I det förra tidningsnumret beskrevs reaktionerna på Rysslands första försök, 1899–1905, att göra Finland ryskt. Ju mer man från rysk sida tryckte på, desto aktivare blev motståndet, och 1904–1905 mördades Rysslands tre ledande företrädare i Finland – Bobrikov, von Plehwe och Soisalon-Soininen – i attentat.
Förryskningen kom av sig som följd av motståndet och de maktkamper som samtidigt skakade om Ryssland. Finland kunde driva fram sitt folkvalda parlament baserat på allmän och lika rösträtt. Men snart började Ryssland åter skruva till förryskningspolitiken, inskränkningar gjordes i mötesfriheten, censuren skärptes på nytt och tillslagen mot sådant som kunde påstås strida mot Rysslands intressen blev allt mer nitiska.
1909 fick Finland en generalguvernör, Franz Seyn, av närapå Bobrikovskt snitt. Ett beslut som satte känslorna i svallning, 1912, var en förordning som ålade lotsarna att använda ryska i tjänsten. Den efterföljande lotsstrejken slutade med att över hälften av Finlands lotsar sade upp sig i protest.
Världskrigets utbrott och den ryska mobiliseringen den 30 juli 1914 gav anledning att ytterligare skärpa till kontrollapparaten. Lantdagen kunde inte längre inkallas. Som en del av det ryska riket var också Finland i krig. I november 1914 offentliggjordes ett program som syftade till Finlands fullständiga russificering.
Här ska ges några exempel på vad som följde sett i ett Vasaperspektiv. Vasa var vid denna tid den fjärde största staden i Finland och ett självklart österbottniskt centrum.
Den 5 september 1914 sitter stadens populära borgmästare sedan femton år, Ivar Wilhelm Hasselblatt, efter middagen i ett glatt samtal med sin familj och en gäst på tillfälligt besök, då jungfrun anmäler att stadens polismästare, överste Feodoroff, önskar träffa honom. I tamburen möter Hasselblatt förutom polischefen även ortens gendarmchef Stepanoff och en poliskommissarie Sola.
I tanke att det handlar om något viktigt tjänsteärende bjuder Hasselblatt de tre herrarna in i salen. Med dem följer in i huset då även lotschefen Trachtenberg, platskommendanten Ivanoff, sex gendarmer och en detektiv poliskonstapel. Hasselblatt blir kroppsvisiterad, och en husundersökning sätts i gång som varar till halv två på natten.
Allt grävs igenom, men bytet blir klent, nämligen ett poem, författat av en ungdom och uppläst vid en kollation några år tidigare, ett tal från samma tillfälle, en uppsats som sonen i huset författat vid en provskrivning i Vasa Svenska Lyceum, en browningrevolver, som Hasselblatt skaffat i samband med storstrejken 1905, och en fågelstudsare inköpt på 1880-talet.
Följande dag går Hasselblatt till jobbet som vanligt, men får via guvernören Nikolai Sillman, som tillträtt i början av året, meddelande om att han av generalguvernören Seyn skilts från tjänsten.
Då Hasselblatt ger sig i väg hem finner han sig bevakad. Feodoroff informerar Hasselblatt om att han av Seyn nu förklarats häktad. Sillman påstår att han inte känner orsaken till häktningen. Följande dag ska Hasselblatt med tåg avföras till Petrograd, det nya namn som Sankt Petersburg fått en vecka tidigare. Natten får Hasselblatt använda för att förbereda sig, bevakad av tre poliser i hemmet.
Hustrun Alma besluter följa sin man till Ryssland. Ryktet har gått, och några nära vänner hinner göra en kort avskedsvisit hos familjen Hasselblatt, innan det bär i väg till tåget klockan 5 på morgonen.
Tidningarna i Vasa hade inget att berätta om denna händelse, men givetvis visste hela Vasa nästa dag vad som hade skett.
