När 22-åriga Alexandra Harald gick i grundskolan och gymnasiet i Jakobstad fanns det inte på kartan, som hon säger, att hon skulle studera konst.
”Det gick bra för mig i skolan och lärarna föreslog att ’du ska väl bli biokemist eller nåt sånt’, och jag tänkte nog själv att jag skulle gå en mer traditionell akademisk utbildning.”
”Jag gick visserligen i Arbis konstskola för barn och tyckte om att måla och pyssla, men i de högre klasserna i grundskolan och i gymnasiet tillät jag mig inte att lägga tid på det. Mot konstskoleelever hade jag fördomen att de var lite lata”, berättar Harald.
Under sista året på gymnasiet drabbades hon av både psykisk och fysisk sjukdom. Det bidrog indirekt till att framtidsplanerna stöptes om.
”Sviter av en nervsjukdom gjorde att jag hade svårare att läsa och ta till mig saker på samma sätt som förut. Första året efter studenten behövde jag ta igen mig och hade lite ströjobb. Det var då jag kom på att jag kanske måste göra något mer praktiskt inriktat.”
När Alexandra sökte till, och kom in på, Novia höll hon inledningsvis alla dörrar på glänt. Kanske skulle hon bara gå där ett av de fyra år som normalt ger en kandidatexamen.
”Men jag insåg ganska direkt att det här är ett fantastiskt ställe, att det är här jag ska vara”, berättar hon.
När vi ses i början av februari går Alexandra tredje, eller näst sista om man så vill, året av utbildningen, och konsten har blivit ett sätt att bearbeta tankar och känslor. Under studietiden har det visat sig att begreppet bildkonst kan innefatta väldigt mycket, och inriktningen styrs mycket av de studerande själva. Utbildningsnamnet är kanske lite missvisande, funderar Alexandra.
”Jag brukar säga att jag slutade måla när jag började studera bildkonst. Just nu dras jag till installationer, skulpturer och fotografi, men jag har just börjat måla igen också.”
Om uppväxten i Nykarleby har påverkat Alexandra Haralds konst på något sätt är hon osäker på.
”Men jag är väldigt fascinerad av naturmaterial. Det hänger säkert ihop med att jag är uppvuxen med fårfarmning och älgjakt. Som barn sprang jag runt i slakteriet och lekte med inälvor. På sätt och vis är det jag gör nu lite besläktat med det.”
Två årskurser under Alexandra Harald finns en studerande som har en lite längre bit till hemorten. I augusti i fjol flyttade Frankie Sleptsov, 18 år, till Jakobstad från Sankt Petersburg. Vid sidan av den vanliga skolgången studerade han under uppväxten konst fem dagar i veckan. Han beskriver de studierna som klassiska.
”Jag kommer från en familj med stort kulturintresse och blev tidigt van att gå på teatrar och museer. Intresset för konst har nog alltid bara funnits där.”
Redan för flera år sedan visste Frankie att han, när han var klar med den ryska motsvarigheten till gymnasiet, ville flytta till något annat europeiskt land.
”Jag studerade både finska och svenska, men efter två års studier i finska och bara ett halvt år i svenska förstod jag att jag hade lättare för att lära mig svenska. Det bidrog till att jag sökte in till den här utbildningen. Coronasituationen gjorde också att jag uteslöt andra länder, Finland var lättast att ta sig till.”
När Frankie kom till Jakobstad var det med bil. Hans pappa körde, och även om han varit i Finland många gånger under uppväxten var reseupplevelsen något nytt.
”Vi hade besökt Helsingfors och Åbo tidigare, men nu var det så mycket skog överallt. När vi var fem kilometer från Jakobstad och vi fortfarande hade skog omkring oss, sa pappa att han inte längre var säker på att det skulle ligga en stad med ett universitet här. Han sa att vi skulle vända, men jag sa att jag var säker på att vi var på rätt väg.”
Också före avresan var familjen skeptisk till idén att studera i en stad med knappt 20 000 invånare. I Sankt Petersburg bor sex miljoner människor, och det är så klart en stor omställning att bo någonstans där man efter bara sex månader möter bekanta när och var som helst.
En minst lika stor skillnad finns emellertid i själva skolmiljön. I Frankie Sleptsovs tidigare skolor har det ofta bara funnits ett enda korrekt sätt att ta sig an och lösa en uppgift.
”Utbildning i Ryssland handlar i väldigt hög grad om hårt arbete och överlevnad. Här är det mycket mer avslappnat. När vi hade gjort vår första uppgift här, frågade läraren om vi ville ha respons på det vi gjort, det var alltså frivilligt. Samma dag ringde jag hem till mamma och berättade det. Vi skrattade och sa att de säkert kommer att fråga om jag vill ha mitt betyg också.”
Olikheterna har både för- och nackdelar, tycker Frankie. Det kan vara bra med tydliga målbilder och specifika förväntningar, men samtidigt upplever han att han kan dra nytta av att inte lika mycket behöva tänka på risken att göra fel i lärarnas ögon.
”Det gör att jag kan prova nya tekniker och idéer på ett annat sätt än tidigare, och jag ser mig själv tydligare när jag är på en plats som jag är ovan vid.”
Till skillnad från Alexandra är Frankie mest intresserad av att rita och måla. Han har haft en del uppdrag som illustratör, och att jobba med barnböcker är ett alternativ som ligger nära till hands då han även skriver en del skönlitterärt själv.
”Jag hoppas kunna göra konsten till en inkomstkälla i framtiden, i alla fall delvis, så att jag har råd med arbetsmaterial och resor.”
Under tiden i Jakobstad har han hittills inte sett mycket av Österbotten i övrigt.
”På grund av pandemin har jag hållit mig i stan, jag har till exempel inte varit i Vasa. För tillfället är jag inte på väg någonstans, men jag kan inte tänka mig att bo här för alltid. Jag har diskuterat med lärarna och hoppas kunna slutföra utbildningen på två eller tre år i stället för fyra. Det skulle vara roligt att åka i väg som utbyteselev någonstans, men det är svårt att säga hur det blir med det nu.”
Också Alexandra Harald tror att det är möjligt att i någon utsträckning tjäna pengar på konsten.
”Nu jobbar jag deltid på ett äldreboende. Jag märker tydligt två sorts reaktioner när jag berättar att jag studerar konst. En del säger att jag kommer att bli rik, flytta till en vindsvåning i Paris och gå på stora fester. Andra säger att det där blir inte till någonting och tycker att det vore bättre att jag studerade till sjukskötare i stället.”
”Men jag tror att det går att leva på konsten åtminstone delvis. Det behöver varken bli lika glamouröst som vissa tror eller vara lika omöjligt som andra säger.”
