En ljusbärares berättelse



Björn Axén
Christian Irjala bodde nära Björn Axén-institutet i Stockholm. Alltid när han passerade institutet på Norrlandsgatan fick den glasade fasaden honom att tänka på ett akvarium. Så fick han i uppdrag att inreda utrymmena. ”Ljuset i min inredning illuminerade super-kända, kända och okända kunder med skyddskåpor över kläderna samt folieslingor och färg i håret. Jag förverkligade mitt livs akvarium.”
Bild: Christian Irjala



Björn Axén
Bild: Christian Irjala


 

Som adertonåring satte Christian fart. Genast efter handelsskolan flyttade han till Sverige fast han inte kände någon där. Han fick jobb som dekoratörsbiträde på Ikea i Linköping och senare Stockholm.

Livet i de större kretsarna var befriande och gav impulser. Men efter en tid var Christian i dålig kondition. Hans vikt minskade till alarmerande nivåer.

”På den tiden var det inne med något slags vegetarisk diet som jag inte behärskade. Mathållningen inskränkte sig mest till morötter och hirsgrytor.”

Christian återvände till Finland. och började arbeta med olika frilansuppdrag på sina farföräldrars möbelföretag. Det dröjde inte länge förrän han var förälskad och gift, tjugo år gammal. Nästa år föddes familjens första barn. Sammanlagt föddes fyra telningar med två års mellanrum. Christian drev denna tid en egen inredningsbutik i Vasa, Studio Christian Irjala.

”Faderskapet var överrumplande för en tjugoåring, och det fanns ingen instruktionsbok för nybörjare. Jag var far, men kanske inte närvarande i tillräcklig utsträckning.”

Äktenskapet slutade i skilsmässa efter tio år. Efter det hade han två hem: i Stockholm och i Vasa.

 

Trettioett år gammal drogs Christian Irjala nämligen på nytt till Stockholm. Den egna inredningsfirman (C.I.E.L) på Östermalm höll honom strängt sysselsatt. Snart var han i färd med att inreda namnkunniga företag, som Björn Axéns salonger – Björn var känd som den svenska drottningens hovfrisör. Ett annat inredningsuppdrag gällde den välrenommerade juveleraraffären Gaudy.

Sammanlagt har Christian bott åtta år i Sverige.

”Jag blev ändå aldrig riktigt hemmastadd i den svenska kulturen. Mentaliteten är så annorlunda jämfört med den i Finland. Ganska ofta frågade jag: När tänker ni någon gång säga ja eller nej?”

Christians oförvägenhet ge sig ut i det okända har öppnat många dörrar: ”Jag har hoppat i många tunnor och halkat på ganska många bananskal.”

”Jag är både blyg till naturen och har ett barnsligt sätt att närma mig livet. Men kanske är det också en tillgång.”

New York, Los Angeles, Paris, Berlin och Lissabon finns bland de städer där Christian åtagit sig inredningsuppdrag. Talesättet Where I lay my hat is my home verkar ha täckning.

”Jag tyckte om att arbeta i USA. Där gör man saker, inte bara snackar. Amerikaner har också en sällsynt förmåga att minnas folks förnamn, och det bidrar till att man känner sig sedd.”

”I Spanien sker allting med försening, vilket sätter tålamodet på prov. Med tyskar flöt arbetet alltid väl. Allt var planerat och exakt.”

Christian vill inte ägna sig åt namedropping, men några namn halkar ändå ur honom under våra långa samtal: I Paris nattliv blev han bekant med modeskaparen Jean Paul Gaultier. I London satt han bakom scenen i muntert samspråk med den beundrade sångerskan Grace Jones. Agneta Fältskog i Abba blev han bekant med under Stockholmsåren.

 

Christian Irjala

”I mitt jobb handlar det om att kunna ’se’ individer, platser och situationer och lägga det egna egot åt sidan. Förståelse för och samverkan med uppdragsgivaren är avgörande.”
Bild: Jan Sandvik

 

Cv:n på Christian Irjalas hemsida är imponerande, men han vill inte göra stor sak av den: ”Gärna huvudet i skyarna, men fötterna på jorden.”

Någon mer formell utbildning i inredning har han inte, däremot nu 30 års erfarenhet av yrket: ”Någon sa på skämt att jag gått i lära på fönstershopping i London.”

Sina inredningsidéer öser han ur litterära och konstnärliga källor: ”Jag har alltid gillat en viss enkelhet, hanterlighet och kvalitet.”

Det österbottniska är synligt i hans produktion: ”Österbotten innebär en känslobotten, en del av min personlighet. Som en spegel. Jag väger allt mot den rättframhet och sisu som finns här. Det österbottniska har ett alldeles särpräglat ego.”