”Något knäppte till i huvudet. Skulle jag leva som en piskad travhäst resten av livet?”
Tragedi
En avgörande händelse blev den tragedi som, när Jarkko var 20 år, drabbade honom och hans familj. Hans älskade bror Matti dog i en bilolycka.
”Han var den som stod mig allra närmast, min parhäst. Min brors bil fattade eld och man lyckades inte få loss honom ur bilen i tid. När brandkår och ambulans kom till platsen var det redan för sent”, berättar Jarkko.
Ingen hade uppmuntrat Jarkko som Matti, han videofilmade Jarkkos matcher och följde med på tävlingsresor.
”Jag hade en match i Åbo dagen efter min brors död. Jag beslöt att gå den. Det var mitt livs värsta match. Så här i efterhand tänker jag att det var ett under att jag klarade av den. En ännu större sak var att jag vann.”
Jarkko tillägnade segern minnet av Matti. Med broderns död avbröt Jarkko sin sjöbefälsutbildning. Han gav utlopp för sin sorg och smärta i träning och tävling.
”Senare, när jag bearbetat min brors död, förmådde jag värdera livet ur andra synvinklar, sätta saker i rangordning. Kampsporterna blev en ännu starkare passion.”
Men matcherna var just ingenting att livnära sig på. Jarkko jobbade vid sidan om kampsporten som dörrvakt, städare och grillföretagare.
”Jag tog mig också för att rusta upp bostäder. Jag köpte en första lägenhet som sett sina bästa dagar och började fixa till den. Sedan sålde jag den. Snart köpte jag en annan och gjorde samma sak. Mitt intresse för fastighetsbusiness hade vaknat.”
Mer än knäckebröd
Då det inte fanns någon kickboxningsklubb i Vasa, när Jarkko hade gjort lumpen, började han själv arrangera träningstillfällen. Inom kort blev den klubb som växte fram en av Finlands bästa. Jarkko började också ordna matcher för sig själv utomlands. Han sög i sig teoretisk kunskap som en svamp: läste alla bibliotekets böcker i ämnet. I bagaget hade han luntor om både psykologisk förberedelse och näringslära. Hela livet var uppbyggt kring boxning. Han levde helt i sin egen bubbla.
”Jag deltog årligen i de EM- och MM-turneringar som arrangerades av Finlands kickboxningsförbund, men slutade med det i ett skede när jag ville bli proffs. Jag gav mig själv målet att gå 20–30 matcher om året, och också tjäna pengar på dem.”
Det blev ibland så att Jarkko åkte till europamästerskapstävlingar för att ”öva”, medan de övriga tävlade på allvar.
”Sanningen är att om man vill vifta med nävarna i blåvit dräkt, så får man nöja sig med knäckebröd. Men om man beger sig till exempel till Mexiko för att gå sina självarrangerade matcher i egen träningsoverall, så får man strax lite mera smör på brödet. Det är genomförbart om man har tillräckligt med kontakter och mod”, menar Jarkko.
Drog själv i trådarna
Jarkko avtalade om matcher med promotorer och evenemangsarrangörer. Kampsportsutövare är enligt honom ett pålitligt och renhårigt folk.
”Jag skapade ett enormt nätverk medan jag i rasande takt reste omkring i världen. Gjorde såväl sekreterarens som promotorns, managerns, idrottarens och reseledarens jobb.”
Jarkko säger sig dock förstå varför de flesta inte gör som han. Det var ofta som att slå sig genom själva urberget.
”Jag har alltid haft ett starkt behov av att hålla alla trådar i min egen hand. Min väg har varit stenig och slingrig, men mycket givande. På den har krävts skicklighet, tur, beslutsamhet och förbindelser, sisu, hälsa, förnuft och fysik. Hade bara en enda bit fattats, kunde det hela ha tagit slut inom få sekunder.”
Proffsidrottarens vardag är extrem. Trots det har Jarkko sluppit större skador, även om han nämner att ”näsan har knäckts ett par gånger”.
”Jag levde mycket asketiskt under 20 år. Jag tittade inte på teveprogram och hade inget som helst socialt liv heller. I brist på nattlogi hände det att jag sov i ett bombskydd.”
Det är känt att många vackra kvinnor kretsar kring boxare, men se med sådana hade den här gubben inte tid.
”Jag kunde inte ens gå på kaffe, för det skulle ha rubbat tidtabellerna.”
45-årig sport
Kickboxning föddes på 1970-talet efter att man i USA arrangerat tävlingar mellan landets bästa karateutövare och de bästa boxarna i en klubb. Matcherna utkämpades i en boxningsring och motståndarna fick använda sina respektive idrottsgrenars tekniker. Boxarna vann alla matcher på knockout. Det gav idén att förena boxningens handteknik med karatens benteknik till en ny sport som först benämndes Full Contact Karate, senare sparkboxning eller kickboxning. De första världsmästerskapen arrangerades av Professional Karate Association 1974.
Kickboxningen introducerades i Finland av Auvo Niiniketo i början av 1980-talet. Finlands kickboxningsförbund grundades 1994. Finländare har erövrat åtskilliga EM- och VM-medaljer i sporten.
Kickboxning kan ske med ett antal olika regelverk, som till exempel Full Contact, Low Kick, Semi Contact, Light Contact och K1. I Finland dominerar tävlingar i Full Contact-form, vilket innebär att knockout är tillåten i ringen.
Matcher i amatörkickboxning går antingen 3 x 2 minuter eller 5 x 2 minuter. En proffsmatch kan pågå i upp till 12 x 2 minuter. I K1 är ronderna 3 x 3 minuter eller 5 x 3 minuter.
Damer tävlar i kickboxning med samma regler som herrar. Många klubbar har en särskild träningsgrupp för damer, även om damer på mer avancerad nivå ofta tränar med herrar.
Kickboxare rangordnas genom bälten vars färger anger nivån. Ju mörkare färg desto högre nivå, från vitt bälte för nybörjare till svarta bälten på den högsta nivån.
Kickboxning är en fysiskt mångsidig sport och kan utövas utan tävlingsambitioner. Man kan träna för att komma i bättre form, förbättra koordinationsförmågan, för att bygga upp bättre förmåga till självförsvar och som en trevlig fritidssyssla.
