Alla dialekter skiljer sig åt, men inte hur som helst. Tvärtom finns tydliga mönster i hur dialekterna liknar varandra och inte gör det, och var i geografin de gör det. Vad beror till exempel dialektgränsen mellan Munsala och Oravais på?
I en artikel i tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv 2014 ger Ann-Marie Ivars, tidigare professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet, åtminstone ett delsvar.
En utgångspunkt är iakttagelsen att det bland de svenska dialekterna i Finland finns en skarp skiljelinje mellan Houtskär och Korpo i Åbolands skärgård. Tolv språkdrag som skiljer sig åt har identifierats av forskare, vilket är extremt mycket mellan två skärgårdssocknar som gränsar till varandra.
Forskarna skiljer mellan å ena sidan nordfinländska dialekter, dit Houtskär räknas, å andra sidan sydfinländska dialekter, dit Korpo räknas.
Den här skillnaden återspeglas i den medeltida administrativa uppdelningen mellan Norrfinne och Söderfinne lagsagor, där gränsen i stort sammanfaller med gränsen mellan de två dialektområdena.
Inom gruppen nordfinländska dialekter bildas ett eget dialektgeografiskt mönster som omfattar västra och södra Åboland (men alltså inte Åboland öster om Houtskär), Åland och södra delen av Österbotten. Gemensamma för den här triangeln är ett tjugotal så kallade novationer, språkdrag som inte fanns i det nordiska fornspråket utan har utvecklats senare.
Vad beror de här förändringarna – och skillnaderna inom Österbotten – på?
”Handelsvägarna”, säger Ann-Marie Ivars. ”Hela det här området vid Bottenhavet, västra Skärgårdshavet och Ålands hav hade sin handel fokuserad på Stockholm, medan östra Åboland och Nyland framför allt vände sig söderut över Finska viken till Reval.”
Norra delen av Österbotten handlade också på Stockholm, men den handeln hade en annan karaktär än bondehandeln i landskapets södra halva.
Det hör till bilden att det in på 1600-talet och även senare fanns svenska bosättningar på kuststräckan mellan Björneborg och Åbo, i Luvia, Kaland, Tövsala och Gustavs. Även Kumo älvdal hade på medeltiden en svensk befolkning och en merkantil betydelse som lockade till inflyttning från Sverige, berättar Ann-Marie Ivars.
”På senmedeltiden och 1500-talet åkte man inom den här triangeln mer eller mindre kontinuerligt över havet för att handla med varor, i arbetsuppdrag eller för bosättning. Ofta upprätthölls kontakter över lång tid mellan människor som blev väl bekanta med varandra. På det sättet förmedlades och etablerades språkliga nyheter”, säger hon.
Inkörsportar för de språkliga novationerna var dels den så kallade Norrbottensleden, som norrifrån följde den österbottniska sidan av kusten till Åland och västra Åboland, dels den gamla segelled som från Uppsverige ledde över åländska farvatten vidare norrut längs Bottenhavskusten.
Därmed är vi framme i vid den fråga som ställdes i början: den tydliga skillnad som finnas mellan dialekterna i norra Österbotten och dem söderut. Varför når så många av de beskrivna novationerna sällan geografiskt längre norrut än till trakten Vörå-Oravais?
”En viktig förklaring ligger sannolikt i den olika karaktär bondeseglationen hade norrut och söderut i Österbotten”, säger Ann-Marie Ivars.
Hon hänvisar i detta särskilt till en studie av Nils Friberg om handeln i de bottniska vattnen på 1500-talet. Mustasaari- (Korsholms-) och Vöråregionerna var allmogeseglarbygder, där bönderna i stora skaror åkte över med egna produkter till Stockholm. Pedersöre- och Karlebyregionerna dominerades däremot av landsköpmän, som hade fått tillstånd att bedriva handel yrkesmässigt. De var mer förmögna än bondeseglarna och förfogade över större båtar än vanliga bönder.
Stockholms stadsböcker och tullängder belyser genom en mängd notiser hur handeln gick till. En landsköpmannaförteckning från 1591 visar kraftig geografisk övervikt just för Pedersöre och Karleby.
”På Skeppsbron i Stockholm, där man sålde sina bottniska produkter, gavs rika tillfällen till umgänge seglarna emellan. Lika barn leka bäst, heter det. Kanske fanns det en oskriven regel som bestämde vem man skulle och inte skulle umgås med, så att vanliga bönder höll sig för sig och professionella köpmän för sig? Det skulle kunna vara den sociolingvistiska förklaringen till att så många språkliga nyheter stannade upp och inte nådde norrut till Pedersöre och Karleby”, säger Ann-Marie Ivars.
Det kan nämnas att Pedersöre socken vid denna tid, då Österbotten ännu inte hade städer, omfattade även det nuvarande Nykarleby.
Olikheten mellan mer ålderdomliga österbottniska dialekter i norr och mer modernt utvecklade i söder kan illustreras med sådant som variationen i
- stavelselängd (bek ‘beck’, fö:dd och blå:bär i norr mot biek, född och blåbä:r eller -bier i söder),
- stamvokal (drikk ‘dricka’ i norr mot drekk i söder),
- slutvokal i infinitiv (fara och kast i norr mot genomgående fallet slut-a i fa:r och kast i söder)
- samt agn i norr mot angn i söder eller bårt med hörbart r i norr mot ”tjockt” t i bårtt i söder.
