Under de första timmarna på flykt från Moskva, på kvällen den 13 september 1812, hinner Eric Gustaf Ehrström och hans ressällskap till byn Ivanofska. Här, tolv kilometer österut från staden, övernattar de i eller intill sina åkdon. Natten blir kylig och obekväm, men när Eric Gustaf på morgonen sätter sig att skriva i sin dagbok har han sovit gott och är stärkt till kropp och själ.
Som berättades i förra Katternötidningen har Eric Gustaf och hans studiekamrat vid Åbo Akademi, Carl Gustaf Ottelin, i april anlänt till Moskva som statliga stipendiater vid universitetet. Ett par månader senare korsar den franska kejsaren Napoleon med en enorm armé gränsen till Ryssland och inleder sitt berömda fälttåg mot Moskva. Eric Gustaf och hans kamrater flyr brådstörtat precis när de franska förtrupperna börjar ta staden i besittning.
Framtidsutsikterna är inte uppmuntrande. Flyktingarna har tillåtits ta med sig bara ett lätt bagage och har huvuddelen av sina tillhörigheter kvar på universitetet. Man har inte fått med sig något ätbart, så den nya dagen inleds på tom mage.
Eric Gustaf beskriver resesällskapet:
Först och främst åker vår Rector Magnificus Heym i sin kalesch, och har bredvid sig en mamsell Lasaref. Heym, ehuru sextio år gammal, är munter och livlig. – Därnäst följer universitetets kassör, kollegierådet och riddaren Lasaref, en man som förtjänte att vara huvudman för vårt tåg, ty han allena är lika lång som Ottelin och jag tillsammanstagna. Han åker i en kibitka på hjul. Under kuren har han placerat sin piga, med namn, heder och värdighet av älskarinna, samt sin son med henne. Själv nöjer han sig med att sitta rätt illa, på kanten av kibitkan, och söker skydd under en av sin Andotas kjortlar, vilken han hängt på axlarne. Ack om I sågen honom i denna parure [prydnad]!
Sedan följer universitetets kassa, förd av universitetets penninge-
räknare, en man som hanterat så mycket pengar att hans händer fått en magnetisk kraft till allt mynt. Därpå åka tvenne soldater av universitetets betjäning, och dem till sällskap Annuschka (Anna), hustru till Heyms betjänt. Sedan en medicine doktor Romodanofskij, en ung beskedlig man – och därpå vi 29 discentes [adepter]: nämligen tre kandidater – Kaminetskij, som är Heyms adjutant, Ottelin och jag – sex studenter och tjugu gymnasister.
Heym, Lasaref och penningeräknaren åka, men vi alla övriga gå till fots emedan våra hästar som skola föra oss ända till Vladimir eljest skulle tröttna. Blott då och då få vi för några minuter sitta och vila oss.
Sammanlagt förfogar gruppen över femton hästar med körkarlar. Eric Gustaf har tillsammans med Ottelin och en gymnasist Ivanov fått sig tilldelad det åkdon som kallas telega och en körkarl vid namn Ignati.
Till Vladimir är det knappt 200 kilometer. I början är vägen så bred att fyra åkdon kan åka i bredd, men med de tusentals som är på flykt tvingas man på grund av köbildning allt som oftast stanna.
De passerar en lantgård där de lyckas köpa svartbröd, några gurkor och till och med mjölk. Det är hårdvaluta för honom och Ottelin. Framöver under flykten kommer jakten på denna näringskälla att ägnas mycket tid.
Färden till Vladimir tar sex dagar. Den stående frågeställningen är hur man ska hitta nattlogi och något att äta. Nattkvarteren varierar från skolbyggnader till bondhem och höskullar, maten varierar från svartbröd med grön kålsoppa till grön kålsoppa med svartbröd.
Detta är den ryska nationens favoritmat, förklarar Eric Gustaf. Kålsoppan kan vara hur god som helst, men ibland ”är den gröna kålsoppan ett det tydligaste och klaraste bevis på att vatten är ej annat än vatten och gräs ej annat än gräs”.
I den lilla staden Pokrof utvecklar han temat. Han har tillsammans med Ottelin gått runt i alla gårdar utan att man någonstans haft mjölk att sälja, då han av ett infall frågar också en förbipasserande gumma, och får positivt besked: ”Hur mycket vill du ha far?” Han följer med gumman och förklarar att ingenstans får man en så sund och välsmakande mjölk som hos de ryska bönderna:
Dessa religiösa människor anse nämligen för en stor synd att utblanda mjölken med vatten, och sälja den därför ren. Det är blott i Moskva man hunnit till samma upplysning som i vårt fädernesland, att nämligen tillika med mjölken sälja en femtedel vatten.
Efterfrågan på nyheter från Moskva är stor. Beskeden varierar beroende på vem som ger dem, vissa menar att med så många heliga kyrkor och helgon som Moskva har så ska Gud inte släppa in hans namns försmädare. ”Fransoserne äro ju ej kristna, de korsa sig från vänster till höger som förbannade och ej som vi rättrogna från höger till vänster.”
Framme i Vladimir är det hög tid för Eric Gustaf att raka sitt numera långa skägg, men han hittar ingenstans där han kan göra det själv. Han har föresatt sig att aldrig låta någon främmande hand röra sitt skägg och går motvilligt till en barberare:
Med liten räddhåga satte jag mig på stolen och såg barberaren nalkas mig med kniven – men min fruktan var onödig, han rakade mig med så lätt hand att jag knappt kände det. Likväl märkte jag att han lämnade mustascherna över munnen orakade, och att han i stället rakade mig högt uppe på kindbenen. ”Varför lämnar du mig med mustascher?” frågade jag. ”Det brukas så” var hans svar. – ”Men varför rakar du mig på kindbenet?” – ”På det Ni desto snarare ska få moderna polisonger.” – Med denna hans tjänstaktighet var jag föga belåten, men det som var gjort, kunde ej omgöras.
Då Eric Gustafs och Ottelins brutna ryska avslöjar att de är utlänningar, varnas de av rektor Heym för att göra egna exkursioner från resesällskapet. Misstänks de vara fransoser, kan de råka illa ut. Detta hindrar dem inte från att göra strövtåg efter mat. De konstaterar att nästan lika mycket som bönderna fruktar fransoserna fruktar de ströverier av egna soldater. Överallt är man i färd med att gömma sin viktigaste egendom.
I Vladimir börjar Eric Gustaf tillämpa en, som han uppfattar det, välfungerande metod för att undvika misstankar:
Jag har klätt mig vårdslöst då jag velat gå ut, och tillika försett mig med ett skålpund nötter i fickan. I det jag gått efter gatorna har jag med stor iver ätit nötter, och synts vända hela min uppmärksamhet på huru jag skulle få sönder skalen. Jag har lyckats att därigenom ej bliva bemärkt av någon. [—] Således mina vänner, om I någonsin frukten för misstankar och viljen undvika dem, så – äten nötter!