Långt senare skulle detaljerna avslöjas. Processen hade igångsattes genom en skrivelse, där guvernör Sillman rapporterade bland annat följande till Seyn:
”Den finskspråkiga befolkningen i länet är regeringsvänlig, varemot den svenskspråkiga befolkningen är ytterst hatfullt stämd mot regeringsmakten och dess representanter. Detta är icke heller förvånansvärt, då tjänstemannakåren såväl i hovrätten som i stadsstyrelsen äro svekomaner, som i allt motsätta sig regeringens åtgärder [—]. Hela tjänstemannakåren på orten borde därför med det snaraste utbytas mot andra, regeringsmakten trogna personer.”
Ett par dagar senare informerade polismästaren Sillman om att Hasselblatt hade yttrat flera regeringsfientliga repliker i samband med hälsovårdsnämndens sammanträde.
Hasselblatt och tjänstemannakåren över huvud hade vidare visat vanvördnad mot regeringsmaktens högsta representant på orten, alltså Sillman själv, genom att inte möta vid stationen när han i början av året hade anlänt till staden för att tillträda ämbetet. Borgmästaren och andra tjänstemän liksom stadsfullmäktiges ordförande Lennart Kurtén borde därför avlägsnas från sina befattningar.
Några dagar senare kom besked att Hasselblatt skulle förvisas till kejsardömets inre guvernement.
Ett par månader senare rönte Pehr Evind Svinhufvud, som bland annat varit lantdagens talman 1907-1912, samma öde. Han hade som domare i Villmanstrands tingsrätt trogen sin konstitutionella grundsyn vägrat att erkänna Konstantin Kazanski som Finlands nya prokurator, laglighetens högsta övervakare. Seyn befriade Svinhufvud från tjänsten, vilket denne med hänvisning till gällande lag vägrade efterfölja. Tolv dagar senare häktades Svinhufvud och skickades till Tomsk i Sibirien.
Mindre kända aktivister fick mer hårdhänt behandling. Första anhalten blev i allmänhet det beryktade rannsakningsfängelset Spalernaja i Petrograd, sedan skickades fångarna vidare i olika riktningar.
Det verkliga startskottet för det väpnade motståndet blev det nämnda förryskningsprogrammet i slutet av 1914. Det föranledde den 20 november ett möte på Österbottniska Nationen i Helsingfors, där beslutet blev att börja förbereda en väpnad motståndskamp med utländskt stöd.
Sådant stöd sågs som ofrånkomligt för att en utbildad vapenmakt skulle kunna byggas upp. Många av aktivisterna var välutbildade akademiker och kunde genom sina internationella kontakter snart klargöra att Sverige och Danmark inte skulle ställa upp, medan Tyskland, som hade intresse av att skapa oro i Ryssland, förklarade sig berett att ge unga finländare militärutbildning. Klartecken för en första kontingent på 200 finländare gavs i januari 1915.
Med detta inleddes en värvning, under ledning av den hemliga så kallade Aktiva kommittén, för det som skulle bli känt som jägarrörelsen.
I Vasa fick Vasabladets chefredaktör Edvin Sundquist höra om saken i februari 1915. När den senare diplomaten och utrikesministern Hjalmar J. Procopé, utsänd av Aktiva kommittén, meddelade Edvin om sin ankomst till Vasa, sammankallade denne några av sina förtrogna till ett möte, nämligen Harald Boucht, Fredrik Wikman, Viktor (”Väinö”) Granlund och Herbert Manns. Boucht var hovrättsassessor, Wikman ingenjör, Granlund byggmästarson från Vasa, Manns affärsman.
Vid mötet kunde Procopé berätta att den tyske kejsaren gett order om att den preussiska jägarbataljonen nummer 27 skulle förstärkas, för att utbilda aspiranter från Finland. En av de inblandade i informationskedjan var den ryktbare professorn Edvard Westermarck. Edvin Sundquist åtog sig att bli värvare och agera etappbyrå för Tysklandsfararna.
För saken talade att Vasabladets redaktion besöktes av mycket folk. Det borde därför inte väcka speciell uppmärksamhet om några unga män emellanåt dök upp där. Hösten 1915 var Edvin Sundquist redan etablerad som organisatören av den etappväg som via Vasa ledde över till Sverige.
