Den 22 september bär det i väg igen, med kurs mot Nizjnij Novgorod, ytterligare knappt 200 kilometer österut. Det blir en mer variationsrik etapp, och särskilt den gamla staden Murom, som med sina torn vackert belägen vid floden Oka erbjuder en landskapstavla som ingen kan åskåda liknöjd.
Murom är, berättar Eric Gustaf, ungefär av samma storlek som Björneborg i Finland, men kan till byggnadssätt förliknas med Nykarleby. De allra flesta hus är av trä och i allmänhet omålade, vilket ger staden ett pittoreskt bylikt utseende, dock med ett inslag av sexton kyrkor.
I Pogost, som Eric Gustaf beskriver som den bäst byggda by han sett i hela Ryssland, inkvarteras han med några kamrater hos en bonde, vars familj bor välbeställt som ett ”smärre herrskap”. Han förmodar att det är fråga om kronobönder och förvånas av svaret att de är livegna och tillhör en greve, Litten. De bjuds en god kvällsvard. När Eric Gustaf sitter med sin dagbok, inleder värdinnans nittonåriga syster ett samtal:
Vad skriver du? – Kan du läsa skrivet? – Jo – Nå läs då. – Hon såg i pappret. – Åh det är ju ej ryska, det kan jag ej läsa. – Skall jag säga vad jag skriver? – Ja säg. – Jag skriver om dig. – Åh! Nå vad skriver du? – Läs. – Jag kan ju ej läsa det – fy vad du är stygg, som ej skriver på ryska. – Skall jag säga, vad jag skriver? – Säg – Jag skriver att du är en söt och älskvärd flicka. – Åh! – sade hon rodnande och gick ut samt kastade från dörren en blick på mig; jag vet ej om jag förstod den, men jag vet att jag aldrig skall glömma den, då jag läser dessa rader.
Som kontrast till denna upplevelse står andra. Till exempel blir Eric Gustaf vittne till åtskilliga grymheter, då 200 fångar från den franska armén passerar. Fångarna är av många olika nationaliteter, spanjorerna och tyskarna åtnjuter den bästa behandlingen, polackerna behandlas värst. Fransmännen pratar oupphörligt, som franskkunnig hör Eric Gustav att de skämtar på bekostnad av sin omgivning.
De fångar som inte orkar marschera i rätt takt misshandlas brutalt. Lokala ryssar försöker stoppa misshandeln och vädjar: ”fransoserna äro ock människor”. Dagen innan har åtta fångar dödats på detta sätt, en av dem befanns vara en förklädd kvinna. Andra vittnen hejar på misshandeln: ”Ju fler som dö, desto färre behöver vår kejsare föda.”
I byn Maloje-Doskino trakterar en vänlig bondefamilj Eric Gustaf och Ottelin väl med ägg, mjölk och nötter. Precis när de ska lägga sig för natten uppstår ett stort buller utanför, soldater bultar på dörren och ropar att de vill bli insläppta. Eric Gustaf hojtar tillbaks: ”Här kan intet kvarter fås, här äro Moskovska officerare inkvarterade.” Soldaterna går, men strax bultar andra på dörren. De får samma svar, men fjärde gången detta sker ropas att det hörs att de Moskovska officerarna är utlänningar. De tvingas öppna dörren, en lång hotfull ordväxling följer, där Eric Gustaf nödtorftigt räddar situationen genom att kräva att han och Ottelin som civila officerare i kejsarens tjänst behandlas med hövlighet. Våldgästningen går dock inte att hindra, bondhustrun har i sista stund hunnit lägga in malt i ugnen, vilket hindrar henne att laga mat åt soldaterna. Natten blir otrevlig utan mycket sömn.
Den 30 september når man Nizjnij Novgorod. På grund av den stora mängden flyktingar i staden råder svår utrymmesbrist. Det blir Eric Gustafs och Ottelins lott att i en skola dela ett mycket litet rum med tolv andra. Eric Gustaf noterar vid ankomsten att ett fönster står öppet i huset mitt emot och att där syns ”ett ungt skönt fruntimmers ansikte”.
