I januari kom nyheten att Jorma Ollila fått Nordiska ministerrådets uppdrag att göra en ”strategisk genomlysning” av det nordiska energisamarbetet. Bakom detta låg Olli Rehn, som under 2016 är ordförande för det nordiska ministerrådet i energifrågor.
Jorma Ollila är ingen nykomling i energibranschen. Han var styrelseordförande för Shell 2006–2015 och är sedan 2013 styrelseordförande för stålkoncernen Outokumpu.
Syftet med genomlysningen är ”att klargöra hur det nordiska energisamarbetet borde utformas på mest effektiva sätt i ett 5–10 års perspektiv”. Resultatet ska redovisas som 10–15 konkreta samarbetsförslag för ministerrådet.
Vid ett seminarium i Oslo i april förklarade Jorma Ollila att hans rapport ”inte ska begravas i en bokhylla, utan verkligen bli använd och diskuterad i det politiska arbetet.”
När Katternötidningen ville få en mer konkret beskrivning blev Jorma Ollilas svar (med ett leende): ”Jag kommer inte att säga ett ord mer i den här saken förrän jag rapporterar till de nordiska energiministrarna i november.”
När energiministrarna träffades officiellt senast, i november i fjol, förklarade den svenske energiministern Ibrahim Baylan att man varit överens om att de nordiska utmaningarna framöver framför allt gäller försörjningstrygghet och effektfrågan.
”Det handlar i dagsläget inte om en gemensam effektreserv, utan om att vidta lösningar som gör att behovet av en effektreserv minskar. Vi skruvar på systemet så att effektfrågan löses på marknaden”, förklarade Ibrahim Baylan då.
Olli Rehn lyfte efter samma ministermöte fram en annan sak: Kapaciteten för elöverföring mellan norra Sverige och Finland kommer framöver inte att vara tillräcklig, han hade därför hos ministerkollegerna tryckt på för en ökad överföringskapacitet mellan länderna.
Hjälpa varandra?
Men grundfrågan i detta är om de nordiska länderna verkligen är beredda att hjälpa varandra i alla lägen. Om något land inte klarar sin elproduktion för ögonblicket, vilket ju ofta är fallet i Finland, kan det då hundraprocentigt lita på att grannländerna levererar el?
Kanske de vid det tillfället inte ens har någon extra elproduktionskapacitet?
De facto är det nordiska samarbetet fullt av misslyckanden. Till exempel för att de nordiska visionerna kombineras med en nationell verktygslåda.
En kommentar vid Osloseminariet var att ”de i Sverige som ogillar att ny kärnkraft byggs i Finland skulle kanske ha försökt erbjuda Finland något annat”.
En annan strandad vision, om en nordisk slutkundsmarknad från 2014, lanserade den svenska energiministern Maud Olofsson 2009. Trots stora politiska ansträngningar har detta fallit både på grund av motvilja och av tekniska orsaker.
Norge väljer Europa
Att Norge hellre prioriterar affärer på kontinenten än solidaritet med Sverige framgår också av den så kallade energimeldingen (ett dokument för den framtida energipolitiken) som den norska regeringen nyligen presenterade. I detta görs klart att Norge inte avser att fortsätta samarbetet med Sverige efter 2020 i det gemensamma elcertifikatsystemet, som subventionerar utbyggnad av förnybar el.
”Det gröna skiftet kan inte genomföras med röda siffror”, kommenterade den norska energiministern Tord Lien.
I stället lägger Norge ännu mer fokus på vattenkraft, och framför allt sådan vattenkraft som kan regleras. Norge har redan större elproduktion av vattenkraft än landet behöver, men möjligheten hägrar att försöka sälja denna el till utlandet till ett högre pris än hemma.
Av det skälet har Norge stoppat en planerad ny ledning till Sverige (Sydvästlänken) och bygger i stället havskablar till Storbritannien och kontinenten, där vind- och solelen ökar obalanserna i elsystemen allt mer och den reglerbara vattenkraftselen därför är guld värd.