Viktor Granlund anmälde sig omgående till utbildningslägret i Holstein, Lockstedter Lager. Han kommenderades i april 1916 tillbaka till Finland för värvnings- och vapentransportuppdrag, avslöjades den 19 maj och förpassades till Spalernajafängelset.
Herbert Manns, väl förtrogen med skärgården, åtog sig att leda den riskfyllda transporten över Kvarken. Han skaffade en snabb däckad motorbåt och hittade lots och navigatör i Skati-Jon (Jonas Nabb). Under två äventyrliga överfarter fick han över fjorton jägaraspiranter.
De två operationerna hade inte kunnat ske utan ryktesspridning. Det fanns ”så oändligt många landsmän, som gingo ryssarnas ärenden”, enligt Manns egen berättelse. Han pekade själv ut fyra personer han hade att frukta: kommissarien Sola, detektiven Sjöblad, poliskonstapeln Vainio och en kvinnlig spion som följde honom, hustru till en känd Vasapolis.
Under resten av hösten 1915 var ryssarna i Vasa så på sin vakt att andra rutter till Sverige måste anlitas. Manns använde i stället tiden till värvningsresor och spionage, tills också han den 28 december med stöd av tre häktningsorder förpassades som rannsakningsfånge till Vasa länsfängelse.
Trots häktningen av Manns kunde rutten över Kvarken åter tas i bruk efter att isen lagt sig, med en topp i trafiken i februari och mars 1916. Omkring 350 jägaraspiranter ska ha tagit sig till Sverige denna väg.
Att etappbyrån för Tysklandsfararna upprättats på Vasabladets redaktion var i sig en fräckhet. Redaktionen låg på Strandgatan 10, mitt emot länsstyrelsen, då lokaliserad i hovrättsbyggnaden, vilket innebar att man från länsstyrelsens fönster bekvämt kunde följa vem som kom och gick på redaktionen. Som desinformationsåtgärd var de unga männen instruerade att säga att de hade ärende till ”Amerikabyrån”, vilket syftade på att de avsåg att åka till Amerika.
På länsstyrelsen hade guvernörens privatsekreterare, Axel Ladau, en av dem som angett borgmästaren Hasselblatt, tidigt gjort sig bekant med Edvin Sundquist. Nu började han komma på allt tätare besök. Han kunde sitta och prata om ditt och datt i timmar, vilket i sig blev ett problem för en chefredaktör som behövde använda sin tid effektivt.
Det hände att unga män med pjäxstövlar och ryggsäck dök upp i Ladaus närvaro. En gång körde Edvin med spelad ilska ut två finsktalande ynglingar, som kommit för att få instruktioner. Ladau kommenterade småleende: ”Det gör väl inget, de kommer nog snart på nytt.”
Edvin insåg att Ladau förstod vad som var i görningen. Samtidigt hade han själv nytta av besöken, eftersom Ladau förtroligt delgav detaljer om de ryska myndigheternas metoder för att gillra fällor för Tysklandsfararna.
Hur länge skulle Edvin Sundquist klara sig? En lördagskväll i maj 1916, då han var på väg hem till sin bostad, upptäckte han att huset var omringat av gendarmer. Ingen av dem reagerade när att han i deras åsyn passerade tätt förbi dem. Han tog sig hastigt till Smedsby och stannade där över veckoskiftet hos en god vän.
När han på måndagsmorgonen återvände till sitt hem, var inga gendarmer i sikte, men huset var genomsökt. Edvin trodde sig ha förstört alla graverande papper som kunde finnas hemma. Han ringde den lokala gendarmchefen och protesterade mot husundersökningen, uppkallades till förhör omedelbart och anhölls efter en timmes utfrågning. Nu, den 15 maj 1916, var det Edvins tur att förpassas till länsfängelset.
Med detta var alltså tre av de fyra som träffat Hjalmar Procopé i september fängslade. Endast Fredrik Wikman var på fri fot.
