Under en tid hålls fönstret tillslutet. Då det en enda gång öppnas av Matrona, får Eric Gustaf veta att hon brukar bevista gudstjänsten i Voznesenskaja (Kristi himmelsfärdskyrkan), så nästa söndag är också Eric Gustaf där. Matrona småler när hon får syn på honom och börjar med mycket andakt korsa sig.
Följande dag möts de oplanerat, när Eric Gustaf råkar passera trädgården utanför Jagodinskijs just när Matrona i sällskap med en annan flicka öppnar trädgårdsdörren. Deras samtal avslutas efter att Matrona anmärkt att hennes far torde misstycka, om han ser henne i sällskap med en obekant.
Saken tillförs en ny dimension när en av Eric Gustafs boningskamrater visar sig så uppbragt över att han talat med Matrona – som kamraten själv önskar bekantskap med – att denne ämnar med sin käpp avbryta bekantskapen. Om inte det hjälper, avser kamraten skaffa sig pistoler. ”Således är er vän nu helt oförmodat invecklad i en riktig, allvarsam roman”, kommenterar Eric Gustaf för sina dagboksläsare.
Några dagar senare blir det bingo. På promenad vid Nedre torget passerar Eric Gustaf en man han känner igen, titulärrådet Jagodinskij. De ser på varandra. Eric Gustaf: ”Är det icke vår herr granne jag har den äran att hälsa på?” Det visar sig att Jagodinskij känner till honom och även hört att Eric Gustaf besökt Voznesenskajakyrkan. Snart kommer Jagodinskijs anbud: ”Vi äro ju så nära grannar; jag anhåller om att ni är så god och hälsar på mig!”
Samma afton är Eric Gustaf på sin första visit. Matrona och hennes äldsta syster småler oförmärkt då deras far presenterar honom för dem. Eric Gustaf vistas där i tre timmar under en beständig examen om vem han är och beskrivningar av landet Finland. Han ombeds komma på nytt nästa kväll, och snart blir sagt att han ska anse sig som hemma i det Jagodinskijska huset och även gå med dem i bastu varje lördagskväll. Vilket också blir fallet. Under de kommande månaderna lär Eric Gustaf känna Jagodinskijs utan och innan och genom dem introducerad för mängder av nya människor. Han frågar efter Anna Semenovna, men i det får han undvikande svar.
Boningskamraterna är avundsjuka och konfunderade över Eric Gustafs framgångar. ”Detta är ej rysk politik”, säger en av kamraterna. Rivalen har insett att det är omöjligt att spela Eric Gustaf ut brädet och tillbringar nu aftnarna under en ny skönhets fönster.
Den fortsatta vistelsen i Nizjnij Novgorod blir innehållsrik med Evenius och Jagodinskijs hus som centrum för händelserna. I november assisterar Eric Gustaf som sjukassistent hos kemiprofessorn Reuss, vars hela familj ligger svårt sjuk i nervfeber. Han anlitas av rektor Heym, som vill lära sig läsa svenska. Han lär känna den tysklutherska kyrkans pastor Steinbrecher, som är ytterst gudsfruktig, men vars predikningar ingen orkar lyssna på – pastorn spår Eric Gustaf i handen och finner att denne ska vinna rikedom och leva länge.
Besked kommer att Moskvauniversitetet härjats av eld. Bland de saker Eric Gustaf i dagboken noterar som förstörda finns en järnbeslagen och målad träkista med två lås, förfärdigad i Kronoby så sent som i början av året, en stor svart fårskinnspäls som han kallar ”pappas kapprockspäls”, en vadmalströja med skinnbräm skänkt av brodern Anton, ett par stövlar med galoscher, ”Ståhles arbete”, en sabel han fått av bröderna Jean och Anton och två små pistoler, som han lånat av sin far.
Hos Jagodinskijs sitter han vanligen först en stund och talar allvarsamt med herrarna. Sedan adresserar han sig till kvinnorna, spelar kort med dem, leker blindbock och annat. Fru Jagodinskij berättar att Matrona haft många friare och beskriver dem utförligt. Men fortfarande har man inte hittat någon som duger åt henne.
Ja det är en så förvänd ordning nu, fortfor gumman, sådana där snärtor få i giftermålssaker göra huru de vilja; helt annorlunda var det då jag gifte mig med Jagodinskij; varken hade jag sett honom eller han mig förr än själva förlovningsdagen, utan våra föräldrar avgjorde saken, och vi hava dock Gud ske lov levat lyckligt och väl tillsammans i 37 år.
Husets kvinnor förhör sig noga om hur kvinnorna i Sverige klär sig och vilka moden de följer. Eric Gustaf har inte mycket att säga i ämnet, men desto mer i ett annat:
Sminka sig ock de svenska fruntimren, frågade fru Jagodinskij. Nej, svarade jag, hos oss hålles det för en stor skam att sminka sig. Någon gång händer det att ett förnämare fruntimmer målar sitt ansikte, förmodligen emedan hon tror att ingen skall märka det; men hon blir föraktad; och bland de ringare stånden vet ingen en gång vad smink vill säga. – Jag skulle tillagt att det är en dårskap att konstla naturens eget och allt mera intagande behag, men jag föreställde mig det svar som ock verkligen följde. – Här, svarade gumman, var det förr mode bland alla att sminka sig, men det hör till de nymodiga herrskapernes uppfinningar att bortlägga sminket; till och med här i Nizjnij Novgorod sminka sig icke unga flickor mera; det är blott köpmans- och borgarfruntimmer som sminka sig. Även mina döttrar ville lämna bort sminket, men så länge jag lever skola de sminka sig. – Vid dess ord rodnade Matrona Andreevna, utan smink, ända till örspetsarne.
Vid några tillfällen anordnar Jagodinskijs större aftonfester med mycket folk och omfattande traktering. Eric Gustaf deltar med iver och korrigerar ett missförstånd han haft med sig till Ryssland: att ryska flickor skulle hälsa på karlar genom en kyss på mun. Så hade han hälsat i början och åstadkommit många rodnande kinder. Men ”de ryska fruntimren äro ej mycket frikostigare på kyssar än de svenska”, sammanfattar han nu.
Alltsomoftast möter Eric Gustaf människor med kopplingar till Finland. En soldat Ivan har besökt Åbo, en löjtnant Diakoff talar lyriskt om Raumo och Björneborg, men tycker att man i Åbo var högmodig och ogin. När Eric Gustaf för en herre, Bremer, berättar att han kommer ”från en ort mellan Gamlakarleby och Jakobstad i Österbotten”, visar sig Bremer kunna både en del svenska och finska. De hittar en gemensam bekant i dansläraren Bror Keckman.
En löjtnant Klotjeroff berättar på svenska att han varit i Gamlakarleby med den ryske överbefälhavaren Kamenskij och bott hos handelsmannen Riska. Löjtnanten nämner att Kamenskij hade bott hos en pastor Ehrström och att denne haft en son som var i svenska armén. ”Det är just jag”, förklarar Eric Gustaf.
En annan gång hör han sitt namn ropas på gatan. Det visar sig vara en kvartermästare Schlikevitj, som 1808 under två månader var inkvarterad i Eric Gustafs föräldrahem. Under ömsesidig glädje sitter de vid ett tebord och talar om gamla tider.
