Jul- och nyårshelgerna präglas av fester och baler. Eric Gustaf dansar med nästan alla flickor och har så roligt man kan ha det. På nyårsdagen hos Jagodinskijs kommer han i samspråk med ung flicka, ”skön som dagen”, i sällskap med en surmulen medelålders man i uniform. När denne gått ut frågar flickan Eric Gustaf om han avser delta i morgondagens maskerad.
Och maskerad? Om ni förlåter min fråga? – Ja, sudarinja, att vara uppriktig, jag ärnar maskera mig. – Då skall jag säkert ej känna igen er. – Om ni tillåter, skall jag upptäcka mig för er! – Ni gör mig därigenom ett nöje. Ärnar ni dansa? – Ja sudarinja, och jag skulle anse som en ära att få dansa med er. – Gärna, svarade hon och nickade vänligt.
Eric Gustaf får veta att flickan är Jagodinskijs systerdotter Olga Stepanovna. Hon är förlovad med den officer, vid Moskovska krigskommissariatet, som satt vid hennes sida. En köpmanshustru yttrar sig så här:
Det blir min själ ett vackert par. Hon sexton år, livlig, ung och vacker som en ros, och han fyrtiofem. Vad i all världen tänker föräldrarna på som giva henne åt en sådan, och vad tänker hon på, som tar honom, ty jag kan väl gissa att hon också skulle hava ett ord i rådet, efter nuvarande sed hos förnämare folk. – Men hon får väl plikta – såg ni ej redan hur argt brudgummen såg på henne därför att hon talade med den där unge herren som sitter vid bordet.
Efter ett extra glas punsch fortsätter köpmanshustrun:
Vad har Olga Stepanovna nu för det hon kan tala franska, spela på fortepiano och sjunga? Nog lär den där gamle stöveln bry sig om sådant. Nej en sådan som de där bägge herrarna (pekande på Eric Gustaf och Ottelin) hade Olga bort få. – Ja ni skrattar go herrar, men en av er hade varit par för den sköna Olga.
På maskeradbalen på societetshuset klär sig Eric Gustaf som en ”Kronoby bondgosse”. Det innebär vita vidbyxor, svart väst och utanpå den en större vit väst, som hålls öppen som en jacka. Runt halsen en mörkbrun sidenhalsduk med små röda kanter, på huvudet hatt med ett grönt band nederst och högre upp på kullen ett rött och ett blått, ”liksom Kronoby bondgossarna bruka”.
I denna kostym går han först till Evenius. När han förklarar att han egentligen borde ha en blå jacka och blommor på hatten, förses han med detta av Julie. ”Med denna klädnad såg jag tämligen lik ut som en Kronoby bondgosse; åtminstone var på maskeraden ingen som kunde säga motsatsen.”
På maskeraden skyndar sig Eric Gustaf att bjuda upp Olga. Följande samtal utspinner sig:
Vem är ni, min mask, frågade hon under dansen. Att döma av er klädsel är ni herde; men varför sorgklädd? – Det är en svensk bondgosse, som har äran att dansa med er. Jag har i Sverige förlorat en öm älskarinna och därför rest hit för att försöka glömma min sorg. – Stackars yngling! Dog hon, eller blev hon er otrogen och tog en annan? – Svenska flickorna äro trogna intill döden. – De ryska bedraga heller aldrig den de en gång skänkt sitt hjärta. Men karlarna! – Karlarna i Sverige äro lika trogna som flickorna. – Men om ni glömmer bort er förra älskarinna? – Skulle jag glömma henne, så vore det bland de sköna intagande ryska flickorna. – I det samma slöt polonäsen. – Känner ni mig, sudarinja? – Ja, Nej. Jo. Det är ju ni!
Eric Gustaf blir senare bjuden på Olgas bröllop.
Bruden glad, livlig, menlös som själva oskulden – brudgummen misstänksam och mulen följde henne efter såsom en Argus i hamn och häl.
Efter de många festerna sammanfattar Eric Gustaf: ”Jag har ännu ingen julhelg roat mig så mycket som denna, vilken jag förut föreställde mig få tillbringa liksom i babyloniska fångenskapen.”
Vintern i Nizjnij Novgorod blir bister. Eric Gustaf och Ottelin hittar till sist en egen bostad. De åker i kälke med rasande fart ned på Volgas is. Under mamsell Alboms ledning ägnas en kväll åt andeskådning framför några stora speglar. Då inga fester arrangeras under fastetiden, får Eric Gustaf extra tid för dagboken och fyller den med utförliga beskrivningar om livet hos både bönder och herrskapsfolk, jämförelser om hur de grekiska och lutherska religionerna utövas och mängder av andra iakttagelser. Till detta ett stort antal översättningar till svenska av litterära verk och ryska sånger.
Allt mer otåligt börjar Eric Gustaf och Ottelin vänta på besked om när de kan lämna Nizjnij Novgorod. Den 28 februari anländer ett brev av biskopen Jacob Tengström, initiativtagaren till deras resa. De två studenterna har av konsistoriet för Åbo Akademi beviljats stipendium av högsta klassen i fyra år, och de är välkomna tillbaka till Åbo om de inte snart kan återuppta sina studier i Moskva.
Eric Gustaf Ehrström och Carl Ottelin lämnar Nizjnij Novgorod med slutdestination Åbo den 14 april. Den avslutande anteckningen i dagboken på 632 sidor är daterad kvällen innan klockan 9. De är då på väg till den sista avskedsvisiten hos de många vänner de förvärvat, den goda familjen Evenius.
Eric Gustaf Ehrströms dagbok från Ryssland har tidigare av ättlingen Christman Ehrström getts ut som en bok med titeln “Moskva brinner” (1984). Tyvärr är språket i utgåvan hårt redigerat och många detaljer utlämnade.