Fängelsevistelsen inleddes på traditionellt sätt för Edvin Sundquist: han fick skallen rakad. Första åtgärden blev sedan att söka kontakt med medfången Herbert Manns. Att denne ännu inte skickats till Spalernaja berodde på att han drabbats av en blindtarmsinflammation med svåra komplikationer. Han hade i sista stund räddats genom en operation av stadssjukhusets överläkare Ludvig Lundström.
Herbert var som konvalescent så svag att en särskild sjuksköterska anvisades honom, fröken Elli Smeds, som alltså hade tillträde till fängelset. Med hennes benägna hjälp hade Manns kunnat kommunicera med världen utanför fängelsemurarna.
Inom fängelset hade Manns hittat en bundsförvant i Leander Enholm från Sundom, biträdande förman för fängelseverkstaden och barndomsvän med Edvin Sundquist.
I maj hade en rymningsplan tagit form. Men samma dag som Leander skulle träffa Edvin för att gå igenom detaljerna blev denne häktad. Nu blev målet att försöka få ut två fångar i stället för en. Inte ett särdeles enkelt projekt.
Natten mot den 22 juni bestämdes för flyktförsöket. Det brådskade, då trovärdig information gjorde klart att överflyttning till Spalernaja för både Edvin och Herbert var att vänta vilken dag som helst. En viktig detalj var att Leander med hjälp av tvålavtryck förfärdigat de sammanlagt tio extranycklar som skulle behövas för att öppna alla lås på vägen ut ur fängelset. Med undantag av nycklarna till ytterporten hade han i smyg kunnat testa att nycklarna fungerade.
Klockan 1 på natten inledde vaktknekten sin reglementsenliga nattvaktsrond. Då ronden var klar en kvart senare stod Leander utanför dörren till Herberts cell. Det mindre av dörrens två lås öppnades snabbt, men i det andra låset bröts nyckeln av. Herbert uppfattade en svordom och hörde att Leander gick i väg. Men så återkom denne med ett bräckjärn och fick upp dörren med ett kraftigt brak.
Ingen verkade reagera över oljudet. Leander smög i väg och låste upp dörren till Edvin, som strax kom tassande med yllestrumpor dragna över skorna. Nästa anhalt var den bastanta porten till fängelsegården, en port vars lås krävde tre olika nycklar. Låsen öppnades snabbt, sedan återstod ytterporten, försedd med två lås. Det mindre låset gav snällt med sig, men för det större visade sig nyckelkopian vara för grov. Leander smet till fängelseverkstaden och återkom med en slidkniv, men det lyckades honom inte att tälja nyckeln smalare.
Goda råd var dyra. Att smyga tillbaka till cellerna lockade inte. När som helst kunde nattvakten göra en rond. Den enda vägen var att ta sig över den fem meter höga muren, alldeles för välrappad för ett erbjuda några fästen.
Leander smög sig åter till snickarverkstaden och återkom med den lilla stege som fanns där. Den minskade avståndet upp till murens krön från fem till tre och en halv meter. I västra hörnet av fängelsegården ställdes stegen mot muren, Edvin äntrade upp på högsta pinnen, varefter Leander klev upp på Edvins axlar. Leander nådde inte upp trots att Edvin baxade på med nävarna.
Det såg ganska hopplöst ut. De tre hittade några rejäla bullerstenar, rullade fram dem till muren och ställde stegen på stenarna. Det hjälpte inte, stenarna sjönk ner i sanden. Ännu fler stenar uppletades, och till sist lyckades Leander stående på Edvins axlar grabba den vassa plåtkanten på murkrönet. Herbert Manns skulle senare beskriva det här ögonblicket så här:
”Det är för mig ofattligt i dag som är, huru Enholm kunde praktisera sig upp på det plåtbeslagna murkrönet. Men upp kom han. Visserligen pressades bloden fram under nagelbanden, då han drog sig upp med den tunna plåtkanten såsom enda fäste för händerna. Men han höjde sig dock, tills han med en knyck fick armen över krönet. Då var spelet vunnet, och snart var hela mannen där.