Denna lilla iakttagelse ska visa sig bli inledningen till en hel roman.
Den första natten i det trånga rummet blir olidlig. Eric Gustafs sovplats är under det enda bord som finns, rummet är oeldat och golvet otätt. Även om andra snarkar gott har han svårt att sova. Han använder tiden till att i dagboken detaljerat beskriva de ryska bondbyar han sett och böndernas klädedräkt, sedvänjor och umgängessätt:
Själva vistelsestugan i boningsstugan finner vi nästan alltid rent och städat. Bord, bänkar, väggar – allt är rent och skurat, i synnerhet nära helgonet, som eljest skulle ådraga huset olyckor. – Om för övrigt en hel armé av torackor [kackerlackor] marscherar fram och tillbaka längs väggarna, därpå får vi ej hava avseende. – På lika sätt förhåller det sig med inbyggarne själva; av fruktan för helgonets vrede tvätta de sig om ansikte och händer flera gånger om dagen.
Eric Gustaf noterar att den enda skyldighet de livegna bönderna har mot staten gäller skjutsplikten. Världen tar för de livegna slut vid gränsen för deras herres domän.
Uti samtal med en livegen bonde som skjutsade mig kom jag att fråga något om kejsaren. Han visste icke vem jag mente. – Kejsaren över hela Ryssland, Paulovitj, sade jag. – Honom känner jag icke, svarade han, vi känna ingen annan än vår herre, Peter Ivanovitj, som har sitt hus i Moskva och bor där om vintrarne. – Kejsar Alexander Paulovitj bor i Petersburg och är herre över alla, även över din herre Peter Ivanovitj. – Ja honom känna vi ej, vi veta ej vad det är för en. – Herren över kronobönderne. – Jaså, vad hava vi med honom att göra, vi äro ej kronobönder, vi äro herrebönder.
Eric Gustaf Ehrström
Föddes den 29 maj 1791 i Larsmo som son till församlingens första kaplan Anders Ehrström och Anna Maria Reinius, från en känd prästsläkt. 1805 flyttade familjen till Kronoby i och med att Anders blev präst där.
Efter återkomsten från Nizjnij Novgorod till Åbo i maj 1813 författade Eric Gustaf Ehrström och Carl Ottelin en rysk språklära för nybörjare, publicerad följande år. 1815 blev Eric Gustaf magister med en översikt av ryska språket och utnämndes följande år till den första docenten i ryska språket och historien och tillträdde som lektor vid Åbo Akademi. Samma år ingick han äktenskap med Lovisa Ulrika Ahlstedt, som i snabb följd födde paret sju barn.
Antagligen av ekonomiska skäl lät Eric Anders prästviga sig och tillträdde 1824 som kyrkoherde i Tenala. Följande år kallades han till kyrkoherde i Sankta Katarina svenska församling i Sankt Petersburg. Familjen åtföljdes dit även av Eric Gustafs då 58-åriga mor, hans äldsta syster Beata Maria och yngste bror Otto Wilhelm. Efter att hustrun avlidit 1831 gifte Eric Gustaf följande år om sig med Fredrika Schulman och fick med henne ytterligare en dotter. Oväntat avled Eric Gustaf själv i tyfus den 13 april 1835 vid 43 års ålder.
Eric Gustaf Ehrström var en oerhört flitig man, även praktisk till sin läggning, och lyckades på kort tid även få ordning på den tidigare misskötta församlingen i Sankt Petersburg. Han svärmade under en kort ungdomsperiod för att Finland helt skulle byta språk till finska, men backade till kravet att finskan liksom svenskan skulle tillerkännas ställning som nationalspråk i Finland. När han under Sankt Petersburgtiden mötte förvirringen i att undersåtar från storfurstendömet Finland kallades än ”finnar”, än ”svenskar”, lanserade han ”finländare” som en för dem gemensam term.
Eric Gustaf Ehrströms dagböcker låg länge bortglömda i en kista hos sonsonen Erik Ehrström på en vind i Paris. När hemmet skingrades efter dennes död 1947, hamnade dagböckerna till sist på stadsarkivet i Helsingfors.
