Vår näsa är en hyperkänslig molekyldetektor som lär kunna urskilja 10 000 olika lukter, men språkets ”luktord” är förstås inte lika många. Ordbok över Finlands svenska folkmål (kaino.kotus.fi/fo) ger ett hundratal specifika luktbenämningar (typen fähusdåm, dynglukt).
Ett välkänt österbottniskt luktord som saknar motsvarighet i nutida standardspråk är dåm. Ordets vanligaste betydelse är som vi alla vet just ’lukt’. ”Dåmen” kan vara mer eller mindre angenäm. Dialektordboken ger två upplysande språkprov: go: då:mi å:v ny: bjärklö:vsbadakvasta (Terjärv) och he slo: toka då:m å:v a (: av honom, när han kom från minkhuset; Esse).
En specialiserad betydelse är ’frisk smak (i dryck)’ som förekommer i österbottnisk och nyländsk svenska. Pannståndet kaffe eller en avslagen läskedryck kan därför i norra svenska Österbotten betecknas som dåmfaret (då:mfiri). Det synonyma dåmsläppt är känt från ett lite större område.
Ordet har motsvarigheter i andra nordiska språk och tycks ursprungligen ha syftat på såväl lukt som smak. I nynorskan kan ”dåmen” – liksom hos oss – vara mer eller mindre aromatisk. Två norska ytterligheter är kaffidåm och skitdåm. Ur sverigesvenska dialekter har dåm upptecknats bara i Åre i Jämtland, där med betydelsen ’unken lukt’.
Verbet dåma har samma utbredning som substantivet. Den vanliga betydelsen är ’lukta, avge lukt’, och då särskilt ’lukta illa’. Ett talande språkprov kommer från Esse: he då:mar å:v dyngho:pi. En specialbetydelse är ’fjärta, sprida fislukt’ som anförs från Terjärv och Esse.
Dön är ett luktord ord med mer begränsad spridning. Det används med betydelsen ’stark lukt’ i nyländska dialekter, men för Österbottens del har det antecknats bara i Vörå och Maxmo (”döon”). Ordet finns också i gotländska och danska dialekter. I isländskan betyder daunn ’stank, dunst’. Det motsvarande verbet döna ’lukta (illa)’ är känt från samma områden. Döna ’stinka, lukta illa’ används lokalt i Dalarna.
Också gåse (med uttalet ”gåsa”) är mindre vanligt. I våra österbottniska dialekter betecknar ordet mestadels ånga eller imma, men det kan också användas om t.ex. dunsterna från ett avträde. I norska dialekter finns ett motsvarande gose som kan syfta på varm, kall eller illaluktande luft. I Sverige tycks ordet vara okänt.
Gåsa är kanske bäst känt som förled i ett par benämningar på ventilationstrumman i ett gammaldags fähus: gåsatratt (norra Österbotten) och gåsatrumma (Esse). Gåsaspjäll är en gammal benämning på ångspjället i den klassiska storstugans skorstensmur (Terjärv, Esse, Jeppo).
Det obesläktade gåve (uttalat ”gåva”) förekommer i hela Österbotten. Ordet är inte ett egentligt luktord utan syftar i första hand på ånga, imma eller unken inomhusluft. Från Vörå anför dialektordboken språkprovet tain åpp dörin så vi få:r uy:t na: o hanje gåvan (: öppna dörren så att vi får ut lite av den här dunsten).
Ordet är känt också i Norge, där gove kan syfta på imma, ånga, virvlande rök eller obehagliga dunster. I norrländska dialekter är ordet allmänt belagt, då med betydelsen ’imma, ånga’. Fähustrumman dyker upp också i detta sammanhang: gåvhatt används i Vörå och Björkö, gåvtratt i Petalax. ”Gåsaspjället” inomhus kallas gåvspjäll i Vörå och i sydligare nejder.
Lukt är det vanligaste luktordet såväl i svenskt standardspråk som i dialekterna. Vår österbottniska uttalsform ”låft” är inte unik utan förekommer också i södra Finland.
Ordet är ett gammalt lånord ur tyskan, där det hade formen lucht och kunde betyda både ’lukt’ och ’luft’. I svenskt skriftspråk har de två betydelserna knutits till varsin skrivform, alltså LUKT och LUFT; konsonanten skiljer. I våra dialekter har det gått annorlunda, för betydelsen hänger ju här på vokalen: ”låft” betyder ’lukt’, medan ”loft” (eller i södra Österbotten ”luft”) har betydelsen ’luft’.
Lukt lånades in i svenskan på 1300-talet, men lukter har det säkert talats om sedan urminnes tid. Man kan fråga sig vilket ord som användes innan den tyska intränglingen slog igenom. Elof Hellquist gissar i sin etymologiska ordbok på det samnordiska dön, men jag vågar tro att också motsvarigheter till vårt dåm var vida spridda redan i nordiska fornspråk även om skriftliga bevis saknas.