Men det var otäckt så plåtarna skrällde. Vi fruktade varje ögonblick få se nattvakten komma. Men Gud ske lov! Han sov visst, ty vi fingo vara ostörda.”
Herbert lyckades ta sig upp på samma sätt. Men det svåraste återstod. Hur få upp Edvin? Han var den längste av de tre och både spänstig och stark, men hade alltså inga skuldror att stå på.
”Vi lade oss över muren och sträckte ner händerna. Sundquist samlade sig, tog sats och hoppade uppåt. Han fick tag i våra händer. Men det var på ett hår när, att vi där uppe förlorat balansen. Då hade vi alla tre huvudstupa störtat ned på fängelsegården. Men vi kastade oss instinktmässigt tillbaka och höllos kvar samt fingo även Sundquist upp till oss.”
Sedan var det jämförelsevis enkelt att på utsidan ta sig ned för muren. Herbert fick som konvalescent en svindelattack och damp ner på rygg, men kvicknade snart till.
Nu bar det av i sprinterfart ner till stranden, där Vallgrundfiskaren Karl Forsman väntade med sin båt. Några nattflanörer och poliser fanns på den närbelägna fiskstrandkajen, för att ta emot den lilla ångbåt som trafikerade Korsnäs-Vasa och ankom just vid denna tidpunkt. Tack vare detta verkade ingen reagera över flyktingarna.
Båtfärden gick genom sundet ut i den yttre skärgården, där kurs togs mot Holmö Gadd på den svenska sidan. Ytterst på Myrgrund låg den senare välkände Ernst August Mitts i beredskap, med uppdrag att leda flyktingarna vidare på hemliga stigar över Sundomlandet, för den händelse de skulle vara förföljda. Men Mitts behövde alltså inte ingripa.
Ännu var de tre emellertid inte i säkerhet. Halvvägs under överfarten upptäckte flyktingarna svarta, tunga rökmoln i trakten av Koppar-Furuskär. De förstod att de var förföljda och kände snart igen det vitmålade fartygsskrovet av ”Assistans”, som disponerades av ryssarna och som närmade sig dem med all den kraft som ångmaskinerna kunde uppbåda. De insåg att de inte skulle hinna undan.
I ett krigsråd beslöt de att de inte skulle låta sig tas levande. Togs de på nytt som fångar, kunde de förvänta sig att bli hängda. Edvin och Leander yrkade att Herbert, som var den skickligaste skytten, när tiden var inne skulle skjuta först dem med sin pistol och sist sig själv. Herbert vägrade.
Nu grep Försynen in, enligt hans berättelse. De hade förvånat sig över en underlig cigarrliknande konfiguration. Den tätnade, svällde ut och antog ett allt hotfullare utseende. Det var dimma, och plötsligt svepte den in ”Assistans”. Men underbarast var att molnväggen var som avskuren med kniv. De tre flyktingarna hade på sin sida fortfarande ett glittrande solsken.
I skydd av dimman kunde Forsman styra vidare och nådde till sist Holmsund. Fyrmästaren sade sig inte under sina fyrtio år i jobbet ha sett en liknande dimbank.
Flykten upptäcktes klockan 4,15 på morgonen. En kvart senare var Vasafängelset omringat av ett kompani soldater och genomsöktes från vind till källare. En hel motorbåtsflottilj skickade i väg för att jaga flyktingarna, men råkade i sådan villervalla att tre av båtarna körde på grund och havererade. Telefon- och telegraftrafiken stoppades, järnvägsstationen omringades, alla vägar spärrades och alla resande granskades.
På tredje dagen gjordes ett inspektions- och upptuktningsbesök i Vasa av ingen mindre än generalguvernören själv, Franz Seyn, åtföljd av en hel armada av gendarmer, detektiver och övriga medhjälpare.
De starkaste och vigaste i hans följe fick befallning att försöka ta sig över muren tre och tre åt gången, med hjälp av den stege som stod kvar. Ingen av grupperna lyckades, vilket fick Seyn att dra slutsatsen att stegen hade satts ut som ett villospår. Man blev säker på att någon i fängelset hade hjälpt till. Fängelsedirektören Boije misstänktes, men hade lyckligtvis varit bortrest på semester då flykten skedde.
