”Mamma får inte gå till jobbet. Det får hon inte!”
Hennas sömniga barn satt på sin mammas arbetsväska och lät höra sin mening. Klockan var tre på morgonen, och minstingen var inte alls förtjust över sin mammas tidiga arbetsstart.
Henna hade blivit tvungen att återvända till förvärvsarbetet genast efter moderskapsledigheten, då barnet inte var äldre än tio månader. I mån av möjlighet hjälpte mor- och farföräldrar till med att lösa ekvationen, och naturligtvis också Hennas man, Ville Hyrkäs, som hade ett eget arbete. Han lastade bilarna i faderns åkeriföretag och skötte fakturering och annat.
”Det fälldes nog en hel del tårar. Det är ju inte det lättaste att lämna sitt barn i andra händer mitt i natten för att ge sig ut på vägarna. Men då fanns inget annat alternativ”, säger Henna.
Arbetsdagarna var långa, tunga och stressande. När Hennas arbetsrytm bestämdes till en vecka jobb och en vecka ledigt, blev längre lediga perioder möjliga. Arbetsdagarna var då i allmänhet mellan tio och fjorton timmar långa beroende på vart lasten skulle föras.
Det var så bråttom på jobbet att Henna knappt hann tänka på annat än att hålla långtradaren eller kombinationsfordonet på vägen enligt givna tidtabeller.
”Värst var det på nätterna. Då om inte förr längtade jag efter barnen hemmavid. Men lyckligtvis räckte det här skedet i livet inte så lång tid.”
Videosamtal på skolvägen
Hennas och Villes förstling blev tidigt självständig och lärde sig att ta ansvar. När Henna var uppe med tuppen på morgonjobbet ringde hon videosamtal till sitt barn, om det bara var möjligt. Henna ”följde” via mobilen sitt barn på skolvägen.
Förstlingen lärde sig på det sättet att gå ensam till skolan och att komma ensam hem.
”Det kändes förskräckligt, även om jag själv på min tid hade fått gå till skolan i den åldern. Lyckligtvis var avståndet bara en kilometer och vägen till skolbänken trygg”, berättar Henna.
Hon erkänner att hon ett antal gånger fick användning för sin goda övertalningsförmåga inför barnet.
”Men så här i efterhand har ungen sagt att det under videosamtalen kändes som om jag varit hemma. Medan vi pratade, kände vi oss båda trygga.”
I åkeribranschen tänjs tidtabellerna ofta ut av olika skäl.
”Ibland har jag tvingats låta något barn åka med, allt efter möjlighet. Och ibland har jag kört från jobbet i kapp med klockan, då förskolan hade utlovat högst en timme extratid.”
På vintrarna kunde hemkomsten dröja ända till tio på kvällen. Mat fick Henna handla under resans gång.
Förra hösten fick hon lov att avstå från nattkörningar, när parets förstfödda började i första klass och därför inte längre var berättigad till daghemsplats. Också Ville var då ute på körningar.
I farfars spår
Henna Rahkonens släkt har bilåkning i blodet. Henna är tredje generationen yrkesförare. Farfar Pentti Rahkonen var känd som Mejeri-Pentti.
”Faffa hade ett mjölktransportåkeri i Ullava. Han inledde sin verksamhet med att forsla mjölk redan på 1950-talet med sin Bedford, en så kallad vertikal tankbil”, berättar Henna.
Det hörde till barndomens höjdpunkter att få följa med far i mjölkbilen.
”Ändå sa min far att det inte lönade sig att ge sig in i åkeribranschen. Att det var ett hundgöra”, minns Henna.
Men den unga damen hade ett huvud för sig. Henna körde upp för långtradarkörkort redan under gymnasieloven. Bildkonsterna lockade, och en högskoleplats för grafisk design fanns tillgänglig, men åkeribranschen drog likafullt det längsta strået.
För Henna har familjeföretaget alltid varit centralt och arbetet tillsammans med far, farbror och kusiner en hederssak. Henna hade hoppats att farfar skulle ha hunnit se henne bakom ratten på en långtradare.
Bäst gillar hon fordonskombinationer, som en dragbil med två halvsläp eller en halvsläpskombination med påhängsvagn.
