När hon först kom till London och fick frågan vad hon tyckte om The Beatles, begrep hon inte varför hon skulle ha en åsikt om skalbaggar. Inte särskilt länge efter det hade hon personligen mött alla fyra i gruppen.
Carita och hennes väninnor introducerade varandra i artistvärlden. Det ledde för en av Caritas bästa väninnor, Maggie London, till giftermål med Mike d’Abo, förgrundsgestalten i Manfred Mann (för övrigt med finländsk bakgrund, släktnamnet d’Abo berättar bokstavligt att namnet kommer från Åbo). Ett par andra väninnor kom att ha förhållanden med medlemmar i The Beatles.
Bob Dylan var en annan i den nära kretsen, Caritas vänner påstår att hans låt ”Love Minus Zero” handlar om henne, enligt låttexten en lite mystisk kvinna, som talar mjukt och skrattar som blommorna, för klok för att argumentera eller döma.
Ett tillfälle i New York som Carita minns med viss fasa var en färd i limousin tillsammans med Rollings Stones. De skulle passa en tid, men fick vänta på Brian Jones, som hade tvättat sitt hår och först skulle föna det. Samtidigt fick de fem gruppmedlemmarna för sig att de skulle röka var sin joint (cannabiscigarrett), något som Carita för sitt liv inte ville ägna sig åt.
”Till sist blev jag så otålig på att de drog ut på tiden att jag rullade jointen åt Brian Jones, för att vi äntligen skulle komma i väg. Sedan var limousinen full med rök, jag satt hela färden med fönstret nedvevat och näsan utanför, för att inte passivt få i mig röken”, berättar Carita.
”Till sist rullade jag jointen åt Brian Jones, för att vi äntligen skulle komma i väg”
Om Carita gärna sagt ja, har hon ofta också sagt nej. Ett av de tillfällena var när Hugh Hefner från Playboy ringde. Budet för att hon skulle vika ut sig i tidningen var 100 000 dollar, vid den tiden en mycket betydande summa. När hon sade nej, höjde han budet och höjde och höjde, utan att det gav effekt.
En annan sak som inte blev av var rollen som Bondbrud i From Russia with Love, då Carita för tillfället var trött på alla som sökte kontakt med henne.
Så hände sig att Herald Tribune i New York gjorde ett reportage om Carita, som beskrevs som en annorlunda tjej som sydde sina egna kläder. Efter det började sekreteraren till Darryl F. Zanuck ringa med begäran att Carita skulle provfilma. Zanuck var som vd för 20th Century Fox nummer ett i den amerikanska filmindustrin, men det brydde sig Carita inte om. Hans sekreterare ringde om och om igen, och Carita sade varje gång nej, hon var ingen skådespelerska.
En dag när sekreteraren åter ringde satt Carita precis och läste ett horoskop i en veckotidning. Rådet i horoskopet var: ”Säg ja till något du brukar säga nej till.”
”Då rann det ur mig ett okej. Något sade mig att ett råd i ett horoskop kunde vara lika gott som något annat”, säger Carita.
Provfilmningen ägde rum i Paris och resultatet var erbjudande om ett femårskontrakt med 20th Century Fox. Carita accepterade, och med det började ett nytt skede i hennes liv, till att börja med teaterutbildning. En intensiv period följde vid två ledande dramautbildningar i New York, Wynn Handman och AMDA (The American Musical and Dramatic Academy), varvat med besök i Hollywood, för att provfilma och träffa producenter.
Hos Wynn Handman blev Robert Redford en av studiekompisarna, tidningarna beskrev honom och Carita som de två stora framtidslöftena i årskursen. På AMDA lyssnade Carita till Elisabeth Taylor och Richard Burton när de läste Shakespeare.
”Jag glömmer aldrig Richards vackra röst och den utstrålning han och Elisabeth hade som ett förälskat par”, säger Carita.
Här kan bekantskapslistan skarvas i med nästan vilka namn som helst: Candice Bergen, Sharon Tate, Roman Polanski, Warren Beatty, Mia Farrow, Fay Dunaway, Ava Gardner, Roger Moore, Liza Minelli, Peter O’Toole, Michael Caine och inte minst Terence Stamp (”världens vackraste man”, om man ska tro de dåtida rankningarna), som blev en mycket god vän.