Till sist hittade man en syndabock, den nämnde Axel Ladau, guvernörens betrodde man. På order av det ryska krigsministeriet förpassades han till Spalernaja. Graverande var att han inte till fängelsedirektören överstyrt en order att Sundquist och Manns skulle sändas till Petrograd. Det hade gett fångarna tid att fly.
Sannolikt var dessa misstankar om Ladaus insats befogade. Enligt ett förhörsprotokoll i Spalernaja, som Nykarlebyapotekaren Rex Strömberg senare lyckades läsa medan han själv var instängd i fängelset, hade Axel Ladau försökt skydda Edvin Sundquist genom att sprida dimridåer för sin chef.
Vasaborna kunde givetvis inte läsa om allt detta i sina tidningar, samtidigt som alla visste vad som hänt. ”I Vasa och omnejd rådde jubel över vår lyckade flykt”, berättade Herbert Manns.
Edvin Sundquist tog sig från Holmsund till Stockholm, där han fick fast anställning på Aftonbladets utrikesredaktion. Herbert Manns anmälde sig hos de tyska sjöstridskrafterna och agerade under resten av kriget som spion både för den finländska aktivismens sak och för Tysklands räkning.
Leander Enholm fick arbete som snickare i Sverige och kunde småningom få över hustrun och barnen. Ett brev till Edvin 1920 visade att Leander och hans familj hade haft det ganska motigt. Det är oklart om familjen återvände till Finland.
I efterhand är det klarlagt att fängelsedirektören Boije visste vad som var på gång och därför lämpligt nog hade tagit ledigt just inför flykten.
Det pågående världskriget märktes inledningsvis inte av så mycket i början i Finland. Ryssland inledde befästningsarbeten, delvis med kinesisk arbetskraft. Industrin och livsmedelshandeln gynnades genom stora ryska beställningar. Helsingfors fondbörs rusade.
Hösten 1916 var högkonjunkturen emellertid slut. Kriget började gå allt sämre för Ryssland och försvagade tsarens ställning. Sommaren 1916 bombades Mariehamn av tyskarna, som även förde ubåtskrig både på Ålands hav och i Bottenhavet. Ryssarna, rädda för en tysk landstigning, började placera allt mer trupper längs den finländska kusten.
Vid ingången av 1917, då kriget redan pågått nästan två och ett halvt år, började bristen på livsmedel och andra förnödenheter att märkas på allvar. Disciplinen hos de ryska trupperna blev allt sämre.
I början av mars 1917, enligt vår gregorianska kalender, inledde arbetarna i Petrograd strejker. Den 8 mars demonstrerade stadens kvinnor för bröd och fred, vilket skulle komma att ge dateringen för den sedermera firade kvinnodagen.
Snart ledde sammandrabbningarna till de första dödsoffren. Tsaren skickade soldater för att undertrycka upproret och vägrade tro på beskedet att en stor del av trupperna valt revoltörernas sida. Den 12 mars offentliggjorde en interimistisk kommitté inom riksduman att den tagit över den verkställande makten. En provisorisk regering, ledd av Georgij Lvov, tillträdde den 15 mars. Ännu samma dag avsade sig tsaren tronen.
Vad detta betydde för Finlands del förbleknar ofta vid sidan av den självständighetsförklaring som gavs i slutet av 1917. Konsekvenserna var emellertid omvälvande. På bara ett par dagar byttes alla ledande företrädare för tsarregimen ut i Finland. Generalguvernören Seyn och regeringschefen Michail Borovitinov, fängslades och skickades den 16 mars i väg med tåget till Petrograd.
Två dagar senare godkände den provisoriska ryska regeringen det som kom att kallas marsmanifestet, där alla lagar som stiftats för att inskränka på Finlands autonomi upphävdes och politisk amnesti utlovades. Lantdagen – som inte sammanträtt sedan 1914 – skulle sammankallas för att besluta om en ny styrelseform som definierade relationen mellan Ryssland och Finland.
