En fråga Eric Gustaf och Ottelin emellanåt får hantera är att mjölk enligt religionens krav inte är tillåtet som föda på onsdagar och fredagar. Det kan gå till så här:
Vill du låta mig få en kruka mjölk till aftonvard, kära faster? sade jag vid vår ankomst till värdinnan. Hon såg på mig med stora ögon. – Om du är så oeftertänksam att du vill äta mjölk om fredagsaftonen, svarade hon, så skall jag åtminstone ej hava på mig den synden att hava givit dig mjölk. – Det är ingen synd för en resande att äta mjölk om fredagsaftonen, invände jag; och Gud vredgas ej på dig för det du ger mig mjölk, tvärtom ser han med välbehag att du hjälper din nästa då han är i behov.
Eric Gustaf får assistens av en av studenterna i sällskapet:
Nog kan du faster utan att synda giva honom mjölk, fast det är fredagsafton; han har ju kristna läran, och är dessutom herre och upplyst, och vet bättre vad är syndigt eller icke, än du som är bondkvinna.
Husets värd:
Herrarna hava rätt; nog kan du giva honom mjölk. Till och med våra egna herrar äta ju mjölk och kött om fredagen, ja i själva stora fastan.
Saken avgörs definitivt av en skjutsbondes kommentar.
Ja att äta mjölk och kött kan så vara, men (pekande på gymnasisterna) jag såg en av dessa pojkar under vägen äta ägg, som han hade sparat i fickan, och de äggen lända honom säkert till förbannelse. – Gymnasisterna sågo på honom och skrattade. – Värdinnan hämtade mjölk och Ottelin och jag satte oss att därav göra vår aftonmåltid.
Eric Gustaf är en stor vän av ryssarnas sätt att tilltala varandra. ”I stället för de många ofta löjliga titulationer man nyttjar i andra språk och kanske mest i svenskan [—] har både den högsta och lägsta ej annan titel än sitt namn och farsnamn.” Till exempel går alltså kejsaren under namn av Alexander Pavlovitj (Alexander Paulsson).
Däremot är ryskan rik på hövlighetsord med olika nyanser. Det oöversättliga ordet isvoltes beskriver Eric Gustaf som ”det hövligaste ordet i världen”. Det betyder ungefär ”efter ert välbehag”, men nyttjas i så många vändningar att de inte går att beskriva för den som inte känner det ryska samtalsspråket.
Eric Gustaf och Ottelin är som sagt hänvisade till ett överbefolkat rum. Det gäller att hitta andra ställen att vistas på, Eric Gustaf och Ottelin erinrar de sig att de i Moskva lärt känna två studenter, Georg och Alexander Evenius, vilkas far ska vara apotekare i Nizjnij Novgorod. De frågar efter apotekarens adress och hittar där ett vackert stenhus.
Båda bröderna Evenius är hemma, efter att på väg till terminsstarten i Moskva ha fått vända om på grund av krigshändelserna. Eric Gustaf och Ottelin omfamnas som bröder, och familjen Evenius yttrar sin glädje över att ödet kastat dem till Nizjnij Novgorod.
Apotekaren själv är en hedersman på sextio år, hans fru ett artigt och vettigt fruntimmer. De träffar äldste sonen Christian, som är provisor på sin fars apotek, två döttrar Julie och Marie och en släkting Charlotte, älskvärda och intagande flickor. Fadern invandrade från Tyskland 38 år tidigare, ingen i familjen har antagit ryska seder. ”De äro fullkomligt tyska, och tyskarne och svenskarne äro ju bröder, eller i varje fall halvbröder”, konstaterar Eric Gustaf.
Han och Ottelin inbjuds omgående till middag, som blir munter och pratsam, i synnerhet sedan sällskapet blivit upplivat av värdfolkets oförlikneliga öl och förträffliga viner. Vid bordet sitter även andra flyktingar från Moskva och en mamsell Albom, hemma från Reval, med härstamning från en gammal svensk familj.