Typiska frakter har bestått av styckegods, sågvirke och byggelement. Ibland har hon transporterat den typ av extra breda laster som kräver beledsagning av bilar som varnar övriga trafikanter.
52 ton mjölk
En annan fordonstyp som Henna lärt känna väl är mjölkbilen, med tankar upp till 52 000 liter.
”Kör man med sådan last, måste man anpassa hastigheten vid vägkorsningar och avfarter mycket noga. Annars riskerar lasten i tanken komma i gungning för mycket. Skvalpet kan i värsta fall välta hela bilen”, säger Henna.
Vad är tjusningen i att köra ett så tungt fordon?
”Det är svårt att beskriva i ord. Jag berörs av vackra landskap under olika årstider. Solnedgångar och soluppgångar, och vibbarna av en bra låt i bakgrunden. Jag har liksom mitt arbete på ett litet kontor som rör sig fritt i landskapet”, förklarar Henna.
Ibland njuter hon vid ratten av blotta tystnaden.
”Att få vara ensam med sina egna tankar kan vara väldigt avstressande. Att släppa allt för ett tag, gå in i sin egen bubbla.”
Ibland spricker denna visserligen, som när något däck säger pang!
”Då får man lösa problemet. Jag har blivit van vid att byta däck som exploderat. Efter det femte slutade jag räkna”, skrattar Henna.
Arbets- och hjulmaskiner av olika slag, teleskoplastare, truckar och traktorer har den här kvinnan också god hand med. Henna vill inte kalla sig mekaniker, men inte heller hjälplös.
”Visst klarar sig en kvinna i den här branschen, om hon bara har rätt inställning och inte genast ger upp.”
Stolta barn
Har Henna stött på fördomar om sitt arbete eller hört vitsar om kvinnor bakom ratten?
”I början av karriären hörde jag ibland en del förringande kommentarer, men de är numera ganska sällsynta.”
Äldre damer fråga ofta om det är tungt att köra en långtradare. Andra undrar hur arbete och familjelivet går ihop. Äldre män undrar över hur Henna fick idén att ge sig in i det här yrket.
”Men unga människor frågar inte sådant längre. Allt flera kvinnor arbetar i transportbranschen. Det är redan alldeles normalt”, enligt Henna.
Barnen är entusiastiska över mammas yrke. En gång, när Henna hämtade sin pojke på förskolan i en stor dubbellångtradare, vinkade barnen i kapp till henne bakom staketet. När personalen upplyste om att man kom för att hämta Hennas barn, hade någon av lekkamraterna menat att mammor kunde väl inte köra långtradare.
”Min son hade morskt svarat att ’vår mamma, hon kan det hon!’ Även min dotter är överhövan stolt. Hon låter alltid sina kompisar få veta när hon har fått åka hem med min långtradare.”
Lastbil är någonting annat
Det finns väl mindre trevliga stunder i yrket?
”På vintern kan det bli kämpigt. Hård köld och halt före krånglar till saker. Utrustningen fryser. Mörkret tröttar. Allt går lite långsammare.”
När Henna vaknar efter en nattkörning är det redan mörkt, dagsljuset ser hon inte alls. Det finns också andra avigsidor: dåliga vägar och självmordskandidater som satt sig bakom ratten. Till all lycka har Henna sluppit de senare.
Små missöden rubbar inte hennes humör. Det har hänt att Henna vaknat av att andedräkten stigit som ånga ur munnen när bilens värmesystem gått sönder under natten.
Då och då tänker sig kunden långtradaren som en lastbil.
”Sedan, när jag väl är framme, framgår att det långa fordonet inte alls ryms in på gårdsplanen. Turligt nog har också långtradare backväxel.”
Fosterförälder ”vid sidan om”
Hennas liv har inte enbart handlat om att flänga runt med tunga fordon. Hon är också utbildad väktare, med värdetransporter som ett intresse, men väktarjobb har hon inte hunnit med än.
En utmaning hon ställdes inför vid tjugosju års ålder fick henne att växa personligen. Hon blev då fosterförälder för en ung person.