Censuren höll emot till den 16 mars på morgonen, då Vasabladet gav ut ett extrablad, som snabbt spreds i stor upplaga. I början hade läsarna svårt att förstå att det som hänt verkligen hänt. På kvällen följande dag var strömmen av promenerande livlig i Vasa och stämningen på klubbar och restauranger hög, men först följande kväll vaknade stadens kommunala myndigheter till insikt ”om situationens verklighet”, enligt Vasabladet.
Polismästaren Th. Hagman fick omedelbart avsked. De nämnda plågoandarna, ordningskommissarien Sola och detektivkommissarien Sjöblad, avpolletterades. Det befanns att Sola nyss besökt Petrograd och då medfört 220 gevär till Vasas polisinrättning inför eventuella oroligheter.
Guvernören, som nu hette Leo Sirelius, flaggade ännu den 19 mars med den utdömda ryska flaggan som om inget hade hänt. Bara tre dagar tidigare hade han och landssekreteraren Jääskeläinen gett order om att alla eventuellt befriade politiska fångar som påträffades åter skulle fängslas.
Den 21 mars bortfördes till sist guvernören och polismästaren av en militärkonvoj.
Stort jubel väckte stadsfullmäktigs beslut att åtgärder skulle vidtas ”för att få det officiella namnet på Vasa stad [dvs. Nikolaistad] slopat”.
Med marsmanifestet bekräftades Finlands återvunna autonomi. De fängelser i Petrograd som inhyst politiska fångar stormades. I Spalernaja kastades arkivet ut på gården och eldades upp, varefter hela fängelset antändes så att bara de svärtade murarna återstod. En stor del av fångarna i Spalernaja var finländare och många av dem österbottningar.
De som förvisats till Sibirien kunde börja återvända hem. Pehr Evind Svinhufvud blev vid ankomsten till Helsingfors järnvägsstation hyllad som en nationalhjälte. Besked anlände från den provisoriska regeringen att Svinhufvud utnämnts till prokurator. En formidabel revansch för en jurist som avsatts och förvisats just för att han vägrat acceptera en olaglig utnämning till samma prokuratorsbefattning.
I Vasa fick borgmästarparet samma typ av mottagande. Ivar och Alma Hasselblatt hade lång väg hem, från Tara i Omskregionen, men den 5 april meddelades äntligen att paret följande dag, långfredagen, väntades med förmiddagståget till Vasa.
Långt före tågets ankomst väntade en kompakt människomassa vid järnvägsstationen. Tåget anlände försenat, då en första mottagningskommitté vid Toby station hade uppehållit borgmästarparet med kraftiga leverop, tal och körsång.
Vid Vasa station stämde militärens musikkår upp Marseljäsen. Då Ivar Hasselblatts resliga gestalt syntes, utbröt ett stormande jubel. En manskvartett framträdde med tidigare förbjudna sånger, varefter en trupp marinsoldater hissade borgmästaren högt i skyn och bar honom i gullstol till ingången till andra klassens väntsal, där han från en upphöjd ställning tackade för hyllningarna och speciellt sångerna.
Fortfarande i gullstol bars Ivar Hasselblatt av marinsoldater sedan ett gott stycke upp längs Hovrättsesplanaden och hälsades med skallande leverop av tusentals vasabor. ”Förvisso gjorde sig mången i denna stund reflexionen”, kommenterade Vasabladets redaktör Einar Hagman, ”att tiderna äro underliga, då borgmästar Hasselblatt nu bars som en triumfator av ryska militärer, medan han för 2 ½ år sedan på föranstaltande av ryska regeringens myndigheter skamligt bortfördes att försmäkta i fångenskap.”
Paret Hasselblatt fick ännu återvända till stationsperrongen, där manskvartetten denna gång framförde ”Isänmaalle”. Hasselblatt återbördade i sitt tacktal hyllningarna på sin hustru: ”Utan henne skulle jag säkert ha gått under där borta. Min naturell är sådan att jag icke skulle ha hållit ut, men tack vare hennes bistånd och hennes uppoffring har jag gjort det.”
