”Ofta gick jag direkt från toalettstädning till träning. Jag levde i min egen bubbla.”
På 26 år gick Jarkko Jussila nästan 200 matcher i 54 länder. Så här beskriver han en av dem, i Zimbabwe:
”Ett öronbedövande afrikanskt trummande och brölet från tutor nådde in i min omklädningshytt. Oväsendet kom från ett intilliggande enormt utomhusstadion. En tusenhövdad publik väntade på kvällens sista kickboxningsmatch. Som alltid förberedde mig jag ensam för uppgörelsen. Klockan var över midnatt, solen hade för länge sen gått ner. Min motståndare var den lokale favoriten Sharif Bukeny. Jag började gå koncentrerat mot stadions sjudande häxkittel. Det slog mig för ett ögonblick att jag kanske var galen? Att åka mol allena till andra sidan av jordklotet till ”lejonets kula” utan tränare och utan stödtrupp. Nå, en österbottning darrar inte på manschetten. Min motpart stretchade som en panter i bur. Han var ett topptrimmat muskelknippe, kanske ett par serier tyngre än jag. Vi hade vägts in både han och jag, men vid olika tidpunkter. Jag vägde 65 kilo. Nu var det i alla fall för sent för att besvära sig över några kilos skillnad, och att gnälla har ändå aldrig legat för mig.
Däremot oroade jag mig för att hinna till flyget, till Finland. Eftersom det var fråga om kvällens huvudfight, hade man förlagt den så sent som möjligt. Det var inte längre många timmar kvar till morgonflyget hem. Dilemmat blev inte mindre av att det var hundra kilometer till flygfältet. Dessutom hade man tänkt sig en tio ronders match. Så fasen heller, det fanns det nu inte tid till! Motståndaren måste slås ner snabbt. Jag slöt ögonen. Andades djupt. jag inpräntade i mig själv att nedslagningen måste ske – och genast i de första ronderna. And in the blue corner, all the way from Finland, Jarkkoooo Jussilaaaa! Min stund var kommen, jag slog mig för bröstet. På samma gång ropade jag till min chaufför, starta motorn! I come soon running and then we go to the airport. Nu hade jag inte tid att få på käften.
Motståndaren anföll övermodigt. Hemmapubliken hejade entusiastiskt på sin idol. Jag genomgick hela skalan av känslor där i virvelvinden av nävar och fötter. Afrikanens måttade vilda slag i en strid ström. Jag iakttog honom kallblodigt och undvek hans anfall. Under hemmapublikens hårda tryck förbrukade afrikanen i snabb takt sina krafter. De två första ronderna var jämna. Vid det laget började jag få bråttom. Pang, jag smockade killen medvetslös i slutet av tredje ronden! Med det var den nye mästaren klar. Tevekamerorna omringade mig omedelbart. Men kommentarerna fick vara. I’m sorry, I have to run. My flight is waiting for me, sa jag och hoppade med mästarbältet över axeln in i den rullande bilens baksäte. Wrooom… Chaffisen körde mig som en dåre till flygfältet. Vi hann nätt och jämnt. Jag var säkert en lustig syn i check-in. I ansiktet hade jag ett blödande sår, ett öga var blått och svullet. Under mössan kylde en stor ispåse mot en bula i pannan. John Blund kom så fort jag satte mig i planet.”
Tog tidigt ansvar
Jarkko Jussila växte upp i en företagarfamilj i Laihela. Fadern har bott i Vasa och modern är hemma från Fredrikshamn. Andra släktingar har de inte i Österbotten.
”Livet har inte varit en dans på rosor. Vi hade det ganska knappt”, berättar Jarkko.
Familjen bodde på en lantgård där det fanns gott om djur. Jarkko var ett vilt barn som hade svårt att foga sig i regler.
”Det bästa var att jag tidigt lärde mig att resultat bara kan åstadkommas med arbete. Jag började tvättade mina egna kläder som sjuåring. Jag fick också bära ansvar tidigt.”
Inte minst fick Jarkko som äldsta barnet se efter sina yngre syskon.
”Det har sagts att jag inte hann vara barn själv, men det håller jag inte med om.”
Grannpojkarna sysslade med carting, så för Jarkko återstod två alternativ: brottning eller boxning. Han prövade bägge, men boxningen tog överhand. Tillsammans iordningställde fadern, Jarkko och Jarkkos lillebror en egen träningshörna åt Jarkko i gårdens fähus.
”Det var primitivt, men slagsäcken fick ta ordentligt med stryk.”
En gammal elsladd gjorde tjänst som hopprep.
”Till skolan klev jag om vintern genom djupa drivor, och om jag fick skjuts, bad jag att få stiga av och springa resten av vägen. Jag hörde inte till dem som drömde om en moped.”
Jarkko gjorde en deal med gymnastikläraren: om hans namn syntes i tidningarna, kunde han få slippa idrottslektionerna. Och så blev det. Jarkko körde sitt eget träningsprogram.
Från toalettskurning till träning
Som tolvåring anslöt sig Jarkko till Laihian Lujas brottarsektion. När han fyllt fjorton ägnade han sig samtidigt åt kickboxning i klubben Vasa Budokan och åt boxning hos Power Team Boxing. Som boxare utvecklades han i rask takt.
”Jag började tävla på landslagsnivå och hade framgång. Jag hade ingen idrottar-idol. Det räckte att man i min närmaste omgivning klappade mig på axeln och berömde mig. Jag meddelade min familj och släkt att nehej, den här grabben skulle inte ta sig till något universitet. Jag skulle grundligt ägna mig åt kampsporter.”
Vid sidan av träningen arbetade Jarkko med städjobb mittemot boxningshallen.
”Ofta gick jag direkt från toalettskurning till träning. Ibland övernattade jag i träningshallen och gick därifrån raka vägen till städjobben.”
Som sjuttonåring gick Jarkko sin första match i kickboxning. Det gällde de nordiska juniormästerskapen, där han genast hemförde en seger. Jarkko inlemmades i landslaget som underårig.
”Med det här blev jag satt på kartan. Tidningarna skrev att man nog skulle komma att höra mera om den killen.”
Jarkko genomgick gymnasiet i Laihela med goda vitsord och tänkte att han skulle bli polis när han blev stor. Sedan blev det så att han inledde en sjökaptensutbildning i Raumo.