”Jag var på den tiden själv ganska ’ung’. Det var ingen lätt sits, eftersom de egna barnen ännu var i blöj- och tultåldern.”
Trots mödan var det en givande erfarenhet som fostrade henne själv som förälder. Livssynen breddades. I huset fanns vid den tiden sammanlagt fyra barn, eftersom Hennas mans barn från hans förra samboförhållande tidvis också bodde hos dem.
”Varje barn behövde särskild uppmärksamhet och omsorg. Fosterbarnet hade en besvärlig bakgrund och självdestruktiva drag.”
Men Henna och barnet utvecklade en varm relation. De kunde prata om allt.
”Jag försökte vara ett stöd och en trygghet, även om jag tyckte att jag ibland misslyckades. Tyngst var det när jag gav allt jag hade men ändå inte räckte till.”
Småningom höjde extrabarnet sina medelbetyg och gick ut högstadiet.
”Jag var stolt över min tonåring. Vi umgås fortfarande fast mitt extrabarn nu har vuxit upp och bor på egen hand. Det här gör mig riktigt lycklig!”
Nedärvd vilja att hjälpa
Henna är van vid att sätta andra människor i första rummet, ett karaktärsdrag även hos föräldrarna och farföräldrarna.
”Men kanske borde jag försöka utveckla den här sidan av mig själv en smula i motsatt riktning. Jag borde lära mig att inse att jag inte kan hjälpa alla. Ibland måste man tänka också på sig själv”, säger hon.
Perspektiv på saken ges till exempel av att Henna för ett par år sedan gjorde ett riktigt ordentligt ryck. Som energisk mångsysslare drog hon ihop den nätta summan av 52 000 euro till mentalvård åt barn och unga.
Henna kallade samman kvinnor i bilbranschen. Sedan tog en fotograf bilder av dem under arbetets gång. Bilderna hamnade i en årskalender som de sålde till sina sponsorer. Och affären gick alltså hem.
”Nuförtiden lider allt flera barn av olika slags psykologiska problem. Kan man lämna ens litet hjälp, så är det en stor sak.”
Henna är med andra ord bra på att sälja in saker, när hon är på det humöret: ”Men det här var ett kollektivt projekt. Alla kvinnor som ställde upp ska ha lika mycket tack.”
Skadade vrister
Den senaste tiden har Henna tyvärr tvingats till en längre sjukledighet på grund av skadade vrister. Läkaren misstänker CRPS – komplext regionalt smärtsyndrom.
”Jag har ständigt en brännande, molande eller stickande smärta i fötterna. Sannolikt kommer det här att vara ett besvär under resten av livet”, konstaterar hon.
Att simma och särskilt att vinterbada tar bort smärtorna. I dag kan hon som mest gå sex kilometer. Därefter måste hon ta kryckor till hjälp.
Hennas mål är att värken inte ska få störa. Det finns värre saker, säger hon och småler vackert.
Eget företag för drönarbilder
Vad gör Henna riktigt lycklig?
”Barnen, familjen och vistelse i naturen är mina grejer. Konstnärlighet och skapande är också delar av mitt jag.”
En hobby är fotografering. För ett år sedan köpte Henna en drönare med vars hjälp hon tar foton av platser och händelser från luften. Och spelar in finfina filmer som man kan se på Instagram, där Henna har sexton och ett halvt tusen följare.
”Jag skulle kanske kunna försörja mig även på det här området. Jag blev faktiskt nyligen småföretagare som drönarfotograf.”
Den gångna sommaren åkte Henna ensam till Norge för att flyga drönare.
”Jag insåg att jag behövde egentid. Så jag beslöt mig för att i personbil bege mig ut på resa helt solo. I början hade jag dåligt samvete, men snart återfann jag den välbekanta frihetskänslan.”
Henna sov i bilen och åt av sin medhavda matsäck. Det blev 2 400 kilometer på mätaren.
”Jag kunde knappt ta in de fantastiska landskapen, trodde hela tiden att jag var på bio. Jag glömde hushållssysslor, oro och bekymmer. Jag kom hem med fickorna fulla av snäckor som jag hade samlat på stranden åt barnen.”
