de två mätlagen jämförde sina resultat, skiljde 11 centimeter. Det ena resultatet var 7 406 famnar och 5 fot jämnt, det andra 7 406 famnar 5 fot 4 tum. Omräknat till meter motsvarar resultaten 14 436,04 respektive 14 436,15 meter.