Åren 1917–1918 skulle fortsätta att vara synnerligen händelserika, präglade av självständighetsförklaringen och det efterföljande inbördeskriget.
Edvin Sundquist återvände till Vasabladet i februari 1918. Det kan vara värt en notering att han långt senare, 1941, skulle komma att förpassas till länsfängelset en gång till.
Anledningen var att hans redaktionskollega Alvar Ohls under pseudonym hade uppmärksammat Hitlers femtioårsdag den 20 april 1939 i mindre smickrande ordalag. Till exempel att rikskanslern en gång hade varit en dekisfigur som bott på fattighärbärge och åthutad vandrat omkring bland tiggare. Nu var han Tysklands oinskränkta härskare, men, påminde Alvar Ohls, fortfarande gällde Solons ord: ingen bör prisas lycklig före sin död.
Den tyska beskickningen slog larm om Vasabladets ”simpla beteende”. En skrivelse ankom från justitieministeriet till stadsfiskalen i Vasa med anmodan att åtala chefredaktören för att grovt ha förolämpat rikskansler Adolf Hitler. Edvin Sundquist frikändes av rådstuvurätten, men Högsta domstolen fastställde i mars 1941 hovrättens dom, som formulerades vara vållande av missbruk av tryckfriheten.
Domen blev tio månaders fängelse.
Att Vasabladet hade den tyska regeringens ögon på sig visas av att Hitler en gång själv citerade tidningen som ett varnande exempel. Händelsen har återgivits av Sven Hedin, den berömde svenske upptäcktsresanden, som hörde till Hitlers beundrarskara och den 4 mars 1940 mötte honom i Berlin.
Hedins avsikt var att försöka förmå diktatorn att gripa in på Finlands sida i det pågående vinterkriget. Hitler ska då ur bröstfickan ha plockat fram en papperslapp och läst upp för Hedin vad Vasabladet skrivit. Hitler kommenterade sedan enligt Hedin: ”Ni kan förstå, herr doktor, att jag inte kan känna någon större längtan efter att blanda mig i Finlands angelägenheter, då man behandlar mig på detta sätt.”
Att domen mot Sundquist var politiskt beställd kan inte betvivlas. När han anmälde sig på länsfängelset för att avtjäna sitt straff, noterade medfångarna något som de aldrig sett tidigare: fångvaktaren bar Edvins kappsäck till cellen. Ett beundrande mummel ska ha spridit sig när medfångarna informerades om anledningen till straffet och fick höra att Edvin vid den förra häktningen hade rymt från fängelset.
En nådeansökan till president Risto Ryti inlämnades 1941 av 30 välfrejdade medborgare, bland dem de ständiga journalistantagonisterna Jaakko Ikola (tidningen Vaasa) och Artturi Leinonen (tidningen Ilkka). Nådeansökan avslogs, men med en juridisk tolkning kunde Edvin Sundquist efter tio veckor i fängelse omfattas av en allmän amnesti relaterad till att fortsättningskriget inletts.
Den viktigaste källan till beskrivningen av flykten från Vasa länsfängelse är den bok – Flykten. Några personliga upplevelser från jägarrörelsens första skede – som Herbert Manns gav ut på svenska och finska 1925.
Herbert Manns föddes i Helsinge 1888 och dog i Helsingfors 1961. Fadern Fredrik Manns var född i Tyskland inom en känd glasblåsarsläkt och emigrerade med sin familj först till ett glasbruk i Sundsvall, sedan vidare till Finland. Fredrik gifte sig 1879 i Himango med Sofia Ejmele. Herbert växte i huvudsak upp i Vasa och bodde där till 1925. Brodern Fredrik var under en längre tid verksam i Jakobstad.
Herbert gifte sig 1921 med sjökaptensdottern Kerstin Elisabeth Emelé, född på Tankar utanför Gamlakarleby. Herberts sondotter Marjukka Manns har tillhandahållit fotot av honom.
